Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Dikter från melankolins kontinent

Ann-Christine Snickars, 27.2.2009
Les Murray: Den svarta hunden s., Brombergs 2008 Kääntäjä(t): Stewe Claeson, Jonas Ellerström&Lars-Håkan Svensson

Hur ska en poet se ut i denna marknadens och bokmässornas tid? Får han vara överviktig och iföra sig bondkeps? Får han vara autistisk? Får han vara på kollisionskurs med det akademiska och med de progressiva tänkesätt som 68-generationen gjort till sitt? Får han utmana feminismen – feministerna? Får han vara depressiv intill kollapsens gräns?

Les Murray (f.1938) från New South Wales i Australien gör och är allt detta. Envis, bråkig, konservativ brukar man också kalla honom. Och lantis. Det sista understryks ofta i hans hemland, där han låter sina belackare – till höger och vänster – veta vad han tänker. Under senare år har hans popularitet i Europa vuxit sig stor och han har översatts till bl.a. tyska, italienska, holländska och svenska.

Ideologierna kostar människoliv

Les Murray tänker otäckt klart, det är inte för att han är allmänt liberal som han skriver dikter som ”Gifterna Höger och Vänster”. Han ser till vad ideologierna kostat i människoliv. Han skriver om aboriginerna, han skriver om kvinnor (faktiskt!): ”I Australien hängs en ensam/ kvinna ut av pressen/ precis när som helst” lyder första strofen i dikten som heter ”Utveckling av sedvänja”.

Både dikttiteln och strofen är goda exempel på hur Murray jobbar. Han har ett slags förtätningens metod, som låter blodig ironi sammansmälta med medkänsla till en egendomlig legering som tekniskt sett verkar vara prosa, men som är fullödig poesi.

Medkänsla – kan man kalla det så? För mycket av det kusliga som berättas om i dikten, och som Murray berättat om utanför dikten, är självbiografiskt. I många fall brukar man då tala om självömkan. Men här är det aldrig fråga om det, utan om en självrannsakan som går på bredden och på djupet. Självupptagenhet? Ja, men inte utan motiv och motivering. Murray dissekerar den djupa depression som drabbade honom efter ett besök i hans gamla skolstad 1988, men också kriser och tragedier under uppväxten.

Om tiden i helvetet

Murray var föräldrarnas enda barn, hans mamma fick upprepade missfall efteråt, och dog i sviterna av ett. Han förmedlar den sammansatta känsla av skuld som han bar på, ungefär som en överlevande från ett utrotningsläger. Och han förmedlar också den känsla av skuld som mannen/fadern känner när hans kvinna dör i barnsäng.

I volymen Den svarta hunden får vi nu på svenska läsa det föredrag som Les Murray höll på New College vid University of New South Wales under titeln ”Killing the Black Dog”. Det är en redogörelse av hans personliga nedstigande i helvetet, men också en lärd essä, som noterar hur depressionen beskrivs i skönlitteraturen, eller av skönlitterära författare: t.ex. Günther Grass eller William Styron. Stryrons skildring av sitt depressiva sammanbrott är enligt Murray ”på kornet”.

Poesin förångar obalans och svulstighet

Man känner också på sig att det behövs seriösa depressionsbeskrivningar som inte är formulerade som diagnoser eller som anamnes (som någon utomstående författat). Det som är till hjälp för den som vill förstå – eller för den som också drabbats – är en skildring av hur det känns. Det kräver mod, envishet – och en form som kan bära det som berättas.

För Murray är formen poesin. I sitt föredrag säger han att poesin i själva verket ”motstår obalans och svulstighet genom att förånga dem när de väsnas och tränger sig på”, i motsats till prosan, som för hans egen del påverkades av förvirringen och tvångsföreställningarna under de depressiva perioderna.

Av Murray har tidigare utkommit tre volymer på svenska. Av dem är Dikter från den efterblivna landsbygden en diktsamling i sin helhet, Subhuman Redneck Poems som utkom 1996 och som renderade honom T S Eliot-priset. Och T S Eliot är kanske inte den första man tänker på när man läser Murray, men väl kanske den andra. Diktens grad av allvar, övertygelsen som förintar all falsk högstämdhet, erfarenheten som blir poesins dokumentation, liksom hårda fakta är den hederliga journalistens – det är förhållningssätt som förenar dem.

Murray har tre översättare till svenska: Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson. De samarbetar om jobbet och kombinationen tycks oslagbar. Claeson är författare och introduktör och översättare av amerikansk lyrik i Sverige, Ellerström har först gjort sig känd som förläggare, Svensson är professor i språk- och kulturforskning vid Linköpingsuniversitet.

Hälften föredrag, hälften dikt

Den svarta hunden består till hälften av nämnda föredrag av Les Murray, plus ett nyskrivet efterord från 2008. Den andra hälften är ett urval dikter från hans tidigare samlingar. Flera av dem har man kunnat läsa i Dikter från den efterblivna landsbygden. En av de dikter man spontant sögs till där heter ”Bergsväg”. Den beskriver intensivt hur den livsfarliga bergsvägen man ”snyftar sig igenom på låg växel” (ordvalet är Murrays) liknar tillståndet i en klinisk depression.

Tillsammans bildar dikturvalet en historia om pojken från landet som efter en ensam barndom hamnar i en skola där han aldrig får glömma att han är tjockisen från landet som ingen vill vara med. Om man tror att spåren efter mobbning lätt går över kan man bekanta sig med dikten ”Det alltid närvarande förflutna”.

Murray har inte mycket till övers för skolan. En senare dikt som är skriven till hans barn heter ”När man inte kan smita och inte får klaga”. Trakasserier blir en vana, säger han, och slutar: ”Detta är skolans egentliga undervisningsplan”.

Stoicism är inte svaret

Australien tycks ofta kommunicera att det är ett samhälle för tuffingar. Där liknar det Finland. Att klara sig själv, att klara allt, framstår som ett ideal. Les Murray vänder sig kraftfullt mot detta och säger i sin essä:

”Jag är övertygad om att stoicism aldrig är svaret på någonting, att den inte är annat än en grym, hjärtlös uppmaning till människor att förtära varandra. Stoicismen är en mäktig bundsförvant till de sadister och tyranner som gärna vill få människor att uthärda saker som bestämt borde avvisas som outhärdliga.”

Dikterna i Den svarta hunden ger en ingångar till Murrays övriga poesi, som också är starkt självbiografiskt färgad. Men särskilt Dikter från den efterblivna landsbygden (titeln ironiserar också över dem som automatiskt ser landsbygden som efterbliven) bygger ut motivkretsen långt över familjen – i tid och rum. Historien och attityderna vävs in, inte minst det som tangerar aboriginerna. Men för några decennier sedan började den aboriginska konsten uppmärksammas och fick ett erkännande internationellt, påpekar Murray. ”Deras målningar är vår jazz”, säger han.

Murray har inget emot att han lanseras som lantis. Det kanske också låter hans läsare fälla ner garden, det verkar så jovialiskt. Då träffas man desto hårdare av hans sätt att bygga meningar, omutligt och omtumlande träffsäkert. Och hans dikter må vara rapporter från melankolins kontinent, men de är ganska ofta roliga.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto