Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

I lära hos litteraturen

Sanna Nyqvist, FM, litteraturforskare, 4.4.2008

Men samtidigt som den traditionella uppfattningen om värdet av litteraturundervisning har förlorat i betydelse har bruket och tillämpningen av litteratur i olika former och på olika stadier – kanske överraskande – ökat. Litteraturundervisningens nya former är upplevelse- och experimentinriktade: läsningen och skrivningen har många värdefulla uppgifter och effekter, fastän det är svårt att ringa in några precisa resultat. I undervisningen gör man ingen skillnad mellan kunskaper och färdigheter, utan läsning och skrivande ses som delar av ett och samma kontinuum där de ömsesidigt berikar varandra. Att gamla värden får ge vika kan alltså ge litteraturundervisningen nya möjligheter.

Litteraturen tillhör allmänbildningen och den fostrar oss till bättre människor. Fastän pedagogiska idéer har växlat, har litteraturundervisningen alltid lutat sig mot dessa påståenden. Men bestående värden är inte längre på modet. I ställe för allmänbildning och andlig tillväxt betonar vår tid den ytliga kunskapen – och coola typer. Det vidgade litteraturbegreppet har å sin sida ifrågasatt tanken på att det skulle finnas en oföränderlig litterär kanon, en samling verk som bildade människor borde känna till. Ny forskning som förenar litteraturvetenskapliga och litterära tankesätt har också utmanat den enkelspåriga uppfattningen om litteraturens förädlande inverkan.

Undervisningens brokiga fält

Under de senaste två decennierna har litteraturundervisningen i all tysthet vuxit och differentierats. Litteraturens betydelse underströks när undervisningsämnet modersmål blev modersmål och litteratur från och med 1999. Man har kritiserat reformen för att vara kosmetisk, för mindre timantal och större pensum har i själva verkat minskat litteraturundervisningen. Litteraturens betydelse i grundundervisningen och i de ungas gemensamma erfarenhetsvärld har minskat, men samtidigt har litteraturen fått större genomslagskraft i undervisningen för de mindre barnen och i det fria bildningsarbetet. Också inom universiteten har litteraturundervisningen blivit mångsidigare och kompletterats med undervisning i skrivande.

I motsats till t.ex. musikundervisningen har litteraturundervisningen aldrig kunnat lita till någon stark och traditionell institution utanför grundskolan eller gymnasierna. På finska har aktörerna inom skrivarutbildningen traditionellt varit Kriittinen korkeakoulu, Nuoren Voiman liitto och Oriveden opisto, men i dag ordnas utbildning som fokuserar på läsande och skrivande t ex av bibliotek, arbetarinstitut, fortbildningscentraler, fackföreningar och många andra instanser (på svenska handhas den av arbetar- och medborgarinstitut, folkhögskolor och fortbildningscentraler).

Utbildningen är också allt mer specialiserad. Det finns t.ex. kurser i att skriva romantisk underhållningslitteratur, fantasy eller filmmanus, läsecirklar som fokuserar på vissa teman, litteraturföreläsningar som inriktar sig på själva upplevelsen, och kursen i andlig utveckling som hämtar sin inspiration i litteraturen. Barnen har sina egna ordverkstäder, gamla sina. Läsande och skrivande som tidigare setts som något privat får nya sociala former. Expansionens avigsida är den varierande kvaliteten: ibland ordnar man kurser med ganska torftiga resurser och lärarkrafterna har inte nödvändigtvis den utbildning eller erfarenhet uppgiften kräver.

Men man kan sysselsätta sig med litteraturen på ett aldrig tidigare skådat vis. Dessutom har litteraturen hittat in i olika yrkesutbildningar. För medicinstuderande och de som studerar för yrken inom socialbranschen finns frivilliga litteraturkurser som ger möjlighet att reflektera över sig själv och sitt arbete utanför den övriga handledda fakta- och prestationscentrerade uppläggningen. Litteraturen används också på andra områden som hjälp att gestalta en yrkesidentitet eller för att dryfta kniviga yrkesfrågor på ett sätt som är distanserat från arbetets vardag men som ändå kan beröra djupt personligt. Litteraturen kan erbjuda ett redskap, ett slags laboratorium, när man väger in de stora frågorna och komplicerade personliga erfarenheter.

Varför litteraturundervisning?

Också när man betonar litteraturens instrumentella sidor i undervisningen är grundtanken att den har ett egenvärde: litteraturens betydelse låter sig inte uttömmas i ett enda användningsområde. Men när den gamla motiveringen om litteraturens bildande och förädlande inverkan inte längre övertygar, vad grundar sig då litteraturundervisningens fortsatta tillväxt och mångfald på? Varför vill man lära ut litteraturkunskap och varför vill man lära sig någonting om litteraturen?

Svaret knyter an till litteraturens grundelement, språket och fantasin. Vår identitet och vår verksamhet som människor baserar sig långt just på språket. När vi skaffar oss kunskap, och när vi skapar den, använder vi språket. I språket sitter kulturens minne; med hjälp av språket blir vi en del av vårt samfund – och dess historia.

Litteraturen baserar sig förutom på språket också på föreställningsförmågan. När vi läser skapar vi inom oss bokens gestalter och miljöer. Genom sin förmåga att leda oss in i fantasin låter texter oss uppleva mångahanda känslor. Vi kanske identifierar oss med romanens huvudperson eller med ett diktjags erfarenheter, men samtidigt förblir vi hela tiden medvetna om vår egen läsning. Uttrycket att ”försjunka i en roman” är vilseledande, för man försjunker inte i en bok på samma sätt som t. ex. i drömmen: läsaren är alltid medveten om sin läsning och kan både leva sig in i textens värd och distansera sig från den. Att skriva är på samma sätt en verksamhet på många nivåer, en process som aktiverar och fördjupar föreställningsförmågan.

Den traditionella litteraturundervisningen har understrukit de litterära värdena: i undervisningen har man bara använt sig av verk som betraktas som bra, och skribenterna har handletts att producera texter på så hög nivå som möjligt. Men nuförtiden förstår man också andra synpunkter. Tyngdpunkten ligger inte alltid på slutresultatet, utan på processen. Litteratur som betraktas som ”mindre värdefull”, t ex underhållningslitteraturen, kan inspirera till intressanta lärdomar, och ett trevande textförsök kan för sin skribent vara vägen till värdefulla insikter. De här möjligheterna har vidgat litteraturpedagogiken och inbegripit också de människor som inte intresserar sig för finlitteratur.

I en tid som understryker värdet av mätbar nytta är det ibland svårt att övertyga om att litteraturundervisningen kunde vara attraktiv. Litteraturundervisningen strävar ju inte efter några särskilda resultat: det är inte heller meningen att alla skrivare ska drillas till författare, och papper på en fil. mag. i litteratur är i inte sig kvalifikation för något speciellt jobb. Litteraturundervisningens betydelse rör sig i stället kring öppenhet och mångfald, kring språkets och fantasins oändliga möjligheter.

Litteraturen kan erbjuda en kanal för spörjande och ifrågasättande granskning, som när medicinstuderade dryftar sitt kommande yrkes svåra frågor med hjälp av skönlitteraturen. I skolan kan litteraturen hjälpa att behandla kritiska frågeställningar, livets absurditet eller individens revolt mot samhället. Varför är Camus Främlingen en av de mest lästa böckerna i skolorna, jag bara frågar?

Å andra sidan kan litteraturen också ha en helande och konstruktiv effekt. I litteraturterapin behandlar man känslor och erfarenheter genom läsning och skrivning med syftet att nå en bättre självkännedom och därigenom ett lyckligare liv. Sagoläsning för barn och sagobearbetning i lekens form är bra övningar för starkare jagbild och jaguttryck.

Fastän litteraturen tillhör fantasin har den också viktiga kunskapsbärande uppgifter. Genom litteraturen kan läsaren i egna upplevelser via gestaltnigen lära känna främmande kulturer, levnadsförhållanden och seder. Och hur många grundar sin uppfattning om 1800-talets människor och deras liv på annat än litteraturen, eller på bio- eller tv-filmer som gjorts med litteraturen som förlaga?

Litteraturen erbjuder känsloupplevelser, färdigheter och kunskap. Genom språket och fantasin kan den på ett alldeles särskilt sätt förena det enskilda och det allmänna, den inre världen och den yttre. Därför bör man hålla fast vid litteraturundervisningen, därför kan man alltid lära sig någonting av litteraturen.

***

Mitt tack till föreläsarna i serien ”Miten ja miksi kirjallisuutta opetetaan?” (Hur och varför undervisar vi i llitteratur?) som arrangerades av mig vid Helsingfors universitet 2008, och till studenterna för goda infall och intelligenta frågor, som jag dragit nytta av när jag skrivit detta.