Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Sommarklassikern: Om att välja rätt

Barbro Enckell-Grimm, 6.7.2007
Leo Tolstoj: Anna Karenina s., Norstedts 2007 Kääntäjä(t): Ulla Roseen

Anna Karenina är ett litterärt verk med sällsam lyskraft. Majgull Axelsson påpekar i sitt förord till nyöversättningen av Ulla Roseen att Leo Tolstoj kallade den för sin första riktiga roman, och man kan förstå varför. Här finns många levnadsöden, många karaktärer och många olika tros- och livsinriktningar, ändå vävs de alla ihop till en helhet, som gnistrar som en diamant.

Som läsare är det betydligt lättare att komma in i Anna Karenina än det är att hitta rätt i det brokiga galleri Krig och fred är. Vi har Anna och passionsdramat med Vronskij, vi har Levin och hans Kitty – och hela hennes familj Sjtjerbatskij, som inbegriper Dolly, den strävsamma makan som i sitt äktenskap med Annas bror Stiva lever ut en omvänd och mer barmhärtig version av Annas och Vronskijs förtärande dödsdans.

Tolstoj = Anna och Konstantin Levin

Parallellt med kärleksromanen finns Levins och andra romanpersoners tankar och strävanden kring religion, politik och tankar om hur människan bör leva sitt liv. Romanen Anna Karenina slutar inte, som man kanske vill minnas det, med att Anna kastar sig under tåget för att hämnas Vronskij och världen. Nej, boken slutar med Levins långa tankekedja om hur han vill leva sitt liv:

/…/ ”hädanefter kommer mitt liv, hela mitt liv, oberoende av allt som kan hända mig, varenda minut av detta mitt liv, inte bara att kännas meningslöst, så som det kändes förut, utan det kommer att äga den obestridliga meningen som är godheten och som det står i min makt att lägga in i det!”

Konstantin Levin är Tolstojs språkrör (Tolstoj, minus hans intelligens, som hans hustru lär ha uttryckt det), och han föregriper här den indirekta anföringen, den inre monolog, som ju senare blev James Joyces varumärke.

Den kringrända kvinnans val

Trots att Tolstoj väljer att sätta punkt, eller egentligen utropstecken, vid Konstantin Levins livsbejakelse, så lider han med Anna Karenina. Hennes val är inte lätt, och de penseldrag hennes porträtt är målat med visar alla nyanser i det svåra val hon har att fatta. Hur hon än gör, måste hon döda en del av sig själv. Hennes möjligheter att kunna förverkliga sig är kraftigt kringskurna och hon verkar vara dömd till olycka. Redan långt innan det destruktiva dramat vridits upp, är hon ett offer för samhällskonventionerna.

På samma sätt som Tolstoj lider med Anna, känner han före det stark sympati med den unga, ljusa Kitty, som i tron på att Vronskij kommer att fria till henne, avvisar Levin. Därmed skämmer hon ut sig och riskerar att bränna sina broar åt alla håll, utan beräkning och helt utlämnad till omvärlden.

Scenen där Konstantin förnyar sitt frieri ger den mest förhärdade läsare vällustrysningar. Levin skriver begynnelsebokstäverna n, n, s, m: d, ä, o, b, d, a, e, d? med krita på ett spelbord: ”Då och då tittade hon upp på honom och frågade honom med blicken: Är detta det jag tror att det är? ´Jag har förstått´, sa hon och rodnade. ´Vad är det här för ord?´ sa han och pekade på det a som stod för aldrig. ´Det ordet är aldrig´, sa hon, ´men det är inte sant!´”

Kitty ger alltså ett nytt svar på Konstantins frieri: hon menar inte längre att hon omöjligt kan gifta sig med honom, men då, när hon avböjde hans frieri förra gången, kunde hon inte svara annorlunda.

Ny språkdräkt

Thomas Warburton skriver i sin bok Efter 30 000 sidor (2003) att klassiker borde översättas med femtio års mellanrum. En översättning är ohjälpligt en språkdräkt, ett slags kostymering, som avslöjar den tid och de språkkonventioner som råder under dess tillkomst. Nu är det drygt åttio år sedan Sigurd Agrells översättning först publicerades på svenska, det var 1925, ca femtio år efter att originalet kom ut.

Ulla Roseens nyöversättning är en skickligt genomförd balansgång mellan 1800-talsromanens sätt att formulera sig och nutida språkbruk. Redan när Anna Karenina först kom ut på ryska år 1877 var den en modern roman, och det är den också idag. Moderniteten består i öppenheten inför såväl mänskolivets som romankonstens och språkets komplikationer och skiftningar. Ulla Roseen har bevarat den, som man kan se det lite exotiskt ryska i förkärleken för motstridigheter. Man hittar det redan i romanens valspråk, i Roseens översättning: ”Min är hämnden, jag ska vedergälla den.” Ett citat ur bibeln, eller ur Anna Kareninas mun, hur man vill se det.

Om man ställer Roseens översättning mot Agrells, är kontrasten inte bjärt, men man märker den nog. Vissa begrepp i Agrells version känns ohjälpligt föråldrade: ingen talar om inklinationsäktenskap idag (men man gjorde det på Agrells tid), för att nu ta ett exempel. Trots att Roseen gjort språket smidigare och mindre främmande för våra öron, har tidsprägeln från hundrafemtio år tillbaka inte alls gått förlorad. Personerna, replikerna, känslorna får en alltjämt att tänka: så olika och ändå så lika. Trots att konventionerna är andra, är mänskolivets grundvillkor desamma.

Strävan och mål

Så slås man av hur de två paren Kitty-Levin och Anna-Oblonskij grälar och reder ut sina konflikter. När Kitty och Levin grälar är det som en smärtsam krusning, djup och hotfull, men båda är måna om sin strävan mot det goda, att utplåna det som upplevs som ett hot mot deras gemensamma lycka. När Anna och Oblonskij grälar är det alltmer uppslitande, med ett maktbegär och bitterhet mot alla de uppoffringar som gjorts, på båda hållen. Båda vill bespara sig och motparten fler slitsamheter, men man vet inte hur. Den destruktiva kraften har liksom ingen riktning och är därför omöjlig att få tag i.

Anna vet länge att hon inte kan välja, och ingen annan kan heller välja för hennes räkning. Så blir då den självförstörande hämnden, vapnet som riktas mot alla och henne själv, Annas sista replik. Medan Levins livscredo, vid sidan om den bok hans bror publicerade men ingen läste eller kommenterade, blir en slags tyst viskning som tonar ur det skrik Kitty utstöter när parets första barn föds. ”Det är snart över”, säger doktorn och Levin tolkar det så att Kitty håller på att dö, men det är ju inte så läkaren menar. Han menar att barnet snart är fött.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto