Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Sommar med Salmén

Carita Backström, 30.8.2013
Leif Salmén: Den underjordiska moskén 254 s s., Schildts & Söderströms 2013

”När jag en sen decemberkväll i tjugo graders köld åkte från Jorois till Pieksamäki förstod jag plötsligt fullständigt vilket land jag lever i. […] Jag slogs av den förskräckliga tanken att jag kanske är alldeles ensam i ett väldigt tomrum och tänkte att just denna skräck hör samman med vårt land, denna upplevelse av ensam isolering.”

Det kalla vintermörkret som anslår tonen – nej, en av tonerna – i Leif Salméns Den underjordiska moskén känns i skrivande stund avlägset. Jag sitter på en holme i Åbolands skärgård, vattnet kluckar vänligt mot strandklipporna. Men varje år när höstmörkret faller drabbas jag av tanken på hur det var för dem som – för inte så länge sen – bodde här året om, isolerade av storm och menföre. Den isoleringen, den utsattheten. Då kan längtan till ett varmare hav och befolkade stränder bli oemotståndlig.

Jag har den här sommaren levt med Leif Salmén. Inte bara med den nya essäsamlingen utan också med hans tidigare, och de är ganska många. Jag har strövat genom tre decennier finsk politik, Europas historia, kulturerna och religionerna runt Medelhavet, visioner och myter, krig och kriser. Kända och okända namn har fått liv och sammanhang. Ibland har dottern Nora och kvinnorna i Salméns liv skymtat, välgörande diskret. Det privata som hjärtats slag i ett vittert och kunskapsspäckat flöde. Ibland alltför späckat, har jag tyckt. Det har varit svårt att se skogen för bara träd. Men å andra sidan: varje träd har tillfört något betydande, belysande, förvånande. Och så kan man ju vid varje omläsning göra nya upptäckter, ett slags återbruk! Men nu står jag här som åsnan mellan hötapparna; var i denna rikedom skall jag börja? Kanske just i den höga nord.

Till attack mot hundlokorna

Finsk natur är inte vad man i första hand förknippar med den urbana kosmopoliten Salmén, och när naturen figurerar är den ofta ångestladdad. I Finländsk bokföring från 1983 heter det: ”Det är ett kallt land och ett kallt folk. Och ser man ut genom fönstret är det beckmörkt och där faller ett isande duggregn”. Det är tredje republikens mentala landskap – konservativt och visionslöst – Salmén beskriver. Han var då ung och arg och landets skarpaste TV-reporter (ack, var finns sådana nu?)

”Det är ett kallt land och ett kallt folk”, skriver Salmén i Finländsk bokföring som utkom för trettio år sedan

Trettio år senare färdas han i samma kompakta vintermörker, men landskapet heter nu Savolax, är högst konkret, och utgångspunkt för ett resonemang kring regionalpolitik och landsbygdens utveckling.

Med bister förtjusning läser jag följande rader: ”Eftersom jag sedan länge hatar hundlokan och är inbegripen i en hänsynslös utrotningskampanj mot den kan jag bara beskriva min sinnesstämning vid åsynen av de grymma växterna som mordisk”. En själsfrände, tänker jag, för den Sisyfoskampen för jag också, varje sommar.

Hundlokan visar vad som sker med landsbygden när den lämnas att ligga för fäfot (nå, sura regn och annan fanskap bidrar). En gång gammal kulturbygd med jordbruk, kyrkbyar, Martaföreningar och småindustri. Nu i rask takt avfolkad, förslyad och förvandlad. Shopping mall i stället för bybutik, dinosauriepark i en herrgård, muntrationer för ”den växande skara av vuxna barn som inte tycks klara av att möta sitt lands förflutna utan den ständiga tillgången till glass och hamburgare, vattenlekar, mellanöl…” Spår av den brutala konsumism som marknadskapitalismen alstrar. Men också projekt för att överleva. Det vet Salmén förstås, men han är kritisk; en radikal brytning med landsbygdens kultur, i ett land som helt nyss ännu var agrart, är illa, inte bara mentalt utan också ekonomiskt. Han menar att Finlands ekonomi också i framtiden kommer vara beroende av den skogsindustri som både staten och det privata kapitalet nu i sin kortsiktiga jakt på profit håller på att överge.

En poetisk parentes ryms också med. Den handlar om Savolaxbrigadens hjältar i Fänrik Stål och den självbild diktverket bidrog till; folket i Suomis land som offer, ett ödmjukt och trofast folk, i förlängningen auktoritetstroget. Men hur länge? Runebergs fråga ”Säg kan man dö för detta land?” besvarar de unga allt oftare med ett rungande nej. Och flykten från landsbygden går numera inte bara till Kotka eller Helsingfors, den går direkt ut i världen.

På spaning efter kontinenten

”Rätt länge har jag sysslat med en Europaessä, som skall ingå i någon framtida bok” skriver Salmén i Promenader i Leninparken (2000). Kanske är det den som nu heter ”Till kontinenten”. En tät och mörk sammanfattning av 1900-talets europeiska historia fram till dagens ”stora oreda”.

Salmén hävdar att ”Europa” som idé är en dröm som bygger på 1800-talets grundlösa framtidsoptimism, och att det EU som byggdes på den drömmen är ett misslyckande och dömt att kollapsa. Fakta talar: 19 miljoner arbetslösa i eurozonen och nästan en fjärdedel hotad av fattigdom (i slutet av 2012). Ökande klyftor och brist på insyn, hierarkiska strukturer och finansmarknadens diktat. I stället för konvergens och enighet en växande splittring mellan medlemsstaterna, och ett allt starkare centrum, Tyskland.

Thomas Mann drömde under andra världskriget om ett ”europeiskt Tyskland”. Han citeras ofta, också av Salmén som noterar en historiens paradox:

”År 1945 föreföll Tyskland slaget i grunden och Sovjetunionen som den överlägset starkaste europeiska makten. Ändå kunde Tyskland redan år 1957 förverkliga en plan som hade utstakats 15 år tidigare och som nazisterna på höjden av sin makt, då de behärskade största delen av Västeuropa, aldrig mäktade genomföra: ett europeiskt förbund under tysk medverkan eller under dess ledning”. Salmén understryker att dagens återförenade Tyskland, i motsats till Tredje rikets, aldrig har eftersträvat dominans över Europa, men frågan är om Tyskland ändå är alltför starkt för att kunna fungera inom ramen för en gemensam politik och ekonomi. Monetärunionens slutresultat, enligt Salmén, är ett ”europeiskt Tyskland i ett tyskt Europa”.

Det var knappast Thomas Manns vision.

Inte marknad utan gemenskap och samhälle

Här kommer jag att tänka på en bild ur Peter Høegs roman De kanske lämpade. Den handlar om tre barn och deras tankar om tiden och utvecklingen. Barnen iakttar en spindel och kommer till att den är klokare än människan. Spindeln sträcker ut sitt nät just så långt att den kan behärska det för att fånga sitt byte. Om den sträckte ut det längre ännu skulle den komma i konflikt med sin natur, och nätet skulle börja förändra världen omkring sig. Kanske skulle det till slut bli för tungt, falla till marken och dra med sig spindeln i fördärvet.

Salmén formulerar det som att människor inte lever på marknader utan i gemenskaper och samhällen, alltså i enheter som går att överskåda och begripa.

Mitt förstånd när det gäller ekonomi i den globala och virtuella klassen är minimalt. Men efter att ha lusläst essän är jag övertygad om att Salmén har mera rätt än EU-eliten och dess springflicka Urpilainen/Katainen som tutar ut sitt mantra: vi måste foga oss, det finns inga alternativ, utan EU och euron är vi förlorade.

Vivica Bandler brukade citera Mary Mandelin vars mamma var frälsningsarmésoldat och präntade i sina barn hur man skall handla för att komma in i paradiset. När Mary var fem år frågade hon: men mamma, hur kommer man ut?

Ja hur kommer man ut? Det är en fråga som ingen politiker, vad jag vet, ställer. Inte heller Salmén ställer den direkt, men han tänker sig en nyetablerad union, som respekterar gränser, och en renässans för nationalstaten. Demokrati kräver att folk kan bestämma över sina egna ekonomier, ”under alla omständigheter måste värnet av den europeiska demokratin gå före försvaret av en misslyckad valutaunion” .

Ekonomi och politik kan bedrivas och beskrivas på många olika sätt. Sjöröveriet är ett.

Vår indignation över sjöröveriet handlar om att vi, moderna människor, inte vill se verkligheten, den mörka kärnan av kriminalitet och exploatering

Med utgångspunkt i den plötsliga explosionen av piratism i Adenbukten och längs den somaliska kusten påminner Salmén om hur England på 1500- och 1600-talen skaffade sitt kapital genom att röva de spanska värdetransporterna från Nya världen. ”Imperiet var allt igenom stöldgods, från de spanska silversäckarna till indianernas marker i Virginia, sockerplantagerna på Jamaica och kryddbodarna och bomullsfälten i Indien.” Och därtill: ”hur skiljer sig de somaliska sjörövarna från de bankirer, mäklare och investerare som genom sin girighet har satt det globala finanssystemet i kris?”

