Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Litteraturkritikens utmaningar

Fredrik Hertzberg, 6.5.2013

Hur nytt detta kvalitetsbegrepp är kan dock ifrågasättas. I själva verket var det snarare tidningens historiskt sett första uppgift. Vi är tillbaka där vi började. Finlands första tidning, Åbo Tidningar, eller Tidningar Utgifne Af et Sällskap i Åbo, som började ges ut 1771, rapporterade inte om händelser utan om lästa böcker. Det var granskning och analys, främst av lärda och litterära verk, som motiverade utgivningen av dessa första tidningar. Plus lite väder och vind. Och sockenkuriosa.

För varje dag som går ter sig dagstidningen allt mera sentänd, där den kommer med sina gårdagsnyheter. Ändå har många tidningar klarat denna utmaning ganska bra. Dels förstås genom att söka sig ut på nätet och använda sig av de möjligheter till snabbhet och interaktivitet som där erbjuds. Men också genom att gå åt motsatt håll, mot långsamheten, eftertänksamheten, besinningen. När Svenska Dagbladets chefredaktör Lena K. Samuelsson på SvD:s debattsida Brännpunkt i mars 2013 vill omdefiniera begreppet ”kvalitetsjournalistik” hänvisar hon till ”granskningen” och ”analysen”. Det är där tidningen fortfarande behövs.

Under de snart 250 år som gått sedan denna första tidning såg dagens ljus i Finland har journalistiken genomgått stora förändringar, men just granskning och analys har varit ständiga ledstjärnor och nu fått en förnyad relevans. När det gäller litteraturkritiken har den på sina håll skurits ned och blir allt kortare. Men den har också utvidgats.

Denna utvidgning av litteraturkritiken är dock inte alltigenom oproblematisk, och det är detta jag vill ta upp i denna text.

Recensionen är en relativt stabil genre, hävdade Per Rydén i Domedagar (1987), en gedigen och detaljerad studie i den svenska litteraturkritiken efter 1880.

Att läget plötsligt förändrades mellan 1987 och millennieskiftet är ämnet för Tomas Forsers Kritik av kritiken (2002). En orsak var representationens kris inom human- och samhällsvetenskaperna. Som en följd av enhetskulturens sönderfall, och inspirerad av franska filosofer, började man i allt högre grad och på allt bredare front ifrågasätta förhållandet mellan representation och verklighet.

De gamla formerna för representation, däribland recensionen, blev allt mindre gångbara. Med sin förmenta objektivitet tedde sig den förmedlande och värderande kritiken plötsligt som från en svunnen tid. Den som bläddrar i tidningar från 1980-talets mitt förvånas lätt av att tilltalet var så annorlunda i den tidens recensioner: som om det ännu fanns en enhetlig publik med gemensam referensram och gemensamma värderingar.

Kring millennieskiftet var situationen redan en helt annan: boken hade i vissa fall snarast blivit ett svepskäl för kritikern att beträda scenen och visa upp sig. Tidningsläsaren lämnades enligt Tomas Forser ofta i mörkret angående den mest intressanta frågan, nämligen huruvida boken var bra eller inte.

Så har vi journalistiseringen av kritiken: själva nyhetsvärdet understryks, språket blir allt mera talspråkligt, bilderna gigantiska och rubrikerna likaså. Och den s.k. ”entertainiseringen”: recensentens uppdrag blir att underhålla mera än upplysa.

Autokritografi

Forser tar också upp autokritografin som ett förfallssymptom efter millennieskiftet. Autokritografi är kritikerns självbespegling och bekännelse: ”kritikern agerar kreativ författare i iscensättningen av den egna kritiska texten”.

Jag hör inte till dem som är mest bekymrade över denna utveckling. Tvärtom tycker jag att t.ex. autokritografin ofta laborerar med ett jagbegrepp som är mera medvetet om sin särskildhet och sina särskilda förutsättningar än jaget i den tidigare kritiken, som utgick från att vi alla är likadana. Autokritografin kanske är ett symptom på att ett universellt humanistiskt subjekt – everyman – inte längre känns trovärdigt.

Men det finns också flera problem med denna utveckling. En sak är att autokritografin lätt blir en ersättning för sakkunskap. Det finns en stor portion idealism i den journalistiska tanken att vem som helst ska kunna skriva om vad som helst. I praktiken leder detta ofta till att bristen på sakkunskap hos recensenten skyls över med hjälp av självbiografiska excesser. Dvs. när recensenten känner sig för kort i rocken anstränger hon sig inte att förstå utan drar sig tillbaka in i sig själv, retirerar, och tematiserar sin oförmåga.

Om Tua Forsströms senaste diktbok skriver t.ex. Litteraturmagazinets recensent Sebastian Lönnlöv:

”Tua Forsström är en av de poeter jag sätter högst på stjärnhimlen … Vissa av hennes dikter är sådana jag alltid kommer att återvända till och det är ingen slump att det är just en av hennes dikter jag har uppsatt på väggen vid min arbetsplats … Jag kan helt enkelt inte acceptera min likgiltighet inför denna bok … Men så bläddrar jag vidare, läser mer, och allting drunknar snart i ett stort ’Jaha’. Ändå: Jag kan inte gå med på att jag faktiskt inte tycker om den här diktsamlingen. Jag fortsätter att skylla på mig själv. Den får ligga här på skrivbordet och tids nog ska jag nog kunna låta de där orden att gro i mig.”

Den här recensionen – med titeln ”Förlåt Tua! Det är inte du. Det är jag!” – är ett extremt exempel, nästan en parodi på autokritografi, men kanske just därför pedagogiskt åskådligt: recensionen handlar mindre om Forsströms nya bok än om recensenten och hans oförmåga att engageras av den.

Men också i goda recensioner, som när Mathias Rosenlund i HBL skriver om Jules Vernes En världsomsegling under havet, bjuds vi genast in i Rosenlunds vardagsrum:

”Otaliga är vi som läst Jules Vernes romaner i ungdomen. Själv läste jag Verne i högstadiet. Jag minns ännu den långa raden av hans böcker i skolbibliotekets annars så skrala utbud. De stod där med guldtryck på ryggarna och pockade på uppmärksamhet.”

Och snart kommer vi ända in i sängkammaren:

”Jag drömde en gång om Nautilus. Jag minns att jag stod vid det tjocka fönstret i båtens salong och betraktade havens djup, och att jag rentav klättrade upp på båtens plattform och slogs mot de stora bläckfiskar som också huvudpersonerna i En världsomsegling slåss mot. Ni kanske tänker er att jag var barn eller tonåring då jag drömde det här, men nej. Det är bara ett par år sedan det hände och jag tror att jag aldrig har drömt något annat som så tydligt har haft sitt ursprung i en bok jag har läst.”

Visst kan det vara motiverat att en kritiker flikar in självbiografiska kuriosa, men självbiograferbarhet är liksom biograferbarhet något som måste förvärvas. Fast det är ett kinkigt kapitel, det tycks gå stick i stäv med våra jämlikhetsideal. Men det räcker med att tänka på att memoarer inte är något som skrivs tidigt i livet utan sent. Ju yngre och mera okänd en kritiker är, desto mindre motiverat känns i regel det självbiografiska, samtidigt som det är mest yngre, okända kritiker som de facto skriver på detta sätt. Men självbiograferbarheten kan också förvärvas genom skickligt skrivande.

Recensionen är kort, kritiken lång.

Recensenter är lite som översättare: det är trist att plikttroget och självförglömmande tjäna någon annan – författaren, originalet – och lockelsen är stor att sticka ut hakan, kliva fram ur skåpet och säga: ”Hej, här är jag!” Men resultatet blir inte automatiskt gott om recensenten eller översättaren släpper fram sin egen kreativitet, sitt behov av självuttryck. Ändå är själva utgångspunkten för en god recension att recensenten följer sina egna associationer, reflekterar över sina intryck, sin läsning. I bästa fall utmanas och förändras kritikern i sitt möte med sin bok.

”The highest as the lowest form of criticism is a mode of autobiography”, skrev Oscar Wilde: den högsta och lägsta sortens kritik är en sorts självbiografi. Med en förenklad distinktion kunde man säga att en god recension är självreflekterande, en dålig självuttryckande.

Det här är helt i linje med ”granskning” och ”analys” som journalistiska värden, också om denna typ av granskning och analys – litteraturkritik – går via jaget. Som recensionsläsare är jag inte intresserad av kritikerna som privatpersoner, men nog som subjekt. Inte som universella subjekt, som i den gamla kritiken, där smaken sågs som något ”objektivt”, utan som särskilda subjekt. Men denna särskildhet framgår tydligare ju mindre recensenten explicit fogar in sig själv i sin text.

Som Simone Weil skriver:

”En konstnär avbildar inte den plats där han står. Men genom att titta på hans bild kan jag sluta mig till var han står genom att relatera till det han avbildat. Å andra sidan, om han fogar in sig själv i bilden vet jag med säkerhet att den plats han visar sig på inte är den plats där han befinner sig.”

Det självbiografiska är i det senare fallet en pose, något ovidkommande.

I grund och botten är det fråga om makt: i vilken utsträckning är vi beredda att nöja oss med en implicit snarare än en explicit makt, i vilken mån bygger känslan av makt och välbefinnande på självförverkligande till varje pris?

Är det möjligt att vi lokaliserar källan till kreativitet och frihet felaktigt, när vi lokaliserar den i oss själva? Tänk om källan finns utanför oss – som man tänkte sig saken under antiken – och vi är en sorts munstycken, redaktörer?

Journalistisering, underhållning

Att utvecklingen går mot en större journalistisering, mot talspråklighet och en schablonmässig struktur, är inte entydigt. Tvärtom. De mest lästa och delade dagstidningstexterna på nätet tenderar att vara långa, komplexa, resonerande debattartiklar och essäer.

Det är inte otänkbart att en del av den seriösa litteraturkritiken kommer att skötas inom ramen för sådana längre texter. När det gäller den finlandssvenska litteratur som ges ut enbart i Finland, och som sedan hösten 2012 inte längre recenseras i svensk dagspress, blir översikten och essän möjliga former för att lyfta fram den.

Recensionen är kort, kritiken lång.

Finns det intelligens, energi eller entusiasm kan det slå gnistor om ett möte utan större förhandskunskaper. Det finns inte något egenvärde i en torr men sakkunnig recension.

När det gäller litteraturkritik är sakkunskapen främst litterär – om temat är mord, fåglar eller dans, är det fråga om hur det skildras, hur texten är konstruerad. Hur ska kritikern annars kunna föra en dialog med författaren om vad som kunde ha gjorts bättre?

En underhållande kritik skriven av allmänbildade profiler, som yttrar sig om än det ena, än det andra, rör sig ofta på hög höjd, ser inte riktigt marken, materien, orden, syntaxen, formen. Utan mera det allmänkulturella intresset.

Litteratur är dock primärt ordkonst. Inte bara något som läses, utan också något som görs.

Det är i sitt samtal med den text som recenseras som kritiken är mest underhållande och upplysande. Boken visar vägen, kritikern tassar efter, och de två dansar en sorts pardans.

Min vision av kritiken: en verksamhet som intar producentens perspektiv i högre grad än konsumentens. Ett samarbete mellan författaren och kritikern, där kritikern lever sig in i texten som process, som hantverk, och hjälper till med att artikulera detta i en ny, kritisk kontext.

Poetik snarare än estetik, praxis snarare än upplevelse.

Sekundär, men initierad.

Har kritiken under århundradenas lopp rört sig allt längre och längre bort från allt detta? I så fall är den största utmaningen att inte helt förlora det ur sikte.

Skönheten ligger inte i betraktarens ögon, och inte i objektet. Den ligger mellan dem. Det är där kritiken äger rum.

Fredrik Hertzberg
Skribenten är FD i litteraturvetenskap, kritiker och litteraturforskare.