Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Varsamt i närtrafiken

Maili Öst, 23.10.2015
Heidi von Wright: zon 109 s., Schildts & Söderströms 2014

En stor del av alla trafikolyckor sker i låg fart helt nära hemmet. Av alla olyckor sker de flesta i hemmet. Det är där vi rör oss mest och är minst medvetna om att vi rör oss. Ändå är hemmet också den plats där största delen av all lycka äger rum, den vi knappt lägger märke till innan den falnat till skuggor och saknad. Heidi von Wrights (f. 1980) poesi möter oss där, innan det är för sent. Den kommer runt det bekanta hörnet och bakom det väntade ordet. Långsamt sträcker den ut sig bredvid oss och lockar fram förvåningen över att vi finns till just här och nu.

I sin femte diktsamling sedan debuten år 2002 svetsar sig von Wright allt närmare en poesi där vardagsnära saker är på väg att lossna från sina sammanhang eller hitta fram till dem. Igen låter hon diktspråket få punktering genom att dra loss alla skiljetecken. Plötsligt står vi där lika nakna och handfallna som våra ord då de lämnats utan kommateringens stadiga väggar och de stora bokstävernas självsäkra miner.

Att läsa zon är som köra in i en korsning när någon tagit bort alla vägskyltar och regler om förkörsrätt

Att läsa zon är som köra in i en korsning när någon tagit bort alla vägskyltar och regler om förkörsrätt. Vardagen bryts till var dag för sig, där vi slutat veta precis hur allt skall gå till och hur vi själva fungerar. Gång på gång blir vi ”liggande/ som en som fallit// stiger upp/ söker// ögon/ kontakt/ bekräftelse”, bara för att ett trettiotal sidor längre fram börja om igen: ”de första stegen/ det lilla barnet/ stiger upp/ tar några/ faller vidare”. Hur vilse de än är fortsätter människor och ord att söka sig till andra.

Tiden utvidgar rummet

I vår iver att resa så snabbt och så långt bort som möjligt glömmer vi lätt att själva livet för det mesta går i låg fart. Vi ryms att leva på en enda punkt på kartan men behöver tid för att känna att vi lever. Dikten bjuder in hemkvarteret, gårdsplanen och det egna rummet till en dans, där ”rummet blir större/ och större” av våra rörelser i det.

I motsats till många rummets poeter inreder von Wright inte sina rum med en massa prylar och detaljer. Lägenheten kan tvärtom verka tom och så gott som obebodd, förtegen. Här och där far några barn och fåglar, en enstaka mygga eller humla fram genom någon av avdelningarna. För det mesta är det blickar eller ord, luft och vatten eller vädrets lekar med ljus och skugga som lämnat sina spår på pappret.

Inte så sällan blir själva jaget som borde bo här som uppslukat av jorden

Inte så sällan blir själva jaget som borde bo här som uppslukat av jorden. Hos von Wright kan bara en elegant vrickning av versrad eller tidsperspektiv rädda duetten av jag och du från att bli en störande gammal krok i väggen till något man kan hänga en tavla på: ”här står jag som/ om du inte finns/ och det är det/ som är grejen”. Man behöver inte ta sig ifrån allt för att beslutsamt ta avstånd:

låtsas ibland
tappa bort mig på vägen hem
har jag gått här förut
är det här trafikljuset bekant
har jag gått för långt

Från delta till zon

I zon tar von Wright ett steg ut i dimman från den bördigt bultande mellanstationen i föregångaren delta, där land mötte hav, bokstav kultur och vetenskapens krumbukter konkreta samhällskrav. Rummet och hemmet öppnas till ett flytande ”mellan/ mellanrum” utan väggar, golv, tak eller ens dörrar. Här räcker bytet av en enskild bokstav till för att bogsera oss från ett ”jag” till ett ”vi” och känna efter var andra tar vid:

går det att sammanfatta
fåglarnas rörelser
vingslag

går de att
sammanfatta

Världen blir så fri från väggar och tydliga gränslinjer att det är först under min tredje eller fjärde vandring genom von Wrights diktsamling som jag minns titelns anslutning till krigföring och geopolitiska zoner i de flesta nutidssammanhang. På motsvarande sätt bildar dikterna en trygghetszon där ingenting får bli för personligt utan att det knakar i fogarna. Precis som i von Wrights blogginlägg om ”att rangordna rum” bor dikterna i en smått förkrympt vardag som verkar sakna både badrum och tambur.

Vare sig det gäller varor, vykort, ord eller ögonkast lämnar allt som forslas fram och tillbaka mellan människor djupa skåror i von Wrights känsliga diktklimat

Ändå handlar von Wrights poesi aldrig om verklighetsflykt, tvärtom. Trots att synfältet för det mesta begränsas till sovrum, kök, balkong, trädgård, skyddsväg och närbutik förblir utsikten bred. Vi måste helt enkelt sakta ner farten tills vi nästan står stilla om vi vill höra allt som rör sig omkring oss. Vare sig det gäller varor, vykort, ord eller ögonkast lämnar allt som forslas fram och tillbaka mellan människor djupa skåror i von Wrights känsliga diktklimat. Här väger minsta ord som långtradarnas buller under köksfönstret.

Det vältempererade diktrummet

Allt verkar så välstädat och prydligt i von Wrights diktrum att man börjar ana ugglor i mossen. Det börjar redan i samlingens första dikt:

så här ser det ut
när vi avlägsnat det onödiga
ser det ut så här

Städivern smittar av sig och innan man vet ordet av har man placerat sin censurerande tumme över ”det onödiga”. Boksidan är en väl uppmätt idrottsplats där till synes lydiga ord tränar spjutkastning och tresteg. En liten skiftning i temperaturen är ändå allt som krävs för att pantflaskor skall mista formen i kylan eller barnet halka där det vinglar mellan fågelvinge och vattenyta.

Boksidan är en väl uppmätt idrottsplats där till synes lydiga ord tränar spjutkastning och tresteg

De porösa gränserna i zon färgar av sig i musikens former: väggen är/ komponerad/ för att låta/ en del ljud/ passera”. Här har och tar allt sitt utrymme i tid och rum som i ett vältempererat klaver för ord. Precis som i julstädningstider visar sig skenet bedra och orden är som en leksakslåda som bara väntar på att vältas och trilla omkull.

Bokstavera sig fram

Vikten som von Wright fäster vid varje stavelse, mellanrum och bokstav i sin diktbostad finner en fri samklang med de övriga grenarna av bildkonst och kollage i hennes konstnärliga arbete som bl a illustratör. Den sparsamma möbleringen i von Wrights ordkonst gör att varje paus eller byte av rytm under läsningen göder känslan av att ha stigit in här för första gången. I en bok där en avdelning kan heta ”omtanken/ om tanken” eller ”formulerar om/ omformulerar” blir det omöjligt att hålla isär ord och deras sätt att skava mot andra.

På bokens pärm blommar samröret mellan tid och rum fram som en terrassodling av Ulla Donner, där larv möter fågel, flockas och skiljs åt. Kanterna rivs till zebraränder, vingpennor eller ögonfransar som hoppfullt låter den tunga ”blågrå hinnan” från många dikter i bokens innandöme skifta närmare en öppning av himmelsblå ögon. Trots att dikterna inte konkret diskuterar böcker, blir fransarna också fingrar som girigt greppar diktsamlingen som ett oemotsägligt hyllningstal till litteraturen.

Med ens blir vi mer försiktiga i vårt envälde att sopa undan ”det onödiga

Med ens blir vi mer försiktiga i vårt envälde att sopa undan ”det onödiga” och dra fram våra favoritsoffor så det blir skråmor överallt. Poesi har mycket gemensamt med den som radar upp fotografier i album eller hugger i vedlidret, eller söker att ordna sina liv genom att på andra sätt rada ”osymmetriska klabbar/ i symmetriska travar”. Vi blir mer aktsamma om tiden där den förvandlar alla våra fotografier, vedklabbar och ord till aska.

Omfamna omtagningen

Hos von Wright känns samma rum ömsom tomt, ömsom fullproppat, beroende på hur vi upplever den vita ytan. Här blir varje upprepning något som tar sats för att äga rum för första gången, något nytt. Istället för att tvinga sig fram till bestämda färdriktningar tyr man sig hellre till barnets uppmärksamhet där det ritar sig fram och hittar ”linjer att kombinera”.

Istället för att tvinga fram bestämda färdriktningar tyr man sig hellre till barnets uppmärksamhet där det ritar sig fram

Det är överhuvudtaget svårt att hålla koll på hur många gånger och hur länge man gått omkring i de här dikterna. Man går av och an, på nytt och på nytt, och rätt vad det är har recensionsdatumet för diktsamlingen hunnit passeras med ett år.

Man kommer ut ur zon med vaksamheten och nyfikenhet hos den som nyss gått på en bostadsvisning. Långsam poesi behövs som varningsmärken i närtrafiken där den ruskar om oss tills vi märker att det är här någon har bott och kommer att bo.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto