Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Från det kvinnligas träskmarker

Jenny Kajanus, 28.9.2007
Ida Jessen: ABC s., Kabusa böcker 2007 Kääntäjä(t): Ninni Holmqvist

Gissa vad som händer när en ordentlig, stillsam medelålders man med designprylar i köket träffar ett tio år yngre yrväder som redan fått sina törnar här i livet? Ensamma mamman Susan är slarvig, outbildad, men ack så lustig och behövande. Om jag säger A (hon blir gravid efter sex veckor…) kanske någon redan gissar sig till B och C.

ABC är Ida Jessens (f. 1964) andra bok som är översatt till svenska, efter magisk-realistiska kvinnotrippen Foxy Lady I-V. På danska har hon efter debuten 1989 gett ut noveller, ungdomsböcker och romaner, och fått ett stort genombrott med de sistnämnda. Romanen Det första jag tänker på (ännu inte översatt till svenska) belönades 2006 med BG Banks stora litteraturpris.

Dialogen är en fest

Speciellt Jessens dialoger brukar man berömma, och ABC är i den här bemärkelsen en fest. Jessen ironiserar friskt och fartfyllt över kvinnors tendens att vara självutnämnda experter på relationer och Susans självbelåtna, mästrande tonfall kan få det att skära i en av skam. Också Joachim (jag kan inte låta bli att se den danska prinsen framför mig…) tycker man sig ha träffat någonstans. Snäll men fullständigt överrumplad av den ombytliga och manipulativa Susan, och för tafatt och träbocksaktig för att egentligen någonsin kunna ge svar på tal.

Dialogen är alltså som avlyssnad genom väggen (hyperrealistisk), men i övrigt är det här snarare drama än realism. En tragisk struktur spökar i bakgrunden och styr skeendet med järnhård spökhand. När Joachim möter Susan har hon ett drag av fiktivitet, av sagoväsen, över sig: ”Det var något hastigt och löjligt över hennes person som han inte var riktigt säker på om han tyckte om. När hon tittade upp på honom, glupskt och sneglande, inifrån sitt vita ansikte under det svarta håret, såg hon ut som en liten djävul. En med rockärmen full av överraskningar.”

In på det kvinnligas domäner

Tonen är anslagen. Joachim har råkat ut för ett väsen vida värre än han kan föreställa sig; han har trampat på en riktigt bedräglig tuva. Att vi har att göra med det kvinnligas träskmarker förstår vi senast när Joachim blir bjuden på middag till Susan och dottern Ditte och redan tamburen uppenbarar ett svårgenomträngligt kaos:

”För att få dörren att öppna sig lite mer knuffade han på den, men den stötte emot något fjädrande, och när han kom in i den lilla gången [ha! vad sägs?] förstod han varför. Väskor och ytterkläder närmast vällde ut från krokarna. Det fanns bara en smal passage att gå på. En katt höll också till där: på en tidning stod en röd och blå matskål och en fodrad korg full med svarta hår. På ett litet rödmålat bord stod en telefon där luren inte hade lagts på ordentligt, och från vilket det hördes ett svagt, ihållande tutande. Han övervägde att tala om det för Ditte, men lät bli. Den skulle kanske ligga så av något skäl som inte angick honom.”

En fullständigt äckelrealistisk skildring av tamburen i en barnfamilj, och samtidigt en sorts mytologisk transition där berättarjaget tar sig igenom en trång passage in på det kvinnligas domäner (notera att inte ens den svarta katten saknas). Och berättelsen framskrider. Och det går just precis så som det första anslaget – djävulsansiktet – angav, nämligen åt helvete. Susan blir (A) gravid, (B) allt mer oberäknelig och (C) till slut helt omöjlig att resonera med. Det är mycket skickligt och inte alls orealistiskt gjort.

Medusa regerar

Till en början tyckte jag som kvinna att det var relativt lätt att förstå hennes bevekelsegrunder och hysteriska utfall i de likaledes hysteriskt roliga dialogerna (det här är alltså en ROLIG bok – med prima karikatyrer av den humörstyrda gravida kvinnan och hennes inte ovänligt stämda, men totalt handfallna karl). Men i något skede fastnar skrattet i halsen och jag börjar tycka att det är väl mycket drama och väl lite eftertanke. De arketyper Jessen lättsinnigt har bjudit upp – i synnerhet Susan som den manipulativa, egocentriska, destruktiva, oberäkneliga, vämjeliga, lata, sinnliga, beräknande Medusa – upphör att vara redskap och tar över handen.

Det handlar om makt, och det handlar om kastration. Medusa regerar och den allt mer impotente Joachim förlorar och förlorar. Det är som om berättelsen galopperade i väg liksom av egen kraft; den ena episoden läggs till den andra och katastrofen står inte att hejda.

Helvetes fiktion!

Helvetes fiktion! tänker jag. Här kommer genren som en flodvåg och sveper med sig allt vad som fanns av vett och sans. Å andra sidan, resonerar jag sen, finns det väl de som menar att detta är rena rama realismen (jfr t.ex. J. P Roos). Kanske det bara är jag som är så förblindad av min feminism att jag inte kan medge att män i allmänhet ligger risigt till i en skilsmässosituation och att det finns kvinnor som främst är ute efter att manipulera, beslagta och kastrera? Men rojsiga historier om vad exmän är kapabla till har man ju också hört (och det oftare, faktiskt). De facto är väl exmannen/exhustrun ett av den västerländska människans få legitimerade hatobjekt (vid sidan av Saddam, nazister och möjligen Bush).

Men med risk för att vara tjatig: Är det angeläget att berätta att en kärlekskrank ensamförsörjare kan bli en plåga värre än klamydia för en intet ont anande medelklasskille? Är män verkligen så förfördelade i skilsmässosituationer? Är det jättejättesynd om den nordiske mannen?

Att utmana stenstoden

Med all respekt för Jessen som faktiskt skriver både drivet, mångbottnat och roligt (rekommenderar också hennes andra böcker, t.ex. just den dova och smärtsamma Det första jag tänker på) så hade jag önskat ett inte fullt så entydigt slut. Må vara att inte heller Joachim är beskriven utan luckor och ambivalenser, men som feminist reagerar jag på (miss)bruket av arketyper. Helt ok att köra med horor, madonnor, ensamförsörjare och andra förortsmedusor, men den som utmanar stenstoden får räkna med att den är rätt så potent. Det som skulle bli en lek med konventionerna kan i slutändan se ut som rena rama fördomen.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto