Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Sin egen olyckas smed, eller skrivandets omöjlighet

Bodil Lindfors, 3.4.2015
Marguerite Duras: Att skriva 122 s., ellerströms 2014 Kääntäjä(t): Kennet Klemets

Jag vet ingen som säjer det tydligare än Marguerite Duras.

Hon säjer det i många av sina böcker. Hon säjer det hon säjer prövande, sparsmakat, auktoritativt, svepande och om och om igen, lakoniskt och framför allt tydligt. Anspråksfullt också, som när man talar ur ett vetande där man har obestridd auktoritet, det yttrar sej också i formen, som tror hon att hon har rätt att breda ut sej över sidorna hursomhelst, som om inte utrymmet var begränsat, som inte ödmjukhet var en dygd, som tror hon att hon kan ta sej rättigheter, som tror hon att hon kan?

Samtidigt är det smärtsamt tydligt att hon menar vad hon säjer, att det är omöjligt, det yttrar sej i själva texten som ett oavbrutet talande, som en desperation, ett förvirrat förhållande till språket mitt i all tydlighet, en underliggande fasa som stör syntaxen. Hon säjer det om och om igen, med största eftertryck säjer hon det i sin näst sista bok, Att skriva (Écrire, 1993):

”Skriva.
Jag kan inte.
Ingen kan.
Det måste sägas: vi kan inte.
Och ändå skriver vi.”

Raderna finns på bakpärmen till den lilla brunröda volymen från ellerströms, en liksom bleknad nyans med ekon århundraden bakåt. Det är en bok som består av fem essäer av vilka den första och längsta är titeltexten, ”Att skriva”.

”Man kan tala om en skrivandets sjukdom”

Så här fortsätter citatet, på essäns slutsidor:

”Det är det okända som man bär inom sig: att skriva är vad som uppnås. Det är det eller inget.
Man kan tala om en skrivandets sjukdom.
Vad jag försöker säga här är inte enkelt, men jag tror att vi kan finna en väg, kamrater i alla länder.
Det finns en skrivandets galenskap som är inuti en själv, en skrivandets rasande galenskap, men det är inte därför man är galen. Tvärtom.
Skrivandet är det okända. Innan man skriver vet man inget om vad man kommer att skriva. Och i fullständig klarhet”.

Vad betyder ”Tvärtom”? Jag vet inte, men enligt vad Duras säjer i en annan av sina sena böcker ”Det materiella livet” (La vie materielle, 1987) finns skriften redan i ett svart rum, mellan själva skrivandet och det skrivna, mellan det existerande och det som kommer. Att skriva är inte att berätta historien, utan dess motsats. Allt måste berättas: historien och det tomrum som historiens frånvaro lämnar. Hon säjer också: Alla kvinnorna i mina böcker har uppstått ur Lol V. Stein. De är alla oförsiktiga, oberäkneliga. Alla är de sin egen olyckas smeder. Galna.

Att skriva är att gå in i tomrummet

Jag läser Duras som: Det fruktansvärda har redan hänt. Vi är drabbade, mångfalt drabbade, och det vi kan göra är att gå in i tomrummet som katastrofen har lämnat och tala/skriva från den punkten.

Hon säjer: Det finns stunder av glädje i skrivandet. Hon säjer också: boken eller döden. Hennes första man, Robert Antelme, lämnade in hennes första bokmanus till förlaget med orden: ”Säg till henne att hon är en författare, annars tar hon sitt liv”.

I förordet till Att skriva berättar Duras att de två första essäerna ursprungligen gjordes som filmer; texten uppstår medan hon talar direkt till någon som står bakom kameran och följer henne genom rummen. Först berättar Duras om händelserna i Vauville för teamet som spelar in historien i hennes lägenhet i Paris; filmen blir underlaget för bokens andra essä, som får namnet ”Den unga engelska pilotens död”. Det ”döda barnet”, som Duras kallar honom, är en tjugoårig engelsman som anföll ett tyskt batteri och sköts ner en av de sista dagarna av världskriget, maj 1944, och blev sittande i sitt flygplan som störtat i en trädkrona. Byborna vakade hos honom, de tog ner kroppen och grävde en grav på kyrkogården, kvinnorna tvättade kroppen, på graven lades en ljus granitplatta som senare, när man fått veta det, ristades in med hans namn.

Det döda barnet blir utgångspunkten för en undersökning av döden, och av livets hjärtskärande oskuld som finns samtidigt med grymhet och galenskap

Det döda barnet är både det unika livsödet som gömmer sig under stenen, Marguerites eget dödfödda barn från krigsåren som hon aldrig hade möjlighet att sörja, och den älskade yngre brodern som dog 1942 i Indokina, under kriget mot Japan, och lades i en massgrav i Saigons utkanter. Det döda barnet blir utgångspunkten för en undersökning av döden, och av livets hjärtskärande oskuld som finns samtidigt med grymhet och galenskap, som stillnar och klarnar till en kristall:

”Fanns inte sådana saker skulle inte skrivandet äga rum. Men även om skrivandet är där, alltid redo att vråla, att gråta, skriver man det inte. Det är känslor av det slaget, mycket subtila, mycket djupa, mycket köttsliga, också essentiella, och fullständigt oförutsägbara, som kan bära på hela liv i kroppen. Det är vad skrivandet är. Det är det skrivna ordets gång som passerar genom ens kropp” (s.72).

Senare åker hon med samma team till byn Neauphle-le-Château, till det stora huset som hon köpte i slutet av femtiotalet i den omedvetna avsikten att vara ensam ”för att skriva böcker som ännu var okända för mig och ännu inte bestämda av mig och inte bestämda av någon”. Hon berättar om böckerna hon skrev där (Lol V. Stein, Vicekonsuln) och personerna i böckerna tycks röra sej hursomhelst mellan det fiktiva rummet och det verkliga: de olika rummen i själva huset, visthuset, trädgården, dammen, bygatan utanför. I husets ensamhet skymtar förutom mer eller mindre fiktiva skepnader från böckerna också personer från Duras’ tidigare liv: en son, en man som gått förlorad, en förläggarfamilj, ett myller av vänner och väninnor, ett obestämt antal älskare. Och man möter en fluga vars dödskamp utgör ett både gåtfullt och berörande fokus för flera sidors reflektioner kring dödens faktum.

”Huset gav mig tröst för alla mina barndomssorger”, säjer hon. Själva akten att ta hand om ett hus, eller att sätta på soppan att koka medan man skriver, medan alla andra är ute, är tröstande. Duras reflekterar i ”Det materiella livet” kring kvinnors fångenskap i det vardagliga, om trygghetskänslan det ger att lägga upp förråd av mat och förnödenheter, men också om vikten av att inte låta sej fångas av tingen, att kunna göra sej av med det som binder. I grunden kretsar också de här betraktelserna kring nödvändigheten att skriva, och omöjligheten att skriva:

”Att befinna sig i ett hål, längst ner i ett hål, i nästan total ensamhet och upptäcka att endast skrivandet kan rädda en.” (s. 17)

Att skriva är att bli vild

”Skrivandet gör en vild. Man återvänder till en vildhet som föregår livet. Och man känner alltid igen den, den är skogarnas vildhet, gammal som tiden. Det är rädslan för allt, tydlig och oskiljaktig från livet självt” (s. 21)

Alkoholen finns med ända från början som en bundsförvant i Duras’ förhållande till skrivandet, som ett sätt att dämpa ångesten, också om botemedlet gradvis mister sin verkan och övergår i missbruk. Duras’ svårigheter att skriva på grund av skakningar och kroppslig ohälsa fick en lösning genom att hennes unge beundrare och efter 1980 ständiga följeslagare Yann Andréa (tillnamnet gavs honom av Duras) skrev efter hennes diktamen. Hon kunde på så sätt fortsätta skapandet med aldrig sinande kreativitet: böcker, filmer, ända fram till året innan sin död.

Alkoholen finns med ända från början som en bundsförvant i förhållandet till skrivandet, som ett sätt att dämpa ångesten

Den tredje texten i Att skriva, ”Roma” är anpassad efter en av hennes sista filmer, ”Il Dialogo di Roma”. En kvinna och en man möts i lobbyn på ett hotell, de har kommit dit för att spela in en film om ett möte mellan en kvinna och en man i hotellobbyn. På samma sätt som i Dödssjukdomen utspelas ett grundtema hos Duras: mötet mellan könen, dess omöjlighet, dess fiktivisering, dess fiktionalitet; verkligheten och det redan inskrivna. I La vie matérielle (på sv. Vardagens ting) ger hon mera direkt uttryck åt sitt i grunden djupt feministiska patos inför kvinnors utsatthet: genom historien, och i nuet.

Den fjärde essän, ”Det rena antalet” lyfter fram en tredje lidelse hos Duras, den politiska, som löper genom hennes liv och skrivande med samma våldsamhet som den hon hyser för skrivandet och för förhållandet mellan könen. Den är mycket kort, och utmynnar i förslaget att läsarna skulle hjälpa henne att förverkliga en idé: att sammanställa en fullständig lista över namnen på alla kvinnor och män som arbetat på Renault-fabrikerna i Boulogne-Billancourt sedan de grundades i början av seklet.

”Ingen text skulle kunna uppväga faktumet i denna summa, detta arbete på Renault, den fullständiga mödan, livet”.

”Proletariatet i dess tydligaste oskuld: antalets.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto