Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Autism – hinder, närhet och avstånd

Barbro Enckell-Grimm, 29.8.2014
Lars Amund Vaage: Sjunga 202 s., Trolltrumma 2014 Kääntäjä(t): Peter Törnqvist

Sjunga är Lars Amund Vaages nittonde bok. Han fick Bragepriset för det norska originalet år 2012. Vaage har tidigare gett ut romaner, diktsamlingar och en pjäs. Före Sjunga har bara en bok översatts till svenska, romanen Rubato (1995).

Romanen Sjunga är en självbiografisk berättelse som tar avstamp i Vaages egen upplevelse av att vara pappa till en dotter med autism. Men boken handlar om mycket annat också: tankar, känslor och upplevelser ur vardagen: om att vara partner, att arbeta som busschaufför, att skriva.

Vem har tolkningsföreträdet?

Vaage tar själv alldeles i början av sin bok upp det moraliska dilemmat i att skriva om sin dotter, som han kallar G. Hur man än vänder och vrider på den konstnärliga friheten så är detta ett problem. Jag brukar undvika att skriva om böcker av den här typen, trots att jag intresserar mig för sociala frågor och funktionshinder. För det första tycker jag att rätten att skriva om sina barn kan ifrågasättas. Barn borde få växa upp och till utan att föräldrar, far- eller morföräldrar skriver deras berättelser för dem. Att man talar med andra om sina barn är en sak, att man publicerar sina tankar en helt annan.

Författaren tar upp det moraliska dilemmat i att skriva om sin barn. Hur man än vänder och vrider på den konstnärliga friheten är detta ett problem

Om barnet har ett funktionshinder gör det saken dubbelt problematisk och barnet än mer sårbart. Å andra sidan kan man naturligtvis invända att man måste få skriva om saker som de är, och att man ju aldrig kan få ut till allmänheten hur saker förhåller sig om ingen berättar. Föräldern-författaren för barnets talan men stjäl samtidigt hans eller hennes röst. Frågeställningen öppnar också för hur vi ställer oss till fiktivt berättande och självbiografiskt. Den enas biografi kan vara en hemlighetsfull saga för en annan.

Det här som moraliserande intro till själva recensionen som ska utgå från innehåll och konstnärlig gestaltning.

Nya drömmar och berättelser

Romanen både handlar om och handlar inte om autism. Om man har ett barn med ett funktionshinder som i så hög grad påverkar livet som autism gör, så kommer det att genomsyra allt du gör och allt upplever – hela din identitet. Det gör den här berättelsen helt klart för sin läsare. G bor på institution och hon är inget barn längre. Kontakten mellan henne och författarjaget är ganska sporadisk. Ändå finns hon med som en ingrediens i att livet blivit som det blivit för honom, men också för att det annorlunda har en tendens att dominera det vanliga livet:

Jag födde ett barn som inte delade mina ideal eller drömmar, men som gav mig några andra drömmar i stället. De drömmar som jag ännu inte kan drömma. De berättelser som detta barn berättade ska jag aldrig nå. Det språk som inte är språk kan vi inte återskapa.

Alla personer i boken benämns med stor bokstav. Förutom G har vi G:s mamma och författarjagets exfru, T, en vän som senare visar sig vara en låtsasvän, F. Mot slutet av boken finns också författarens nuvarande partner, L. Man kan tänka sig att bokstavsnamnen blivit till för att göra personerna anonyma och samtidigt allmängiltiga. Och det är sant, att de egentligen aldrig blir riktigt utmejslade personligheter med eget liv. Det är inte de som är det viktiga för berättelsen, också om de har varit och är viktiga för författaren. Det är de som format hans vuxenliv. G för att hon gäckade alla förväntningar och tvingade sina föräldrar att ompröva sig själva, T för att hon stått vid hans sida under en formativ period av hans liv. Och F för att han inte finns – avsaknaden av nära vänner och ensamhet är en sak som följt med livet med G. Dessutom ifrågasatte F om det varit värt att satsa så mycket på G. Ett sådant ifrågasättande kan i sin aningslöshet vara något av det mest kränkande man kan utsättas för som förälder.

Med buss genom vardagen

Busskörandet är ett tongivande motiv i boken, en metafor för författarens liv. Bussen är, som Vaage uttrycker det, proletären bland fordon. Bussen saknar skönhet. Den förbinder folk och den kan köras väl – man kan göra det till en livsgärning att bli en bra busschaufför – men den saknar glamour. Att författarjaget försörjer sig med att köra buss är för att det var en lösning som låg nära till hands i den livssituation han befann sig, men körandet anger också takt, och graden av lågmäldhet i berättelsen. Vägen slingrar sig, men den går framåt. Man vet vad som väntar bakom nästa krök, men överraskningar kan aldrig uteslutas. Livet kan vara mördande monotont, men det enahanda kan vara en lisa när livet är en berg-och-dalbana. Passagerare är viktiga och likgiltiga på samma gång.

Att köra buss är ett tongivande motiv i boken, en metafor för författarens liv. Man kan göra det till en livsgärning att bli en bra busschaufför – men det saknar glamour

Temat distans kontra närhet, tolkningsfrihet, kommer nära den musikaliska termen Rubato anspelar på. Vaage (f. 1952) har tagit tid på sig att skriva om sina upplevelser som pappa. Det ligger nära till hands att tänka sig att han inte kunde ha gjort det på det sätt han gör nu, med samma frihet och respekt, med samma lugn, om han gjort det tidigare.

En hemlighetsfull rollgestalt

G själv då? Hon förblir lite hemlighetsfullt i bakgrunden. Dels för att hon förblir något av en gåta för författarjaget, dels av hänsynsskäl. På sista sidan firar hon sin 34-årsdag och titeln får en förklaring. Närmare sanningen kan vi inte räkna med att komma, någonsin. Så här skriver Vaage om sagor:

Vi vet så lite om sagorna vi berättar. Sagorna har sina egna sagor. Inuti sagorna berättas det om sådant som berättarna inte visste. Man berättar inte sagor för att man vet så mycket.

Peter Törnqvists översättning till svenska håller sig tätt intill Vaages original. Båda behärskar sättet att uttala sig om funktionshinder nästintill fulländning. Några små misstag kan man hitta, men färden i texten är i huvudsak mödolös och den svenska versionen känns genuin.

Sjunga rör sig i de lägre, mognare registren. En bok om tvivel, gäckat hopp och sorg. Boken handlar inte så mycket om dottern som har autism, mera om pappan och hur han ständigt omprövar sitt föräldraskap, växer med uppdraget och formulerar sitt liv; formar det och låter sig formas. Livet och författarskapet ger varandra och Sjunga går hand i hand med Vaages biografi. Genom att i så hög grad gestalta själva författandet som ett parallellt spår till till livet och levandet blir den självbiografiska romanen en metaberättelse. Det är skevheten i tillvaron som får en att se, och här finns själva utgångspunkten till behovet att formulera sig. Vaage är modig och lågmäld, samtidigt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto