Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En sorts kärlek: samlandets svulstiga envetenhet

Mio Lindman, 7.6.2019
Lorenza Foschini: Prousts överrock: Den sanna historien om en litterär passion 105 s., Atlantis 2018 Kääntäjä(t): Ida Andersson

En parfymfabrikör i Paris ägnar stora delar av 1900-talet åt att samla litterära klenoder. Jacques Guérin samlar manuskript och saker som tillhört författare. Han är en enveten och passionerad samlare. En gång under slutet av tjugotalet besökte han läkaren Robert Proust i dennes hem (inredningen ”diskutabel men luxuös”). Robert var bror till Marcel Proust, som var död sedan flera år tillbaka. Robert Proust råkade nämna att han hade Marcels handskrivna manuskript i sin ägo. Jacques Guérins begär tändes.

Ett antal år senare leder honom slumpen till lumphandlaren Werner, som genom kontakter till familjen Proust kommit över en del av Marcel Prousts saker. Guérin blir eld och lågor, och stämmer träff efter träff med Werner för att dels pumpa honom på information om familjen Proust, och dels för att ta reda på om det finns några fler saker som han kunde komma över via honom. Via Werner uppdagas familjen Prousts ambivalenta förhållningssätt till författarsläktingens verk, och också till hans person.

Den pälsfodrade överrocken, som Proust hade på sig sommar som vinter, är fascinerande eftersom den hör ihop med den kroppsliga varelsen Proust

Till mångas förtret insisterade Robert på att vara redaktör för På spaning, men är samtidigt mån om att upprätthålla familjens goda anseende. Marcels homosexualitet förtegs. Svägerskan Marthe började, när Robert hade avlidit, bränna upp Marcel Prousts papper, och slutade först då hon insåg att något av detta kunde vara ekonomiskt värdefullt. På Werners gård botaniserar Guérin också bland författarens möbler – bland annat Prousts säng, där stora delar av På spaning skrevs.

Det var också via Werner som Guérin kommer över Prousts överrock. Överrocken hade Marthe skänkt bort för att han skulle ha något att värma sig med under sina fisketurer. Breven och manuskripten bär på delikata avslöjanden, spår och litterärt intressant material. Men den pälsfodrade överrocken, som Proust hade på sig såväl sommar som vinter, är fascinerande eftersom den hör ihop med den kroppsliga varelsen Proust. Överrocken kan man se på en av bilderna av en åldrande Proust som finns med i boken, där författaren sitter på en stol och plirar i sin överrock som en utter som ålat sig upp på land.

Samlaren och samlandet

Lorenza Foschinis Prousts överrock: Den sanna historien om en litterär passion är en bok om samlarens och samlandets passion. Boken skildrar Guérins passionerade försök att förvärva Prousts papper och tillhörigheter. Det är via kostymören Piero Tosi som Foschini först får höra om Guérins samling. Denna hade under sjuttiotalet arbetat med filmen På spaning efter den tid som flytt (som det dock aldrig blev något av) och under sina efterforskningar i Paris träffade han Guérin, parfymfabrikören. Guérin såg ut som en uggla och talade en sublim franska – en i sig fascinerande character, högdragen och med ”en kärlek till det fördolda”.

Prousts överrock inleds på ett lite ryckigt sätt. Det tar en god stund innan jag sitter stadigt på kärran. Efter ett tag börjar tematiken och fåran skymtas. Nu följer texten berättelsen om Guérins Proustsamling. Därtill ges inblickar i familjen Prousts historia, spänningarna inom familjen.  Guérin beskriver sig som en person som inte bara är samlare, utan också en som räddat föremålen från förstörelse.

Texten drivs av det pikanta, av den fascinerande roll som slump och sammanträffande har

Eftersom Prousts familjemedlemmar aktivt ville förinta Prousts efterlämnade papper, är det här en begriplig inställning. Foschini ger också stort utrymme åt samlarens frenesi, Guérins drive. Werner pumpade han på information, ibland aggressivt. Boken får en naturligtvis att begrunda vad som gör att en samlare blir så passionerat involverad i sin verksamhet. Förutom räddningsmissionen beskrivs Prousts ägodelar och papper med en närmast fetischistisk glöd. Här är det svårt att veta vilken andel författarens berättande har i att framhäva en sådan sida av Guérins samlande. Inte för att boken vältrar sig i snaskighet, men texten drivs av det pikanta, av den fascinerande roll som slump och sammanträffande har.

Möblerna lastas av och placeras i ett av rummen. Guérin bjuder in Werner att sätta sig med honom framför den öppna spisen. Dagen har varit så fylld av känslor och han är ännu inte nöjd, han vill veta mer, vill ha detaljer om dessa föremåls och dessa övergivna tings öden, men framför allt vill ha information om vad som hänt med manuskripten och skrivböckerna […] Med sin exceptionella intuition anar han hur betydelsefulla och värdefulla de är.”

Den intrikata berättelsens ansträngning

Berättandet känns ibland onödigt tillkrånglat; Foschini har ansträngt sig för att skapa en intrikat historia som vecklar ut sig steg för steg med små belöningar längs vägen. För egen del anser jag att försöket att bygga upp ”spänning” faller platt, känns onödigt. Jacques Guérin hade väl varit en alldeles intressant person att utforska utan dessa konstruerade spänningsmoment och ”cliffhangers”?

Ju längre jag läser, desto mer börjar jag begrunda vilken karaktär ett samlarobjekt har just i sin egenskap av samlarobjekt. Vilken betydelse har det att Guérin samlade på just Prousts manuskript och saker? Naturligtvis kom det att göra en konkret skillnad, eftersom Prousts tillhörigheter och papper riskerade att förskingras eller förstöras. Ändå slår det mig att samlarobjekt är ”unika” på ett besynnerligt sätt. I Prousts överrock framställs manuskript, brev, för att inte tala om den pälsfodrade överrocken, som ett slags reliker – den stora författarens ande bor i dem.

Samtidigt är relikerna inte förskonade från affärslogikens utbytbarhet

Samtidigt är relikerna inte förskonade från affärslogikens utbytbarhet. Guérin kunde ju köpa alla dessa saker av Werner, det är t.o.m. lite kittlande att han köpte dem billigt. Samlaren Guérin framstår som en excentriker som hänger sig åt dessa närmast heliga ting, samtidigt som han har sitt väderkorn. ”Han vägrar kalla sig bibliofil, hans samlarvurm är till stora delar baserad på en stor dos detektivarbete och en påtaglig känsla för affärer.” Mitt i allt detta skymtar en annan aspekt fram; Guérin var homosexuell, och enligt Foschinis berättelse reagerar han starkt på att Roberts Prousts fru rev dedikationerna ur Prousts böcker, ”eftersom hon inte ville att hans namn skulle spridas överallt”. Samlarens fascination får här ge vika för något annat, en känsla av ansvar. Tyvärr är boken lite för upptagen av sitt eget berättande för att stanna upp inför samlandets olika dimensioner.

Walter Benjamins essä om boksamlaren från 1931 ekar här och där i Prousts överrock. Boksamlarpassionen står på branten invid minnenas kaos, skriver Benjamin. Det förflutna som våra röriga boksamlingar påminner oss om färgas av slumpen och ödet. Samlarobjektet kan inte förstås genom begreppet om ägande; för samlaren ter sig föremålet och dess historia och tillblivelse som en magisk encyklopedi. Det är inte så att tingen börjar leva i oss, utan vi börjar leva i tingen.

Begäret efter tingen

Och det är just vårt starkt emotionella förhållningssätt till föremål som är en av de intressantaste sakerna i Foschinis text. Guérin sägs ha hyst ett ”begär efter, ja, en sorts köttslig kärlek, till ting”. Ofta kommer våra relationer till andra människor till uttryck på ett indirekt sätt i hur vi knyter an till föremål. När Robert Proust dött var det fritt fram för Marthe att göra sig av med föremålen som tillhört brodern, fritt fram att behandla dem som lump. ”Som om det genom föremålen kunde uttryckas känslor och bitterhet som aldrig tidigare blivit explicita.” Visst kan man tröttna på den fadda mysticism som tillskrivs Guérin, men visst förtjänar tingens roll i våra liv att beskrivas, också när vi berörs starkt men kanske på ett för oss själva förbryllande sätt av att ett föremål som tillhört en person som betyder mycket för oss.

Det vi får veta om familjen Proust är engagerande läsning. Dock riskerar detta att hamna i skuggan av bokens uppbyggnad kring samlarens envetna projekt

Det vi får veta om familjen Proust är engagerande läsning. Dock riskerar detta att hamna i skuggan av bokens uppbyggnad kring samlarens envetna projekt. Kanske är det orättvist att rikta denna kritik mot just Foschinis skrift, som inte gör anspråk på att vara någon litteraturvetenskaplig skrift. Men när författaren Proust ändå ägnas ett visst intresse i form av citerade passager ur På spaning från den tid som flytt vet jag inte vem som ska få något ut av dessa citat som sätts in i ganska lösa sammanhang. Den som redan är förtrogen med Prousts verk kommer kanske att skruva lite besvärat på sig i stolen, och när det gäller de som inte läst Proust alls undrar jag om citaten alls öppnar sig.

Prousts överrock är för all del en underhållande bok, med många intressanta och livfulla detaljer och scener. Översättningen från franska löper inte alltid så elegant, men ändå bär texten upp berättelsens spiritualitet (som ibland slår över i svulstighet). För mig framstår boken ändå som en lite märklig väg in i Prousts författarskap, om den nu ens erbjuder en sådan. Som en bok om samlande är detta klart fascinerande – men kör fast i berättelsens konstruerade form.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto