Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Kulturen, pengarna eller politiken?

Ilmi Villacís, 15.1.2015

Det statliga penningfördelningsmaskineriet är beroende av jämförbara statistiska siffror, och andra mätinstrument får ganska litet utrymme. Nuförtiden måste ändå nästan allting bli föremål för mätningar, kulturen inberäknad. Man vill ha utdelning på de allmänna medel som satsats, och det är lättast mätbart i siffror. På senare tid har man också börjat tala om genomslagskraft eller om eftersträvad förändring, men också i det fallet följer man upp i huvudsak med sifferindikatorer.


Från mitt arbete inom finländskt kulturarbete med internationell inriktning har jag tagit steget in i en värld av läsning och litteratur. Tanken på att ta steget från uppdrag som ofta är svårdefinierade och som täcker många olika områden, till ett mer konkret innehåll, kändes frestande. När jag nu satt mig in i sakerna lite mer kan jag ändå säga att kulturens område alltrid är svårt att gestalta, oberoende av innehåll. Det är väl också orsaken till att det är så svårt att få politikerna att tala om kulturpolitik.

**

Hur man ska göra konst och kultur mätbar är en fråga som inte ens de klokaste statistikerna har kunnat ge ett hållbart svar på. I kulturstatistiken radar man upp personårsverken, antal föreställningar och konserter, publikmängd och publikkontakter. Men vad har det att säga om konstens och kulturens betydelse för den enskilda människan? Skulle det eventuellt säga mer om kulturens inverkan om man talade om hur många liter tårar som fällts under en film, hur många nätter som genomvakats för att skriva en bok, och hur många kärleksförbindelser som fötts under inspiration av musik?

Jag har på känn att man aldrig talar lika mycket om pengar som när det gäller kultur. Delvis får man skylla det på de sätt man förverkligar kulturpolitiken på.

Kulturens effekter är långvariga och mångfacetterade. De som forskat om kulturpolitik har fäst uppmärksamhet vid att kulturens viktigaste effekter blir obeaktade när man analyserar storheter som är enkla att mäta. När man fördelar de offentliga resurserna är de enkla mätredskapen inte till fördel för kulturen. Men kulturen är också ett område där man har kunnat följa långsiktiga effekter. Tänker man på kulturens kommersiella effekter kan man konstatera att tonsättningarna av Sibelius ännu efter hundra år hör till den mest sålda finländska musiken. Och Tove Janssons skapargärning har försett den finländska designindustrin, förlagen och filmindustrin med ett outsinligt stoff.

Det har också varit möjligt att följa med det konstnärliga arbetets intellektuella effekter i ett långt tidsperspektiv. Aleksis Kivi trodde väl på sin tid knappast att hans verk skulle ha någon genomslagskraft eller åstadkomma förändringar, också fastän att han fick motta understöd. Ändå har han lämnat över ett obestridligt arv till den finska litteraturen, teatern och filmen. Tänker man lite djärvt skulle man kunna påstå att de fina Pisa-resultaten i läskompetens delvis är hans förtjänst.

Min tidigare kollega Emma Aulanko vid Finlandinstitutet i Berlin skrev nyligen om samma ämne i sin blogg. Berlininstitutet hade ansvaret för bokmässans satellitprogram i Frankfurt och över hela Tyskland. Emma skriver att projekttänkande i kulturarbetet leder till att vi sällan har tid och tålamod att följa mer långsiktiga influenser. När de börjar ge sig till känna är själva projektet redan över, slutrapporten skriven och pengarna redovisade. Eftersom projektens syften definieras kortsiktigt och med mätbart, med siffror, får det också synlighet bland andra projekt. Jag håller med Emma – med kortsiktig planering är det svårt att få till stånd långsiktiga resultat.

När man talar kulturpolitik kommer man ofta att tänka på vad som egentligen kommer först: kulturen, pengarna eller politiken? Jag har på känn att man aldrig talar lika mycket om pengar som när det gäller kultur. Delvis får man skylla det på de sätt man förverkligar kulturpolitiken på. På Undervisnings- och kulturministeriets (UKM) avdelning för kultur- och konstpolitik gör man årligen drygt tusen bidragsbeslut. Det är en enorm arbetsbörda för en liten grupp tjänstemän som också ska hantera andra uppgifter, som kulturpolitiskt utvecklingsarbete och lag- och förordningsberedningar. Men att flytta bidragsbehandlingen skulle minska ministeriets direkta styrning och möjligheten att följa effekterna, något som också är en av ministeriets kärnuppgifter.

Direktören för Kulturpolitiska forskningsstiftelsen Cupore, Pasi Saukkonen, höll nyligen en klargörande inledning utgående från sin nyss utkomna bok om finländsk kulturpolitik: Vankka linnake, joustava sopeuttaja vai seisova vesi (Orubblig fästning, flexibel anpassaning eller stillastående vatten, cupore.fi/julkaisut.). En av Pasis iakttagelser var att kulturpolitiken verkar stampa på stället om man jämför med hur världen förändrats – borde man för att maximera effekterna, och utvärderingen av dem, skapa starkare tyngdpunktsområden och vassare spetsprojekt? Enligt Pasi har politiken inte så stort inflytande i kulturpolitiken.

Pasi fäste också uppmärksamheten vid att vi inte får någon uppfattning av helhetsbilden om vi talar bara om den del av statsbudgeten (0,8 %) som finansierar kulturen. Vi befinner oss i en större storleksklass om man också adderar bidragen för utbildning inom konst- och kultur och för det fria bildningsarbetet till kulturanslagen in stadsbudgeten.  Dessutom bidrar kommunens statsandelar till biblioteken, till kulturverksamheten och till konstfostran i kommunerna och kommunernas eget bidrag till att öka den offentligt finansierade kulturbudgeten. Konstandelen i anslagen för offentliga byggnader, en procent, och anslag till kulturen från andra ministerier ska man inte heller glömma. Förutom med offentliga medel finansieras kulturen också av privata stiftelser och företag, av EU och t o m av kyrkan. Helhetsbilden blir så mycket större när man ytterligare beaktar upphovsrättsersättningar och vår egen, kulturkonsumenternas, andel.

Kulturfolket borde kanske inte så ofta påpeka hur liten och obetydlig kulturen är i den statliga budgeten, utan hur mångskiftande, betydelsefull och relevant den i det stora hela är. De ovan nämnda instanserna skulle aldrig delta så kraftfullt i kulturfinansieringen om de inte ansåg det vara viktigt. Offentlig finansiering är fortfarande ett livsvillkor för kulturen, men detta faktum behöver inte få oss att gå i försvarsställning. Kulturen ger något som samhället inte kan vara utan bildning, historia, berättelser, musik, bilder, skapande. Kulturens uppdrag kan inte stå och falla med frågan om man kan berätta om den tillräckligt övertygande i siffror.

*

Fastän det är svårt att mäta kultur, och det i värsta fall blir missvisande, finns det också goda exempel på hur siffror kan tjäna den goda saken, och inte tvärtom. Läscentrum är ett av dessa goda exempel. Läscentrum är i den fördelaktiga positionen att åtminstone en del av dess verksamhet och motiveringarna för den kan kläs i siffror (antal författarbesök, Pisa-testresultaten och andra läskompetensundersökningar här hemma och i utlandet, bibliotekens utlåningssiffror, tidningarnas läsarsiffror). Läscentrum har satt ihop ett utmärkt paket med fakta kring läsning, som medier och politiker lätt kan citera. Dessutom manifesterar Läscentrums verksamhet UKM:s kulturpolitiska målsättningar, omedelbart och konkret.

Enligt UKM:s framtidsöversikt har den kulturpolitiska målsättningen definierats som ”främjande av samhällets kulturella värdegrund, förbättrande av förutsättningarna för dem som har ett skapande arbete och för kulturproducenterna, främjande av medborgarnas kulturella delaktighet och välbefinnande och stärkande av kulturens ekonomiska effekter.” Läscentrum främjar läskompetens och läsning som fritidssysselsättning, något som säkert stöder den kulturella värdegrunden och folkbildningen. Läscentrum skapar arbetstillfällen för författare och kritiker, vilket förbättrar verksamhetsförutsättningarna för kulturproducenterna. Läscentrum arrangerar författarbesök i glesbygden och publicerar litteraturtidskrifter, något som garanterat befrämjar delaktighet, tillgänglighet och välbefinnande.

Är kulturfolket redo att enas i en koalition för konsten och formulera ett gemensamt budskap där man inte bara kräver mer pengar utan också ger konsten en generell samhällelig betydelse?

Riksdagen har tre år i rad visat sin uppskattning för Läscentrums uppdrag och arbete så mycket att man märkbart har höjt verksamhetsbidraget. Hur mycket har det betytt att Läscentrum har lagt ner en hel del arbete på att förmedla fakta, argument och bevis på verksamhetsresultaten till beslutsfattare och finansiärer? Hur mycket betyder det att fakta och argument är i linje med de kulturpolitiska målsättningarna? Och hur mycket betyder det att Läscentrum tänkte stort och lade ribban högt? Det är säkert så, att på samma sätt som en storhet inom fysiken består av enheter, så bör man när man mäter kulturen utgå från de minsta detaljerna, för att kunna förmedla kunskap om de stora helheterna. Det är också viktigt att mätningen av de små detaljerna inte baserar sig på vad som är lätt att utföra utan på vad som är meningsfullt och hur de här detaljerna stöder helheten. Om kulturverksamheten mäts numerärt är det viktigt att förstå relationen mellan hårda siffror och abstrakta målsättningar.

Bland kulturfolket talar alla nu om kulturpolitiken. Själv blev jag upprörd i början av året under budgetmanglingen då man beslöt om nedskärningar i kulturbudgeten, och jag skrev genast om det på Hesaris insändarsidor. Jag förundrade mig över att debatten lyste med sin frånvaro – i tryckta, talade och sociala medier. Lyckligtvis hade jag fel, för efter ett tag kom nyheter om olika evenemang, inlägg och ställningstaganden. Dessutom har det på kort tid kommit förtjänstfulla kulturpolitiska publikationer och utredningar.

Nu dryftar man på många håll hur idé och vilja samfällt kunde utnyttjas så att resultaten syns i det nya regeringsprogrammet. Det är något som är gemensamt för mitt tidigare och mitt nuvarande arbete, fastän ur lite olika synvinklar. Är kulturfolket redo att enas i en koalition för konsten och formulera ett gemensamt budskap? Ett budskap där man inte bara kräver mer pengar utan också ger konsten en generell samhällelig betydelse i likhet med andra politiska målsättningar. Med andra ord: det gäller att tänka stort och lägga ribban högt. Samtidigt bör man också tänka på hur man argumenterar för kulturen inför dem som inte anser den vara en självklarhet.

Ilmi Villacís

Skribenten är verksamhetsledare på Läscentrum