På ett djupare plan, tänker sig Salmén, handlar vår indignation över sjöröveriet om att vi, moderna människor, inte vill se verkligheten, den mörka kärnan av kriminalitet och exploatering som döljer sig under det bejublade ”framsteget”.

Det utvalda umgänget (av stora män)

Allt det viktiga är skrivet, men vi måste ständigt skriva om det på nytt. Och umgås med de stora, Pascal, Kirkegaard och Dante”, skriver Salmén i Fjärde republiken 1994. Han har genom åren umgåtts med många stora utöver de nyss nämnda. Antikens filosofer, kyrkofäderna, Shakespeare, Montagne, brittiska wits, Marx, Wittgenstein… idel män, slår det mig nu när jag räknar upp namnen. Men jag protesterar inte, umgänget har inspirerat, och vad allt har jag inte lärt mig på vägen. Den här gången lyfter han fram den – legendariska kan man väl säga – tyska kritikern Marcel Reich-Ranicki och den engelska historikern Eric Hobsbawm.  Nå, ”tysk” och ”engelsk” är egentligen fel stämpel. Herrarna, bägge europeiska judar, har sina rötter i olika kulturer, och de vägrar själva att låta sig fösas in i nationella fållor. Utgående från deras memoarer resonerar Salmén kring identitet och exil, och så nyanseras och berikas bilden av Europas historia. Vill man ha ännu mera är det bara att gå till källorna. Jag är nu helt uppslukad av Reich-Ranickis Mein Leben, hans dramatiska öde i Warszawas getto, hans passion för den tyska litteraturen.

En ständig följeslagare är Mikael Enckell. Med honom för Salmén respektfulla och polemiska samtal, om staten Israels politik, om sionism och antisemitism, om det judiska tänkandets essens, om individens förhållande till Gud, om jagets möte med duet. Tyvärr blir samtalen ensidiga, i varje fall kan jag inte påminna mig att Enckell i sin tur skulle ha kommenterat Salmén. Men deras essäer dialogerar, och det är fint.

Johannes Salminen, som har rört sig i samma trakter och samma ämnen, finns med (dock inte i Moskén), och jag kan tänka mig att herrarna möts igen om Salmén fortsätter sina strövtåg i Levanten.

Där kulturerna sammanstrålar

Och den underjordiska moskén? Det visar sig – i bokens sista kapitel – att den inte är en bild för någon hemlig, fundamentalistisk rörelse, utan en helt konkret källarlokal i Istanbul. Lokalen hyser två martyrgravar, var kanske en gång en krog, och blev moské först på 1700-talet.

Salmén ställer den gamla, men fortfarande aktuella frågan: Jerusalem eller Aten? Vilket arv vill vi värna, det kristna och judiska eller det platonska och aristoteliska? Hans svar kommer prompt: både och! Men därtill också Istanbul. Inte en rät linje utan en triangel.

I Istanbul har Levantens och Västeuropas alla kulturer sammanstrålat. Där kan man se hur idéer har vandrat, korsbefruktat och stridit sinsemellan. Och man kan följa dagens skeenden, arabvårens eftersvall, islams olika ansikten, den tragiska utvecklingen i Syrien.Skikt på skikt av historia.

Salmén ställer den gamla, men fortfarande aktuella frågan: Jerusalem eller Aten? Vilket arv vill vi värna, det kristna och judiska eller det platonska och aristoteliska?

Där färdas Salmén på sin flygande matta, en nyfiken och kritisk resenär som vill tränga bakom vanföreställningar och myter och se saker och ting som de är. Han fröjdas över olikheterna i världens vimmel. Det är – tror jag – ett bättre sätt att motarbeta all slags fundamentalism än att ständigt tala om hur lika vi är. Vi är olika, och det är ju det roliga. För det behöver man inte vara kulturrelativist, man kan vara kulturpluralist.

Kanske känner Salmén sig mera hemma i antikens värld med dess många gudar och cykliska tidsuppfattning, än han gör i vår lineära, faustiska, tillvaro. Men likt Faust fortsätter han att sträva, och upptäcker plötsligt till sin förvåning att han innerst har en optimistisk läggning. Läsaren blir lika förvånad; Salmén optimist? Men vid närmare eftertanke: visst, om man i 30 år har ägnat sig åt att analysera och avslöja världens gång, och nu fortsätter att reagera på den ”med förtvivlan, ursinne och besinning”, då måste man nog tro på människans möjligheter, trots allt. Luttrat och realistiskt, som Beckett formulerade det: ”Try again. Fail again. Fail better.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto