Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Vem gör galenskap? Divan och bilden av kvinnors psykiska lidande

Barbro Enckell-Grimm, 12.2.2016
Karin Johannisson: Den sårade divan. Om psykets estetik 372 s., Albert Bonniers förlag 2015

Lärdomshistorikern Karin Johannissons bok Den sårade divan. Om psykets estetik är som en teaterscen. Jag föreställer mig att de tre fallen hon beskriver, Agnes von K, Sigrid H och Nelly S kommer in från vänster. Från höger kommer läkarvetenskapen, psykiatrin. De anhöriga står spridda på scen, lite här och där, i bakgrunden. Tiden är det tidiga 1900-talet, platsen är emellanåt ett hem, för det mesta ett sjukhus – ofta Beckomberga. Ibland blir det nutidsperspektiv med bland andra Anna Odell och Sara Stridsberg.

Johannisson undersöker och visar i sin bok hur kvinnlig galenskap framställdes av patienter och läkare under förra delen av 1900-talet. Patienterna var å ena sidan objekt, men galenskapen användes också som en mask av dem själva. Som ett sätt att skaffa sig manöverutrymme.

Patienterna var å ena sidan objekt, men galenskapen användes också som en mask av dem själva

Urscenen i boken är Charcots hysterikors föreställningar på sjukhuset La Salpêtrière utanför Paris i slutet av 1800-talet, där showerna var ett slags iscensättningar av symptom, inövade och tränade. De här kvinnliga patienterna gjorde ett slags bisarra divakarriärer.

Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs är båda kända författare, Sigrid Hjertén var bildkonstnär. Det är med avsikt Johannisson namnger dem som fall i en sjukberättelse, för att föra upp dem till ett mera allmängiltigt plan. De har många likheter: de har alla tre en yrkesidentitet och i och med sin skapande verksamhet har de en kanal de kan uttrycka sig genom. De är ekonomiskt privilegierade och de tas (för det mesta) på allvar av sina vårdare. Nelly Sachs så till den grad att hon hade sin läkare som kavaljer när hon mottog Nobelpriset i litteratur år 1966.

Enbart kvinnor, inte människor

Å andra sidan finns här ett drag som retade gallfeber på mig vid första delen av min första genomläsning, och det är inte Johannissons fel utan den dåtida tidsandans: Varför ses de här tre kvinnorna konsekvent och enbart som könsvarelser? Alla deras egenskaper, symptom och diagnoser (hysteri, schizofreni och paranoia) förklaras utifrån de förväntningar och uppfattningar de manliga läkarna har om kvinnliga patienter, ”sårade divor”. Manliga patienter reducerades inte alls på samma sätt, konstater Johannisson i samband med att hon nämner ett avsnitt ur annalerna som handlar om Gunnar Ekelöf.

Dessutom förefaller det som om de kvinnliga patienterna också själva identifierar sig med de roller de tilldelats. Galenskapen blir samtidigt en pose som gör det möjligt att manipulera omgivningen. Den som starkast revolterar är Agnes von K. Hon är den ”bråkigaste” av de här tre. Hon har dessutom ett starkt stöd av sin man som aldrig ifrågasätter sin galna hustrus genialitet. Så lyckas hon också utverka en hel del privilegier: mediciner hon vill ha, tillstånd att få röka i långbadet etc.

Egenskaper, symptom och diagnoser förklaras utifrån de uppfattningar de manliga läkarna hade om kvinnliga patienter

Sigrid H är också besvärlig, men i sin tragiska ensamhet blir hon utlämnad och mångdubbelt lämnad, av sin man, av vårdpersonalen som inte riktigt orkar med henne och till slut av sin son, som gav tillstånd till en lobotomi som misslyckades. Sigrid Hjertén slutar måla under sin sjukdomstid, hon tycker att hon inte får material till sitt skapande på sjukhuset. Sigrid H:s tillstånd försämrades snabbt och drastiskt efter att hon blev intagen. Agnes von K verkar tvärtom återhämta sig där, hon fortsätter skriva och klarar av att omvandla sina upplevelser till litteratur (Tony-böckerna).

Nelly S finner sig också väl tillrätta på Beckomberga och hon hittar under sin tid på sjukhuset ett nytt uttryck för sitt skrivande. Johannisson beskriver hennes tillvaro där som ett slags positiv hospitalisering, hennes ensamhet lindrades. Sachs är ju också tidsmässigt lite senare än de andra. Utvecklingen har gått framåt, medicinerna är bättre (Sachs får dem tidvis i smyg, hon ville inte ha mediciner för hon var rädd för hur de skulle påverka hennes skapande förmåga. Delvis respekterade man hennes önskan. Emellanåt lade man Haldol i kaffet utan att hon visste om det).

Manus för psykisk sjukdom

Johannissons grepp om sina tre fall är försiktigt och respektfullt, men samtidigt fast och inträngande. Ibland känns framställningen lite detaljtung. Den litterära delen av författarnas liv lämnas på sätt och vis därhän. Hon har valt att bara alldeles kort nämna litterära verk, deras innehåll och uttryckssätt och Sigrid H:s expressiva, färgstarka tavlor. Här finns inte en dialog mellan liv och verk.

Å andra sidan begår hon inte misstaget att iklä sig rollen som sentida ställföreträdande psykiater, hon ställer inte diagnoser i efterhand. I stället ställer hon upp ett collage av sjukberättelser, brev och fakta. Johannisson strävar efter att ringa in det hon kallar sjukestetiken – manuset för hur det sjuka spelas upp genom kropp och symptom. Samspelet mellan läkare och patient är tänjbart och diagnoser kan vara förhandlingsbara.

Karin Johannisson begår inte misstaget att ställa diagnoser i efterhand.

När man läser om symptombilder, hur beteenden beskrivs, är det slående hur isynnerhet de schizofrena blir objekt, betraktade på avstånd, reducerade och obegripliga, fångade i och av symptom och ensamhet. Det här gäller i speciellt hög grad för de kvinnliga patienterna, där till exempel känslokyla sågs som ett sjukdomssymptom. Ansåg man faktiskt att en kvinna som inte hade kärleksfulla känslor för man och barn var sjuk?

En svunnen storhetstid

För att bara nämna den sak som bäst, på ett obehagligt sätt, fastnat i mitt minne: 89,23 procent av de patienter man gjorde lobotomi på i Sverige var kvinnor. På 1960-talet, under Beckombergas storhetstid, rymde sjukhuset 38 000 patienter. Det är ju som en hel stad. Johannison för skickligt fram det, att trots att man i sjukvården, i samhället och familjerna var hjälplös inför kvinnornas psykiska sjukdom, var man inte maktlös inför kvinnorna själva. De isolerades och behandlades ganska hårdhänt. Ändå var det mycket sällan de blev vad man kallade ”äktenskapsdugliga” igen.

89,23 procent av de patienter man gjorde lobotomi på i Sverige var kvinnor

Johannisson visar materialet, som på en bricka eller en scen. Man kan kanske säga att hon visar på orättvisor och missförhållanden med hela handen – svårt att låta bli – men hon pekar inte finger på någon. Före psykofarmakans tid var möjligheterna till behandling något helt annat än vad de är idag. Kanske hon är rädd för att alla de nyanser som ändå finns där, förhandlingsutrymmets gråzoner, då ska gå förlorade? Att skildra patienter, som ju var personer av kött, blod, tankar och känslor, är som att balansera på slak lina. Johannisson har undgått fällan till dubbelt övergrepp eller att göra fallen till spelknappar för en egen agenda.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto