Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Linda Örtenblads litterära debut gör starkt intryck

Sunniva Ekbom, 19.11.2004
Linda Örtenblad: Den anatomiska teatern s., Bonniers 2004

Smått gåtfulla möten mellan människor och djur ingår i de tre berättelser som rikssvenska Linda Örtenblad (f.1972) vävt ihop till en organisk helhet i sin romandebut. Udda, spännande miljöer och huvudpersoner suggererar Örtenblad fram och synliggör med hjälp av ett funktionellt språk som känns fräscht. Här översätts en stum kommunikation, teckenspråk, mellan en flicka och en apa som återvänt från en rymdfärd och som så många andra i den här romanen gå sin död till mötes.

Linda Örtenblads roman har direkt kontakt med stumma betydelseladdade möten mellan djur och människa och djurlika mänskor som i den sista berättelsen tar formen av en man som har grisgener. Surrealistiska och fantasikittlande, i sanning ensamma existenser som får läsaren att fundera över livets mening och vetenskapens moraliska ansvar. Jag delar absolut inte DN-recensentens åsikt som avfärdade denna debut som oerhört manieristisk – allt för förtjust i ordet hinna, en skrivövning, ett ofrånkomligt stadium att gå vidare från – för att välkomna Örtenblads följande bok. Romanens universum eller snarare laboratorium är värd respekt och begrundan här och nu.

Gripande är mittberättelsen ”Kroppens tal” där Örtenblad beskriver hur ett foster först finns inne i kvinnans livmoder, för att sedan spårlöst försvinna och lämna efter sig en ömmande, växande mage och vårtgårdar som exploderar av mjölk. Effektfull miljö för dessa befruktningsbekymmer ger Örtenblad den skengravida kvinnan i huset intill en kräftodling – upprätthållen av mannen i berättelsen – där kräftorna ynglar av sig i dyn. Smaken av gult kräftsmör – här knusslas det inte med de dyra kräftorna – och saltigt kräftvatten känns starkt på tungan vid läsningen:

”Det finns inget barn. Påstår de.”Han kastar en klentrogen blick på hennes mage som töjer ut tröjtyget. “Inget barn”, mumlar han och sjunker ned på knä med blicken i hinken där kräftorna i det översta skiktet oavbrutet rör sig och försöker äntra varandras ryggsköldar. Hon tittar på honom och känner hur något drar genom kroppen, hastigt, en vind som tömmer henne på allt. Ryggen och fötterna slutar värka, händerna blir ännu kallare och hon tänker; vad spelar det för roll. Sedan säger hon: ”Du ville ju ändå inte ha det.”

Kvinnan som så mysteriöst blev lurad på sitt embryo, sitt foster, försöker ta revansch på sin partner, mannen som hon upplever så distanserad och långt borta från sin sörjande smärtfyllda kropp. Hon börjar förstöra kräftdammarna som ger hans liv innehåll. En liten ljusning efter det tragiska havandeskapet och i kvinnans låsta position blir det till slut när kvinnan förverkligar sina planer på att slita sig loss från mannen och de mörka kräftdammarna. Som läsare andas man genast lättare när kvinnan stiger på bussen och hoppas innerligen att hon hittar fram till en kropp som inte bedrar henne. Innan kvinnan tar klivet upp i bussen och ut ur berättelsen får vi svaret på varför Örtenblad namngett sin roman Den anatomiska teatern. Anatomilektionen finns på ett grafikblad där mannen avbildas i den obducerades roll, kvinnan i obducentens. Ruskigt och verkningsfullt.

Denna roman kan tolkas som ett enda långt avskedstagande: avsked är den genomgående röda tråden i texten. När den oformliga, grisskära grismannen med inopererade grisgener som skulle förlänga hans liv, dör på den sista sidan – då det sista avskedets stund är kommen och påtaglig – är det inte långt ifrån att jag så smått börjar vänta, och välkomna Linda Örtenblads nästa berättelse. Romandebuten övertygade med sitt udda persongalleri, noggrant beskrivna gränstillstånd där dualiteten mänska-djur ses i ett originellt perspektiv.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto