Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Det dokumenterade seendet

Matilda Södergran, 20.9.2013
Johanna Boholm: Bygdebok 77 s., Ellips förlag 2013

Grobladen. Det är något visst med grobladen i Johanna Boholms debutbok. Jag har redan tänkt en del på groblad den här sommaren, kommit ihåg hur vi bröt dem, gned den gröna bladsaften mot skrubbade knän, lade förband fästa med grässtrån runt smala barnsben som blödde. När jag sedan läser Boholms Bygdebok börjar grobladet uppta mig igen. Jag inser att det inte bara är ett blad, är ett blad, är ett blad:

Pappa, det är jag som är barnet. Jag känner till dina sånger och din skogslukt. Jag står i solljuset så glad i mina ögonvrår, är jag inte som ett obrutet groblad i min lilla, lilla sommarkväll?

I Boholms textuniversum händer något. Bladet lyfts ur sin vanlighet. Jag vill mena att Boholms sätt att ta detaljerna på allvar är avgörande för texten. Det är detaljerna – björkfrön, spännpapp, pälsmössor, kökssoffor, liderknutar och oanvända silverskedar – som kompromisslöst placerar mig i obygden, som ger mig som läsare en plats att förhålla mig till, att känna igen mig i.

Författarens sätt att ta detaljerna på allvar är avgörande för texten

I en bygdebok sätts ett samhälle under historisk lupp. Karaktärer och händelser lyfts fram i ljuset. Bygdeböcker riskerar ofta att bli torra redogörelser för det förgångna – ett skal, en fasad – men blir hos Boholm snarare en uppgörelse: ”Det finns fotografier./ Hus. Bygdeböcker.// Sällan står det om hjärtslag i böckerna.”

Det man inte pratar om

Boholms projekt införlivar en puls i bygdelitteraturen. Vi hör slagen genom väggarna, hjärtslag, klockslag. Boholm värjer sig mot fakta och hänger sig istället åt det subjektiva – minnesbilder, känslor, det man inte pratar om. På så sätt naglar hon fast det undflyende, ger det språk och kropp. Det handlar i mycket om skuld. Skuld över att uttala sig om det man lämnat, skuld över att sätta ord på det alldagliga, skuld över att riva upp gamla sår. Kanske är det därför jag förhåller mig så vaket till alla dessa detaljer. De är skamfilade, förlägna och framförallt öppna.

Det handlar i mycket om skuld

Två kvinnor delar dessa detaljer, delar bakgrund och systerskap. De pratar fram bygdeboken, anförtror varandra denna pinsamhet, denna värme, denna gemensamma historia. Det finns en far som stympas av minnet. Vi ser bara ryggen eller torson eller benen. Vi ser bara honom fladdra över grobladsgården. Sällan ser vi honom i sin helhet. Och det är grunden för Boholms berättelse. Vi kastas mellan fragmentariska minnesbilder: vackra, ömma eller hårda, kalla. Kanske kan en bygdebok bara skrivas så här, som två sidor av ett mynt?

Att trotsa gränsdragningar

Bygdebokens jag vill trotsa systerns gränsdragningar: ”Sånt ska inte vara med i bygdeboken.” Vad får då plats i en bygdebok, frågar man sig. Och jag tänker mig att det är kampen som får plats. På ett mycket skickligt sätt skildrar Boholm en kamp mellan att berätta eller låta bli. När systern ber jaget låta bli att skiva om granskogen säger jaget ”klart vi skriver utan granar nu” eller ”det finns inga granar kvar i det vi talar om ”. I nästa stund framhärdar hon istället, lyfter fram fotografi på fotografi ur deras illa framkallade minnesvärld. Bygdeboken skriver sig själv: ”Fotografera ögat, skulden. Skriv en bygdebok. Där ser du hur/ lätt man gör en hel människa.”

Skulden är följaktligen förknippad med ögat, seendet. Det är själva seendet som ska dokumenteras. Detta är bygdeboken – betraktaren. Betraktarens observationer, betraktarens ordval, betraktarens subjektiva minnen. Att se är liktydigt med att känna skuld. Orden ”Du minns alla fel” är återkommande med en öppenhet som inbjuder till många tolkningar. Men att fastslå att Bygdebok bara handlar om det som är fel och fult vore en lögn.  Bygdebok utgår ifrån frågor som ”Vad ska du med något vackert till”? och låter läsaren gå in och ut mellan det skamfilade och det smärtsamt vackra.

På ett mycket skickligt sätt skildras en kamp mellan att berätta eller låta bli

Som debut betraktad är boken imponerande med sin egensinniga och sammanhållna motivkrets. Det är en vacker bok som med sin lyriska kortprosa slänger läsaren mellan vitt skilda tillstånd utan att för den skull sakna mål. Målet tycks vara just denna dubbelhet. Och trots Bygdeboks många dubbelexponeringar etablerar Boholm så här tidigt i författarskapet en trygg ton som håller läsaren i ett fast grepp. Tills nästa gång Boholm låter höra av sig lägger jag därför Bygdebok bakom örat, eller fäster den vid benet som ett groblad.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto