Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Trassliga spindelvävstrådar

Elisabeth Nordgren, 28.12.2012
Hugo Claus: Sista bädden/En vandring i sömnen 141 s., Malexis förlag 2012 Kääntäjä(t): Per Holmer

Den flamländske författaren Hugo Claus (1929-2008) hörde med sin omfattande produktion, som innehöll prosa, lyrik och dramatik, till en av de centralaste författarna inte bara i sitt hemland Belgien utan även internationellt, genom sin skarpa kritik av det stagnerade belgiska samhället och sin kreativa litterära struktur.

Nu har den kände Hugo Claus-översättaren Per Holmer, som tolkat talrika av författarens verk till svenska ända sedan 1985, översatt två berättelser, kortromaner eller långnoveller, till svenska, Sista bädden och En vandring i sömnen för malexis förlag. På flamländska utkom de två berättelserna, Het laatste bed och Een slaapwandeling 1998 respektive 2000.

Översättningen – en bragd

Det är fråga om såväl innehållsligt som formellt mycket spännande, speciella texter där Per Holmer med sin initierade översättning sannerligen också gör en litterär bragd. Det nyanserat nyordskapande, lekfulla elementet i översättningen av dessa två berättelser bidrar till att få fram det mångtydigt underfundiga i Hugo Claus mångbottnat absurda textstruktur:

Det lekfulla elementet i översättningen bidrar till att få fram det mångtydigt underfundiga

”Och alla är fuller väl på det klara över att ni två häckar ihop, jag hittar inget bättre ord, häckar ihop under ett och samma tak.”

”Jag har inga kyssar kvar. Kysskorgen är tom.”

”Jag sätter mig på jacuzzikarskanten. Jag vill inte rappa på. Jag saknar mitt armbandsur, min egen tid.”

”Jag kammar mig, sprutar den trendkänslige öronexpertens ’Allure’ i nackhåret, armhålorna, grenen”.

Belgiens upplösning

Dessutom är prosavolymen i slutet försedd med en informativ intervju, ett samtal mellan översättaren och bokens förläggare, Marcus Sandekjer kring det specifika i Hugo Claus litterära produktion och på vilket sätt Belgiens ”upplösning”, olika skandaler inom landet och möjliga nynazistiska tendenser på 1990-talet, avspeglas i författarens verk.

I samtalet noteras också att Hugo Claus drabbades av Alzheimer, och att detta bland annat reflekteras i ”En vandring i sömnen” där huvudpersonen Luc känner sig borttappad både rumsligt och verbalt.

I den första berättelsen, ”Sista bädden”, finns en jagberättare, Emily, som skriver samtalsaktiga brev till sin mor som ligger på sjukhuset, går igenom sin barndom, den traumatiska relationen både till modern och fadern, samt återger i tillbakablickar sitt intima förhållande till Anna.

Emily har varit en stjärnpianist som barn och sedan blivit lärare. Så förälskar hon sig i Anna och upplever häftigt laddade kärleksstunder med henne. I nuet befinner sig Emily och Anna på en badort där de planerar att gemensamt ta livet av sig. Stämningen blir allt mera kuslig i takt med att Emilys självreflektioner gradvis blir allt mera dystra och destruktiva samtidigt som livet på badhotellet flimrar förbi med människor som umgås, sitter i baren och dricker, vandrar längs med stranden.

Söndra det beskrivna

Det här är just det fascinerande med Hugo Claus litterära metod. Han lyckas på ett säreget sätt söndra, dekonstruera den verklighetsfiktion han beskriver, och skapa hos läsaren en liknande känsla av osäkerhet och förvirring som finns hos jagberättaren i hennes relation till sin omgivning. Samtidigt är språket också hela tiden mycket visuellt och förmedlar en stark närvarostämning.

Samtidigt är språket också hela tiden mycket visuellt

Det här gäller också för den andra berättelsen, ”En vandring i sömnen” där huvudpersonen Luc, en antikvitetshandlare glömmer bort sig själv och sin närmiljö, samt tappar bort orden. Här ingår liknande krampaktiga personrelationer som i ”Sista bädden”. Dramatiken tätnar också här i takt med att berättarjaget försöker minnas vad som hänt honom och vad som nu håller på att hända.

Berättelsens många varför

Det frågas många varför i berättelsen där Luc möter en kompis från yngre dar, Frans Naessens och försöker erinra sig i vilken sinnesstämning han en gång tog farväl av den återfunne mannen. Hemmakatten Willem jamar klagande och berättarjaget försöker tvinga sig att minnas den kvinna han också plötsligt stöter ihop med: ”Laura, jag skräms, jag menar ’jag skäms’, och jag hör min hysteriska käft skada, stympa orden.” Ordspelet fortsätter då Luc blir allt mera borttappad: ”Du låter så konstig. Vad är det för fel? Vad lider du av? Vadå? Styrsel? Vad ska det betyda?” I slutet har själen börjat stamma i stället för orden: ”Kvitt, kvitt, kvitt”, säger jag. ”Jag är kanariefågeln som fått nya neuroner och ska lära mig många nya ljuva sånger.”

I de båda berättelserna finns en gripande, hjärtskärande sårbarhet och gemenskapslängtan i det subjektiva, existentiella sökandet efter kontakt, närhet, värme och kärlek. Hugo Claus drar med sin säregna metod in läsaren i en både textuell och metatextuell, drömlik, labyrintisk värld som erbjuder utmanande läsupplevelser.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto