Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Kategoriseringsraseriet

Jani Saxell, författare, 10.8.2007

I början av juli var rätta tidpunkten för en riktig Faulkner Experience. Tåget avgick en morgon från Atlanta, en timme försenat, och anlände till New Orleans klockan elva på kvällen, fyra timmar efter tidtabellen. Skjutdörrarna slamrade, tåget stannade emellanåt långa stunder in the middle of nowhere. Kvällen mörknade, och ett slagregn, typiskt för Louisiana, trummade mot tåget.

William Faulkner hör till de författare jag visste att jag skulle gilla – bara jag i någon av hans böcker kunde komma lite längre än bara till början.

Konduktören och några av passagerarna var överlevare från Katrina. Någon hade också klarat orkanen Betsy som ödelade Paris, Mississippi, år 1965. En sextioårig kvinna som satt bakom oss ringde på mobilen och försökte lokalisera personalen i korridorerna. Åskvädret satte punkt för barnens lekar. Ett par svarta killar som fyllt på sina lager av Coca Cola och popcorn brydde sig inte.

Samtidigt återvände jag till översvämningsåret 1927. En av parallellhistorierna i Vilda palmer beskriver en fånge som kommit ifrån sina vakter och de andra kedjefångarna och som kämpar i den stigande floden. Den andra historien beskriver Wilbournes, drop out från medicinska fakulteten, och konstnärsämnet Charlottes kärlekshistoria. Bakgrunden för deras odyssé som präglas av hunger, dryckenskap, berusning och hänförelse, är 1930-talets stora depression.

Två berättelser, den ena om underkastelse och den andra om motstånd, om den obrutna viljan. Friheten och lyckan är imaginära ting, människan är chanslös mot de krafter som verkar i naturen – och i hennes eget huvud. Var och en har ju en kvarnsten kring sin hals som en blind och sorglös makt försett en med (”… this millstone which the force and power of blind and risible Motion had fastened upon him…”). Faulkners vackra, tröstlösa roman, där meningarna flödar fram över sidorna, kan läsas som en kärlekshistoria, som en depressionstidens kritik av kapitalismen, eller som en biblisk-ekologisk profetia – det är inte underligt att nya upplagor av den i USA publiceras under titeln ”If I Forget Thee Jesusalem.”

Hos oss har vintern domesticerats till en våt, mörk årstid med nollgradigt före, mot klimatförändringen drar man ut mer mera kärnkraft. Finländska läsare kan ha svårt att omfatta det ödesdigra i regnen och översvämningarna i Faulkners delta-, träsk- och strupljudsuniversum.

Kring författarens egen hals hängde kvarnstenar så det räckte. Faulkner, som fabricerade deckare och filmmanus för brödfödan och tidvis flitigt hinkade whisky frammanar en veritabel helveteseld ur Hollywoods neon.

Liknande läsupplevelser i samma klass – jorden gungar! – var Gabriel García Márquez’ Generalen i sin labyrint i en skumpande buss i Venezuela. Det var fascinerande att läsa om den redan rätt degenererade sena Simón Bolivar, om hur han blev sin egens storhets fånge och misslyckades i sina försök att lämna revolutionskrigens bittra frukt bakom sig och segla till Europa.

Venezuelas nuvarande regent är i prima kondition. Man får se hurudana labyrinter han leder sitt folk in i – eller ut ur.

***

Faulkners och García Márquez’ verk har fötts ur författarnas livslånga sammanstötningar med verkligheten. Där litteraturen mäts och vägs – antingen det är fråga om förlag, kritik, tidningsartiklar eller universitetsvärlden – får dess röst och lidelse finna sig i att kategoriseras; fransarna kapas med machete, den yttre dräkten förenhetligas i samklang med klassikerserien i pocket. Man placerar den i en lämplig samtidsfålla och stilriktning.

Eftersom folk inte nödvändigtvis orkar läsa klassiker längre, räcker det med en stickordsmässig generalisering, eller med den där faktarutan, så representativ för journalistiken i dag. Alltså blir Faulkner pionjär för synvinkelteknik och stream of consciousness. Om förlagets reklamavdelning för ordet lägger man till någonting om den Djupa Söderns mentalitet, om det förtätade språket och om romanvärldens våldsamma frodighet. Om platsen är en urban tidningsredaktion gör man ett lustigt tillägg till faktarutan. Smalt, svårläst. Alltså samma extrema litteratur som I salen på Alastalo, hos Joyce, Proust eller Faust.

För García Márquez har det gått ännu sämre. Med hjälp av några av hans centrala verk karaktäriserar man inte bara författaren själv utan hela Latinamerika och den postkoloniala litteraturen i allmänhet.

”Magisk realism, en blandning av vardagsskildring och fantasi, exotik, mustiga gestalter.” En avspänd mojito-cocktail blir en kulturell stereotypi av den högre skolan. Man kunde lika väl påstå att nordflamsk herdediktning från 1960-talet ger hela bilden av den europeiska kulturen.

* * *

Kategoriseringen och stickorden är förstås förståeliga och nödvändiga riktningsgivare i en värld av miljoner böcker. Generaliseringar och stora linjer är nästan ofrånkomliga om man ska kunna föra en vettig litterär diskussion. När kritikertaxametern tickar, på 3000, 1500 eller 1000 tecken finns inte plats för kontext eller fördjupning. Det räcker med att man nämner några närliggande jämförelsepunkter eller stilar. Nymodernism, “realfantasi”, google-poesi, ”Åbo-skolan” kan ge nyttiga fingervisningar, liksom omnämnda besläktade verk och författare. Släktskapens art eller grad kan man väga in noggrannare i en längre essä.

Men när generaliseringar och karaktäriseringar blir den måttstock som avgör om man väljer en bok eller lämnar den i hyllan, då rör man sig redan på farliga vatten. Det blir som i Daniel Katz roman (Laituri matkalla mereen) där bryggorna kastar loss från stranden.

Att pressa in en etablerad författare i en enda beskrivande eller typiserande benämning kan jämföras med mete med levande mask, den där triviala mengeleverksamheten på sommarstugan. När masken kapas mitt itu, sprattlar den ena biten vilt medan den andra ligger där tillintetgjord.

Det mest efterhängsna och unkna sättet att stickordsdöda och banalisera en författare är att reducera honom till tolk för den egna ”nationalkaraktären”. Tjatet om nationalförfattare har hjälpt till att eliminera allt levande och motsägelsefyllt hos Alexandr Pusjkin, Nikolai Gogol och Fjodor Dostojevskij. Och Aleksis Kivis och Väinö Linnas bemötande präglas fortfarande av samma granitgrå patos.

Att man inte lyckats till fullo i något av de ovan nämnda fallen är väl att betrakta som en seger för litteraturen. Eller för läsarna. Litteraturen som institution dealar ju annars för det mesta med Phyrros.

Sju bröder, tvångsmatade, hade som följd att ett bullersamt och lidelsefullt litterärt verk i flera elevgenerationer betraktades som något äckligt från skolbespisningen. Nu planerar man en ”nationell kanon”, bestående av kvalitetslitteratur kan bidra till en finländsk självförståelse. Det låter som en dödslista.

En författare kan, förutom att han granskar nationell tematik också göras till tolk eller språkrör för sin generation. För det mesta vore det bättre att få vara bara författare. Roller och mellanhänder, som de ovan beskrivna, föds i läsarens huvud. Om de alls gör det.

Jag tar ett exempel från musiklivet på andra sidan Atlanten (av finkänslighet mot vår författarkår, som ju lider av permanenta mindervärdeskänslor och hela tiden blänger på varandra fastän de ler så hoppfullt på förlagens familjebilder): Scott McKenzies ”San Fransisco (be Sure to Wear Some Flowers in Your Hair)” är inte nödvändigtvis den bästa och djupaste tolkningen av sin tids hopp, osäkerhet och sociala omvälvningar. Madonna skulle kanske kunna hålla stånd mot tidens tand om hon gjorde musik i stället för att manifestera sig som 1980-, 1990- och 2000-talets Modiga, Ställningstagande kvinna.

***

Det är upprörande att höra meriterade litterära personer påstå t.ex. att ”Salama och Seppälä hör till de mörka realisterna”. I så fall har kategoriseringsivrarna lämnat Juha Seppäläs Super Market, Suomen historia och Routavuosi och Hannu Salamas Finlandia-serie och Elämän opetuslapsia olästa.

Realismen tycks vara den Mapp Ö som de nitiska ljushuvudena i brist på bättre använder för allt ”mindervärdigt”. I samma mapp har man velat trycka ner Pirkko Saisio och Rosa Liksom, i alla fall när de representeras av sina tidigare verk.

Författarens födelsebygd och några få centrala verk får alltför lättvindigt – och på grund av intellektuell lättja – diktera mottagandet. Veikko Huovinen har veterligen varit mäkta irriterad av att hela hans produktion har stämplats som blott och bart skogs- och fårätarfilosofi. Hans verk inkluderar ju fantastik, groteskeri, plötsliga infall av svart humor, rörelser över tid och rum och andra verkligheter

Jag kan inte förneka att longitud och latitud inte skulle ha inverkat på författarens tematik, språk eller fantasilandskap. Men ofta överdriver man betydelsen, blåser upp den till mytologiska – och i förlängningen säljande – dimensioner.

Junot Diaz (född 1969), som vuxit upp i ett svart och latinskt ghetto i New Jersey skriver i sin novellsamling Drown (på svenska Sjunk, Bonniers, 1998) om en värld av droger, gäng och destruktiv kärlek lika precist, lakoniskt och konstaterande som någonsin 1950-talsmodernisterna. Man kunde föreställa sig Raymond Carver och Antti Hyry tillsammans på estetisk frukost, fastän deras respektive litterära verkligheter inte allas liknar varandra. García Márques å andra sidan skulle kunna hitta likasinnade i Tornedalen.

* * *

Litteraturen bör – eller borde – krossa språkliga och kulturella gränser, smula sönder fiendebilder, skjuta de otrogna (alltså sig själv!), rasa genom golvet ner i någon annans badrum, plocka munsbitar under de rikas bord, blanda ihop barnen med badvattnet, och höja sig till de saligas ängder, till de allvetande berättarnas nivå.

Trycket från streckkods- och brand-tänkandet, den litterära institutionens interna lättja och skrala inlevelseförmåga har förvandlat författarna till saltstoder, och det är mycket olyckligt. De betraktar författarjagets förfall – lottlöst, galet, i otakt med tiden.