Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Inspektion av en mammut

Pia Ahlbäck, 16.8.2013
Jörn Donner: Mammuten 1127 s., Schildts & Söderströms 2013

Det är inte så lätt att hantera en mammut. Man kan vandra runt den, inspektera kroppsformen, knacka på betarna, se den i munnen. Möjligen försöka sig på att lyfta ett bak- eller framben för att besiktiga armhålan. Vad döljer sig där, måhända? Och vad är det som säger att kvarlevorna av detta imposanta djur skulle vara kompletta? Eller att det inte fortfarande skulle skälva till av liv och då och då stämma upp ett brunstigt bröl. Man kan själv försöka sig på att vråla i dess öra. Den kommer garanterat inte att reagera. Däremot behöver man inte lyfta dess svans, den bärs högt, och erbjuder därför fri insyn också mot det väldiga djurets mer privata delar.

Man kan bli så trött på denne JD. Denna gång närapå avskriver han sig, såsom varande mammut, och reser sig i samma andetag med nya projekt, och för att än en gång i höst ta plats i parlamentet. Han är som en finländsk idrottsstjärna, som kåt på offentligheten deklarerar sin avgång för att ett eller två år senare anmäla sin återkomst, i samma eller en annan gren. Flera gånger om. D går alltid igen, med andra ord. Någon skulle med fördel kunna skriva en roman i den numera så populära vampyrgenren om honom, om han inte redan gjort det själv genom sin Mammut.

Läst som JD själv far Jörn Donners Mammuten liksom av och an, åkande kana mellan jagets olika platåer där i sin mammutkropp

Det monstruösa saknas förvisso inte i Mammuten; ambivalenserna och kontrasterna är hisnande. Jag har svårt att förstå hur rösten i de pojkbrev till mamman och syskonen som är både glad, ömsint och rörande förskjuts och övergår i nedlåtenhet och rent förakt riktat mot ett antal viktiga gestalter ur det förflutna. Eller så är det inte bara så, belägg för det kan man i rättvisans namn också finna.

He´s only speaking his mind

Eller så är det inte alls så. Det är inte riktat mot någon alls. Möjligen skriver D troskyldigt bara om sig själv och sina egna erfarenheter. He’s only speaking his mind: Lite likt den fyråriga pojke som otåligt väntade i bankkön med sin mamma och väl framme vid kassan utbrast: ”Och till den fulaste kom vi.” Alla närvarande rodnade. Som läsare av Mammuten vill man också göra det ibland, och då handlar det sällan om den repertoar av knullanekdoter D komponerat.

Möjligen skriver D troskyldigt bara om sig själv och sina egna erfarenheter

Den översyrliga självreflexionen, välbekant hos D, finns med i det skruvade metaperspektivet – D ska förstås ha sista ordet. Tro inte att någon kan komma till tals med honom, tillåtas begripa sig på honom. Allt som ges är det som drar sig undan. Tro inte heller att han kan tänkas gå med på att han skulle begripa sig på sig själv; myten och monumentet kräver sitt. Satsen ”jag vet inte”, som bildar avslut på både ett och annat stycke, kan innebära ett anspråk såväl på intellektuell ärlighet som skepticism och vägran att ta till sig kunskap.

All denna kapacitet

D försiggår över många territorier, men finns det något plan som består hos honom? Som läsare blir man glad åt att känna igen fisket och sportandet, som följt D sedan barndomen. Familjen, den första och den sista, och så arbetet, där arbetet paradoxalt varit det som både hållit samman hans liv och ständigt hotat, utmanat och söndrat.

Det måste ha varit både mycket tungt och fruktansvärt roligt för D. Vad göra med all denna kapacitet?

Ett folk, en modell, en kultur och en kritisk intellektuell – D. Det passar för ett folk som präglats av lydnad och självhat.

Utled på D kan man bli också för att han är en av våra mest bestående institutioner, ett modernismens monument, i paritet med Arabia och Marimekko. Man blir lika trött på honom som på de eviga Iittalalyktorna i deras aldrig sinande färgexplosion, där formen är påfrestande enkel, gjord för den nationalminimalistiska inredningsstil som dröjer sig kvar i Finland. Det är fortfarande finländsk modernism, det är därför monolitiskt, avskalat som ett kalhygge i urskogen. Vi får ett folk, en modell, en kultur och en kritisk intellektuell – D. Det passar för ett folk som präglats av lydnad och självhat. (Är detta D:s formulering eller min egen? Kusligt.)

Problemet är att det glimmar till ordentligt i de där lyktorna. Och att jag själv antagligen börjar låta som D. Eller J, beskriven av Fredrik Kock (d.v.s. D) Eller ”Jörn”.

Driver jag då med D? Eller med Mammuten. Nej.  (Nu, om inte förr, hörs det.)

Introduktören av Världen

Möjligen måste mammuten läsas som ett slags monument över ett stycke finländsk, svensk och europeisk kulturhistoria. För att inte säga västerländsk, för att inte säga global. Ja, så bör man läsa den.

Mammuten blir historien om hur D på sätt och vis gör sin värnplikt med åtföljande karriär som introduktör av Världen i Finland. Han har syrsatt  den här kulturen, inte minst den påbjudet ”finlandssvenska”. Vi är många som vuxit upp med och tacksamt tagit emot D:s undervisning om stora världen. Så till vida kan han betraktas också som en folkbildare i konsten att höja sin blick över den ”egna” horisonten och överskrida den, sträcka sig ut över en och annan kontinent och världshav.

Han har syrsatt  den här kulturen, inte minst den påbjudet ”finlandssvenska”

Även om jag på mina tidiga bildningsresor ut ur Finland (så kändes det) alltid hade någon D-produkt i (det mentala) bagaget, funderar jag vid läsningen av Mammuten på hur det skulle vara, så där principiellt sett, att inte lämna så förfärligt mycket text efter sig. Jag syftar alltså inte så mycket på Mammuten.

Var allt detta nödvändigt? Doch!

En tanke som allt mera intresserar mig, att våga låta bli att skriva, avstå, från detta påbjudna skrivande i tid och otid och överallt. Att finnas i tryck hela tiden, på bild, på film, i text, eller leverera i de så kallade social medierna. Jag tänker mig att det vore lite som att bära slöja, inte som ett förtryck utan som ett självklart bevarande av sin värdighet, sin reslighet, sitt jag. Tystnad och slöja kan vara motstånd; har ingen lust att fläka ut mig på varje skärm, i tidningar, böcker, gathörn, tänker jag, medan jag läser D i dag.

Med D kommer man lätt till den här frågeställningen. Mängderna av kulturprodukter genom årtiondena, det offentliga flaxandet i den ena och andra och tredje åsiktsriktningen, var nu allt detta verkligen nödvändigt?

Doch, skulle man säga i Berlin, en av D:s och Europas viktiga städer. Det var det.

Klarsynen, de svindlande  skarpa insikterna om det här landet, om tillståndet i världen, känsligheten i de existentiella frågorna

När jag läser Mammuten blir jag gång på gång påmind om varför D så ofta under min uppväxt på 1970-talet och i mina unga vuxna år innebar en ofantlig tröst. Klarsynen, de samtidigt svindlande och skarpa insikterna om det här landet, om tillståndet i världen, känsligheten i de existentiella frågorna. Jag minns en kolumn av D för länge sedan som i ett skede av mitt liv fick mig att överhuvudtaget kunna andas och leva vidare här. Det fanns inga alternativ, så kolumnen var livsviktig. Det handlade om den känsla av sorg som lade sig över D redan då flygplanet styrde in över finländskt territorium, om den ödsliga flygplatsen, den tomma vägen in till stadskärnan. Som om allt bara vittnade om landet där glädjen saknas. (Detta är mitt tillägg.) Just detta, sorgen, har jag känt i exakt samma ögonblick som det finska territoriet utannonserats eller kunnat avläsas genom fönstret. Gång på gång. Men kan man inte lämna Finland måste man på något sätt försonas med Finland, hur omöjligt det än är.

Och det skulle aldrig ha gått utan D.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto