Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Bortom koherens och kausalitet, utanför den bekanta melodin och formen

Freja Rudels, 13.3.2020
Malin Kivelä: Hjärtat 149 s., Förlaget 2019

Ett barn är fött. Välvuxet, ljust, med örsnibbar som fetblad och ögonfransar som kraftiga stubbar. Han hemförlovas med ett litet biljud i hjärtat. När ljudet två dagar senare ska konstateras bortvuxet visar det sig vara en livsfarlig förträngning i aortan som kräver operation.

Det här är hjärtat Malin Kivelä spinner roman av och kring. Ett allt överskuggande hot som romanens mamma och jagberättare ställs inför. Under några smällkalla vinterveckor reduceras hennes liv till en madrass vid barnets sjuksäng, amning, handtvätt, ultraljud, kaffe och enstaka promenader i väntan på det avgörande ingreppet.

Romanens mamma och jagberättare ställs inför ett allt överskuggande hot

Det finns också en pappa och två större bröder. Men de är uttryckligen någon annanstans. Situationens fokus är obarmhärtigt avgränsat. Registrerar det för handen varande: bindorna på hyllan för personliga tillhörigheter, den nyförlösta kroppens genomsläpplighet, hanteringen av svettdränkta pyjamasar, barnets ljud och tystnader, temperatur, hudton och hunger. Allt är enskildheter. Bitar utan mönster eller tecken på något som kunde vara alldeles för stort. Tolkningar antingen satta ur spel eller för riskabla att ägna sig åt.

Det man inte kan tänka bort

Jag har själv legat på en avdelning i tre veckor en vinter en gång. Då var visserligen barnet på insidan, hotbilden plötslig fosterdöd och hjärtat, avlyssnat tre gånger à 20 minuter per dag, livstecknet. Jag vet inte om den erfarenheten kvalificerar eller diskvalificerar mig som läsare av Kiveläs roman, men jag kan inte tänka bort den. Jag känner igen berättarjagets förundran inför personalen vars vardag försiggår mitt i ditt oerhörda undantagstillstånd. Läkare och sjuksköterskor som skämtar med varandra under ronden, som går hem när deras skift är slut, som har hållit ditt barns liv i sina händer och sen bara glömt. Och jag känner igen rutinerna, linneförrådet, mattiderna, reglerna. Hur de först var otydbara och sen allt man hade att hålla i.

Kivelä kan konsten att vara distinkt, att teckna överrumplande bilder, zooma rätt och säga rakt. Liksom hugga till

Kivelä har ett lite kantigt språk. Hon kan konsten att vara distinkt, att teckna överrumplande bilder, zooma rätt och säga rakt. Liksom hugga till. Men när jag har läst hennes tidigare böcker har jag ibland saknat en melodiskhet, en textens säkra grundton. Detta, som jag förut upplevt som något av en brist, är en styrka i Hjärtat. Vi har en förträngning som omöjliggör ett jämnt blodflöde, på ett språk som kan konsten att brista. Tematiskt och formmässigt – utan åthävor – tar Kiveläs roman oss bortom melodierna, bortom följsamma former och invanda föreställningar om sånt som kausalitet, koherens och identitet.

Att tillvaron slås i spillror inför risken att förlora ett barn är förstås givet. Men att lyckas gestalta denna söndring utan kletig sentimentalitet är en bragd. I Hjärtat finns alla ingredienser för en riktigt tårdrypande exercis i självuppoffrande moderskärlek.

Att lyckas gestalta denna söndring utan kletig sentimentalitet är en bragd

Men Kivelä går längre än så, och djupare. I en situation som varken beror på en cider i graviditetsvecka sju eller på faderns ålder, som inte har kunnat förebyggas med gravidyoga eller avhjälpas med tankekraft och modersmjölk står mamman bokstavligen handfallen. Hon har ingen skuld, men heller ingen makt att påverka. De egna händerna som hon förut betraktat som stora, starka och aplika har plötsligt blivit små. Hela hennes självbild löses upp inför ett blodomlopp vars flöde hon inte kan styra, ett liv utom hennes kontroll.

En berättelse om att spjärna emot

Skickligt tecknar Kivelä fasetterna av mammans plötsliga, porösa värnlöshet. Erotiken erövrar drömmarna, tidningen i sjukhuskafeterian pressar fram tårarna och hemorrojderna tynger i ändtarmen. Som från sidan betraktar hon sin tidigare fascination för blåmärken, munsår och smärre skavanker. Hon punkterar fåfängan i en dylik estetisering av sårbarheten, synar lättheten i en frisk människas tankar om döden, går upp i nuet på ett sätt som utplånar hennes då.

Kivelä kokar ner tillvaron till en nyckfullt bultande och läckande kärna. Men hon aktar sig för att fastna där

Å ena sidan kokar Kivelä ner tillvaron till en nyckfullt bultande och läckande kärna. Å andra sidan aktar hon sig för att fastna där. Hjärtat är en berättelse om en reduktion av livet till vad som eventuellt är dess essens, men det är också en berättelse om att spjärna emot och ta sig tillbaka, om att som kvinna och mamma förbli eller återta ett jag. Mamman i romanen är en skrivande människa. Hon har en historia som hon försöker hålla vid liv bredvid sjuksängen, med en pennstump på baksidan av ett kvitto. Den handlar om åldrande kvinnor i frivillig exil kring en ökensjö i Amerika. Kvinnor som lever i och med naturen, utan barn och familj. Ett annat sceneri som drar in genom romanens sjukrum är stranden. Både den mamman uppsöker på sina promenader vid sjukhuset, och drömbilder av stränder med surfare som inväntar perfekta vågor, som hänger sig åt vattnet.

Öknen – och frihetens troper

Öknen over there för tankarna till de landskap som turneras i romaner av exempelvis Sara Stridsberg och Joyce Carol Oates eller reser sig i Thelma och Louise. Det är kulisser av storslagenhet och förfall, scener ur eskapismens repertoar. Stranden, vattnet, vågorna är frihetens troper. Surfarnas fysiska förmåga en besvärjande påminnelse om kroppens livskraft, likt den småflicksaktiga åtrå som den snygga kirurgen gång på gång väcker hos mamman. Det är lite nötta bilder, variationer på klichéartade konstellationer och scenerier som kan sägas väga lätt mot den krasst konkreta realitet hon befinner sig i. Men här finns också en tyngd, eller ett hopp om en tyngd, om någonting viktigt utöver den närmast djuriska modersinstinkt som erövrat tillvaron.

Det är lite nötta bilder, variationer på klichéartade konstellationer och scenerier. Men här finns också en tyngd

”Your loyalties are your life”, lyder en lånad tanke som hemsöker mamman, parad med en rädsla för att identifiera sig med moderligheten. Den som potentiellt kan tjudra en vid spisen, göra kvinna av människan och reducera den allmänmänskliga anständigheten i viljan att hålla en värnlös varelse vid liv till biologi och moderskap. Lojaliteterna, i pluralis, växer vid sidan om barnet till en hjärtefråga för romanen. Den vacklar mellan nödvändig och påklistrad, emotionellt motiverad och politiskt korrekt. Jag frågar mig om det än en gång måste slås en kil mellan kvinna och människa, om man faktiskt måste välja mellan anständighet och moderlighet och varför just moderslojaliteten alltjämt är så riskfylld som livsingrediens. Men Hjärtat blir inte mindre som roman för att den väcker dessa frågor.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto