Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En man och hans demoner

Tom Karlsson, 3.1.2014
Henrik Jansson: Nyckelroman 280 s., Scriptum 2013

Henrik Jansson har i sitt författarskap relativt troget följt sin egen utvecklingslinje och hållit sig till vissa specifika teman och miljöer. Jag har tidigare recenserat några av hans romaner och märker att mycket av det jag uppmärksammat i dem också passar in på hans nya roman, Nyckelroman. Då jag skrev om Gruppen hette No C:o rubricerade jag texten ”Själslig striptease” och så skulle jag väl också kunna kalla denna recension.

Trots att många av Janssons böcker påminner om varandra gör det dem inte mindre läsvärda. Han har inte endast blivit mera stilsäker och djup, utan också lyckats koppla samman böckerna med hjälp av en väl fungerande intertextualitet. På så vis blir de som naturliga delar i en serie, ett större litterärt projekt.

Balansgång på gränsen till det självbiografiska

Genomgående i Janssons författarskap är det till synes självutlämnande och hansbalansgång på gränsen till det självbiografiska. Eller är det kanske snarare en lek med läsarnas föreställningar om vad som kan vara det. Redan i de tidiga böckerna fanns hos huvudpersonerna tydliga drag av författaren själv och hans erfarenheter. Rock, studentvänster och författarskap blandas med sex, drugs and rock’n’roll. Till musikern, politikern och författaren kommer sedan rollen som fader, son och om inte helig ande, så åtminstone partner i en kärleksrelation. Det är långt dessa byggklossar Jansson använder sig av då han konstruerar sina böcker.

Genomgående  är  en lek med läsarnas föreställningar om det fiktiva och det självbiografiska

I senare romaner har Henrik Jansson klivit ett steg vidare på denna väg och ibland gett protagonisten sitt eget namn. Då han gav ut romanen om studentvänstern i 70-talets Åbo, Protokollsutdrag från subversiva möten var det garanterat många av hans gamla kamrater
som väntade, eller fruktade, att de skulle finna sig indragna i romanens intriger. Så var ändå inte fallet. Boken var ingen autofiktion. Det är därför en helt följdriktig utveckling, då Janssons senaste roman bär namnet Nyckelroman, trots att det inte heller nu är en nyckelroman. Kanske man kan sammanfatta det så här: Henrik Jansson har skrivit en roman om Henrik Jansson som skriver en roman om Henrik Jansson, som kanske är en nyckelroman. Kanske.

Då Jansson tidigare skrivit om en fiktiv Henrik Jansson, så skriver han nu om en fiktiv Jansson som skriver om en fiktiv Jansson. På ett vis blir det då ännu en representation mellan författaren och hans protagonist, men samtidigt ett sätt att avkläda och problematisera författarskapet.

Då mörkret är som svartast

Det är en ynklig bild av mannen Henrik Jansson visar upp. Då rockmusikerns maskara runnit ned längs kinderna, fadern och sonen visat upp sin oförmåga att nå varandra i ett dysfunktionellt familjedrama, älskaren blivit impotent och författaren glidit in i ett egocentriskt, självdestruktivt universum – vad finns då kvar? Mörker.

Man säger att en alkoholist eller narkoman inte kan lämna sitt beroende innan hen nått ett absolut botten och man säger poetiskt att det endast är då mörkret är som svartast man kan se ljuset klarast. Det är något av detta jag också läser in i Nyckelroman.

Författaren och skuggan lever parallellt i Nyckelroman, med den reellt existerande Henrik Jansson som tredje person

Henrik Jansson använder sig av en ”potentiell” HJ för att söka sig in i detta mörker, samtidigt som han under sitt arbete med romanen också själv faller ned i det, i egots svarta hål. Författaren i boken tömmer verkligen misärens pajazzo och låter sitt alter ego genomgå en tsunami av förnedring, som tangerar hans egna erfarenheter. Författaren och skuggan lever parallellt i Nyckelroman, med den reellt existerande Henrik Jansson som en tredje person i denna oheliga treenighet. Ett intressant drag är romanens intertextualitet som får dessa tre personer att allt närmare förena sig med varandra, och denna roman med Janssons författarskap som helhet.

När rollerna kläs av

Jag tycker att Jansson kommit fram till målet för det man kan se som ett självterapeutiskt och självanalytiskt projekt inom sitt författarskap. Han har låtit författaren klä av sig sin rollkostym och träda fram som en människa sökande gemenskap och tröst. Avklädd alla roller. No rock’n’roll no more. Han skänker sin elgitarr åt sambons son. En symbolisk gest. Gitarren (rollen som rockmusiker) som har fjärmat honom från brodern och vännerna får nu stå som en försoningsgåva, ett försök till ett närmande.

Även författarrollen tycks stå som en närapå ogenomtränglig hinna mellan författaren och hans närstående. De förvandlas till fiktionens råvara. Då han i sitt författarskap tränger sig allt djupare ned i de egna mörkren tar han avstamp hos sina medmänniskor, deras avståndstagande, ilska och sorg. Självföraktet är en av de droger han förutom alkoholen missbrukar.

In i detta mörker kommer en förlåtande, älskande Matilda, hon är ljuset som skimrar

Någonstans mot mitten av romanen når han botten. En blandning av alkohol, svartsjuka, gräl, depression och epilepsi golvar honom och han vaknar upp på sjukhuset. In i detta mörker kommer då en förlåtande, älskande Matilda, ljuset som skimrar i det totala, djävla mörkret. Ja, visst är detta en av litteraturens och rockmusikens klichéer, men ibland kan det väl också vara nödvändigt att använda sig av sådana:

Och så kvinnan som stiger in på akuten för att ta honom hem. Dikten hon senare på kvällen skriver till honom, utan språk, som ett andetag. I det skedet kommer insikten att det ändå finns nån som behöver honom. Nån man har ett slags ansvar för, nån vars existens innebär att man inte har rätt att förstöra sig och dö i förtid.

Ett projekt förs till slut

Om man ser detta mörker som alkoholistens och narkomanens vändpunkt, kan man fortsätta att följa HJ som missbrukare. Romanen tycks nämligen hålla sig till AA:s ideologi om tolv steg för det personliga tillfrisknandet. Därför är gottgörelsen ett centralt tema i Nyckelroman. Som en följd av insikten om det egna nederlaget och den självrannsakan hela hans skrivande tycks gå ut på är följande steg att gottgöra dem han svikit och skadat. Han besöker sin mor på ålderdomshemmet, stämmer träff med en gammal kompis från rocktiderna, osv.

När romanen slutar har man återfunnit en förlorad gemenskap

Nyckelroman avslutas med att Henrik Jansson (för nu då romanen nått sitt slut och tillfrisknandet börjat skrivs hela namnet ut) skickar in sitt färdiga manuskript och kärleksfullt möter Matilda. Han har återfunnit en förlorad gemenskap. Han har, som hos Dante, vandrat genom inferno och purgatorio för att finna, kanske inte ett paradis, men åtminstone en oas, ett rastställe, en kärlek, sin egen Beatrice. Matilda.  Ett projekt är avslutat. En roman är  slut.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto