Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Hjältinnorna – befria dem äntligen från fiktionen!

Freja Rudels, 4.11.2016
Kate Zambreno: Hjältinnor 319 s., Modernista 2016 Kääntäjä(t): Helena Fagertun

 Kate Zambreno är den vän jag önskar att jag hade haft under mitt första ångestfyllda studieår i litteraturvetenskap. Hon borde ha suttit bredvid mig under seminariet där Flauberts Madame Bovary avhandlades, där denna min hjältinna av livets törst och leda, utdömdes av samtliga kurskamrater. Hon var irrationell, löjlig, hysterisk, självisk, korkad, irriterande, överdriven och otrovärdig, fick jag höra. Men hon är ju som jag, försökte jag försiktigt vidhålla, bara för att inse att det jag hade gemensamt med Emma Bovary inte bara var en tvivelaktig personlighet utan också en litteraturvetenskaplig inkompetens: en hudlös känslosamhet som läsare.

C’est moi, konstaterar Zambreno om Madame Bovary i sin (själv)biografiska litteraturessä Hjältinnor.  Här fungerar det emotionellt sårbara i mötet med litteraturen som motor, metod och motiv. Den identifikatoriska, självutlämnande läsningen är både drivkraft och resurs i en text som tar den i försvar och illustrerar dess möjligheter.

Zambreno kretsar kring den angloamerikanska modernismens kvinnor. Hon lyfter fram givna namn som Virginia Woolf och Djuna Barnes men fokuserar främst sådana som Zelda Fitzgerald, Vivien(ne) Haigh-Wood Eliot och Jane Bowles – fruar till upphöjda litterära storheter, kvinnor som porträtterats och mytologiserats men vars egna litterära ambitioner förminskats eller omintetgjorts.

Här fungerar det emotionellt sårbara i mötet med litteraturen som motor, metod och motiv

I botten ligger ett gediget forskningsarbete. Zambreno öser ur en massiv kunskap om glömda och gömda röster i modernismen. Om dem som hamnat i skuggan av männen, som förvandlats till karaktärer i deras berättelser och vars strävanden inte sällan resulterat i mentala problem och intagningar – i en ”sjuk-dom”. Genom att rikta uppmärksamheten mot detaljer, såsom det andra ledet i ordet sjukdom, frilägger Zambreno modernismens könsmaktsordning, dess väv av överordning och underordning, inneslutning och uteslutning, legitimering och patologisering.

I Hjältinnor blir de enskilda kvinnoliven synliga i det ögonblick de flyter in i varandra. Det är mönstren i det kvinnliga författarödet, själva skisseringen av det som står i förgrunden. Zambreno skriver inte biografierna, snarare hon tillämpar dem, hennes text lever och förkroppsligar dem. Vi får följa Zambrenos egen slingriga väg till författande via geografiska förflyttningar mellan gudsförgätna avkrokar av USA och traditionstyngda hjärtpunkter som New York och London. Rutten framställs som dikterad av makens jobb, och besluten att följa både styrs av och strider mot Zambrenos författardröm. Här utspelar sig scener ur ett äktenskap som nöts mot och ekar av de ödesmättade, symbiotiska och destruktiva relationer hon gräver fram ur modernismens glömska.

Fragment, reflektioner  –  och definitivt skönlitterärt

Hjältinnor kom ursprungligen till i bloggform och det har satt sina spår. Boken är uppbyggd av fragment, genom korthuggna reflektioner. Den inger en känsla av förtrolighet: Zambreno blir någon att följa och boken som en plats att vistas i. Den tecknar ingen sedvanlig rutt med början, mitt och slut, snarare är den på drift, i ett konstant tillstånd av sökande vilsenhet. Här finns en del svinn, passager som trampar vatten och får mig att längta efter en dramatisk kurva, men här finns också överraskande peripetier, stycken som bränner och lyser.

Att Zambreno är en skönlitterär författare går inte att ta miste på. Hon spelar på det självbiografiska och skriver med uttalad strävan efter att ge den levda erfarenheten upprättelse, att befria den från den upphöjda och kvävande fiktionen. Men hur mycket hon än hävdar sitt liv och informerar om endometrios, kroppsbehåring, depressioner och diagnoser är hon en författare, en medveten skapare av liv i text. Zambreno är en mästare på tematiska samband, på att väva associationsvävar genom de till synes lösryckta textfragmenten. Rytmen i växelspelet mellan de liv hon tar upp är imponerande. Så också förmågan att tajma och dosera de självbiografiska inslagen, att rita in sig själv i ett mönster vars räckvidd går långt utöver hennes egna personliga kamp, men utan att någonsin ogiltigförklara denna.

Zambreno är en mästare på tematiska samband, på att väva associationsvävar genom de till synes lösryckta textfragmenten

Det är i det personliga styrkan och aktualiteten i Zambrenos essä ligger. För det hon skriver om är inte den angloamerikanska modernismens problem och fenomen, utan vårt allas, ännu idag. Varför upptar Karl Ove Knausgård en halv hyllmeter i min bokhylla medan Linda Boström Knausgårds samlade produktion knappt kommer upp i fem centimeter? Vad är det för ett drama Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl spelar upp? Vad handlar herrskapet Tikkanens kamp om? Och alla dessa deprimerade flickor som Zambreno dedicerar boken till, varför är de så deprimerade? Varför sitter den där klumpen i halsen på dem som kväver orden innan de ens formulerats? Och varför är det så självklart för en ung man att ikläda sig det ego författandet kräver, att åtnjuta tilltro och uppmuntran och låta sig fruas (Zambrenos term för markservice i hemmet)? Varför är de som uppnår och förmår känna sig berättigade till dessa villkor alltjämt främst män?

Det har förstås inte undgått Zambreno att också Flaubert identifierat sig med sin hjältinna. Hon påtalar skillnaden mellan att som han leva ett privilegierat författarliv där identifikationen med Emma är en utflykt från vilken han när som helst kan återvända, och de kvinnors liv ur vilka hämtade material till boken, liv ur vilken ingen utväg fanns. Det är en avgörande och upprörande skillnad.

Fiktionen som transcendens – och som manlig sfär

Jag har själv haft svårt att smälta Flauberts c’est moi. Som om det inte var nog med att han formulerar en erfarenhet jag så starkt upplever som min, han koloniserar den också. Men när Zambreno ger sig i kast med den här problematiken är det ändå något som skorrar. Hon lider med sina hjältinnor, bokstavligen. Hon tycker synd om dem, vill rädda dem, delar deras öde och deras utblick. Ändå kommer jag på mig själv med att undra om dessa kvinnor verkligen hade velat ha hennes medömkan. Jag frågar mig vad som egentligen skiljer Zambrenos anspråk på dessa kvinnors berättelser från det sätt på vilka män gjort bruk av dem. Vad gör hennes version mer rättfärdigad och mindre fiktiv?

Motviljan mot fiktionen leder ibland till onödigt begränsande läsningar

Zambreno lyfter fram fiktionen som transcendens, som en upphöjd och manlig sfär som både parasiterar på och utesluter kvinnor, en sfär ur vilken deras levda, förkroppsligade liv tvättats bort. Jag håller visserligen med Zambreno om att det är fan att majoriteten av dem som har kommit till den punkt där fiktion blir till, och kvalificerar som fiktion, är män, men jag kan ändå inte ge fiktionen på båten. Jag blir heller aldrig riktigt klok på varför Zambreno envisas med att göra det.

Zambrenos motvilja mot fiktionen leder ibland till onödigt begränsande läsningar där de levda liven inte bara öppnar litteraturen utan låser den vid ensidiga ett-till-ett-förhållanden. Motviljan rimmar framför allt illa med vad Zambreno själv gör i sin essä. Jag skulle nämligen utan att tveka kalla den fiktion. Hennes sätt att iscensätta sig själv som hjältinna bland hjältinnor, att uppmärksamma modernismens glömda kvinnor genom att identifiera sig med dem, sörja med dem, lida med dem, leva med dem är ett stycke medveten och komplex fiktion. Det är ett prov på den produktiva empatiska identifikation som är fiktionens styrka, kärnan i dess kunskapande potential.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto