Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Tiotusen fotspår genom smärtans landskap

Barbro Enckell-Grimm, 17.4.2009
Ko Un: Tiotusen fotspår och andra dikter s., Atlantis (2005) 2008 Kääntäjä(t): Inja Han & Carola Hermelin

Siffran tiotusen i titeln till Ko Uns (född 1933 i Sydkorea) dikturval Tiotusen fotspår och andra dikter ska uppfattas just så som de flesta tänker: som ”många”. Fotspåren är efter människor Ko Un tänkte på när han under två år satt fängslad under jord, i en helt och hållet mörklagd cell. Han tänkte på människor han känt, släktingar och bybor, och sådana han hört talas om.

I en kort intervju av Inja Han som finns i slutet av boken (urvalet och översättningen är gjorda av Inja Han och Carola Hermelin) säger Ko Un att han är som lyckligast när han skriver. Författarskapet är ett överlevnadsprojekt och de öden läsaren möter präglas av den japanska ockupationen av Korea: hårda levnadsöden, grymhet, skövlande, massaker och död. Den mänskliga ondskan är som en naturkraft.

Egna och andras fotspår

Ko Uns eget liv är en märklig och imponerande, vid det här laget nästan åttioårig historia. Han debuterade som författare drygt tjugo år gammal i slutet av 1950-talet, under ockupationens militärdiktatur verkade han för demokrati, upplevde Koreakriget, fängslades och torterades, levde sedan i tjugo år som buddistmunk, gifte sig och fortsatte skriva efter det. Han har fyra självmordsförsök bakom sig. För något år sedan var hans produktion så omfattande att hans böcker radade ovanpå varandra blev en stapel lika hög som han själv: 173 cm. Tiotusen fotspår är hans mest omfattande verk med nästan trettio volymer och 4 000 människoöden, han har ett skrivbord han sitter vid bara då han skriver på det. Han har varit föreslagen nobelpristagare, men inte fått priset eftersom det företrädesvis ges till prosaister.

De fruktansvärda lidanden man möter i Ko Uns dikter gör att de först känns på något sätt distanserade, som vemodiga betraktelser utståndna i ett sagoland ”för länge sen”. Det är svårt att uppfatta dem som verkliga, eller att ens alltid förstå vad de handlar om. Dikterna bör läsas några i taget, annars får man lätt kvävningskänslor.

Namnlöst lidande, namngiven plåga

Men småningom växer man in i dem. Dikterna gestaltar en allmängiltig, anonym och tidlös tillvaro, en bekräftelse av alla de lidande, döende, svältande och frusna människor som befolkar den. Personerna är inte enbart offer för andras grymheter, de handlar också själva. Det paradoxala är att de personer Ko Un skriver om har egennamn, men de plågor personerna genomgår lyfts upp till något allmängiltigt eller nästan öververkligt, och de genomlevs under omständigheter som för en modern västerlänning är exklusiva. Livet är, i Ko Uns dikter, helt fritt från valsituationer. Läsningen är ett strövtåg i ett arkaiskt, grafiskt landskap likt ett träsnitt. Språket har den kantighet och mångordighet man är van att förknippa med äldre litteratur. En slags strävan att hållas nära det tingsliga, konkreta.

Utsattheten och grymheten är anonym och namnlös, men det är, som sagt, inte personerna bakom dikterna. Att skriva är inte att klara sig ur sitt förflutna, utan att skriva sig in i det. Lidandet är, i förenlighet med buddismen ett ofrånkomligt livsvillkor – ingenting man varken bör eller kan undkomma. Upplevelserna kan inte bearbetas men de kan omvandlas så att de får en ny skepnad, blir dikt.

Och mitt bland de föräldralösa barnen, föräldrarna som förlorat sina barn, finns det fosterföräldrar och fosterbarn, som kravlösa tyr sig till varandra. Detta inte sagt som tröst, utan som ett konstaterande. Tomas Tranströmer har tillägnat en av sina dikter Ko Un. Den dikten avslutas med raden ”Kamrat skugga leder mig in bland träden”. Diktaren är medveten om att tillvaron måste ses som bestående av både ljus och skugga, för att fotspåren ska synas. Ko Un lyckas frammana schatteringar också i kompakt mörker.

Mun och ögon vidöppna

Urvalsvolmen som förra året kom ut på Atlantis börjar med två dikter som anslår tonen. Gamla mor Sam-man dör med munnen öppen: ”När hon dog, tycktes det som om hon ville fortsätta att berätta/eftersom hon dog med munnen vidöppen. Hur mycket de än försökte stänga den,/ så fortsatte den att falla isär.”

Följande dikt, som handlar om en ensam fiskare, den långbente Sa-haeng, slutar med att pojken Chi´l-song kommer springande till sin far:”Far, far! Mor är död, hon dog med vidöppna ögon!”/ Han var för långt borta, hans rop nådde inte fram.// Stilla vågor mellan de två, för evigt åtskilda.

Den döda, eller diktaren, kan inte sluta sina ögon och sin mun – kan inte sluta ta in intryck, kan inte upphöra att ge ut vad kroppen och själen är fylld av, trots att döden redan inträtt. Så avslutas hela volymen av följande ord (i intervjun) av Ko Un: ”Jag tänkte också skriva några kärleksdikter. Min sista dikt kommer nog att skrivas dagen före min död. Om det gick så, så skulle jag gärna fortsätta skriva dikter inne i graven”.

Okunnighet granne med vishet

Det episka myllret av människor och livsöden avbryts också, ibland abrupt, av poetiska och somriga iakttagelser, som denna replik av Morfar, fälld till författaren när denne var liten:

“Hör på om du sopar gården ordentligt
kommer gården att skratta.
Om gårdsplanen skrattar,
skrattar staketet,
till och med morgonljuset
som glittrar på staketet
kommer att skratta.”

Mot slutet av boken finns avdelningen ”ANDRA DIKTER” och i den dikten ”Gryning”. I den talas det om okunnighet och att förstå. I okunnigheten saknar man identitet, okunnigheten är närmaste granne med den högsta visheten. Det lilla barnet sover, solen har ännu inte stigit upp och ett tillstånd av lycklig omedvetenhet råder. Men så spricker smärtan ut, solen går upp i öster och barnet frågar sig “Vem är du?” Lidandet hänger ihop med medvetenhet, identitet, ljus och kunskap.

Läsningen av Tiotusen fotspår och andra dikter går från det vemodiga och lakoniska till det poetiskt exakta, det dikterna är i verkligheten. De handlar inte om något ”uppdiktat”, utan om verkligheten, här exakt angiven i tid och rum, och växterna namngivna med samma naturvetenskapliga precision. Dikterna är som Ki-sons ansikte: ”Men Ki-sons ansikte är stilla,/ stilla som en flod där inte en enda vindfläkt rörs.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto