Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Det hisnande och det enahanda – en färd in i modernismens och krigets värld

Freja Rudels, 20.5.2016
Marianne Backlén: Jag gungar i högsta grenen 341 s., Schildts & Söderströms 2015

Marianne Backléns roman Jag gungar i högsta grenen rör sig genom det förra seklet fram till nuet. Eller rättare sagt: den gungar, som det heter i den välfunna titeln. I sin enkelhet fångar frasen hon lånat från Topelius kända visa det centrala i romanens omfattande och komplexa projekt. Backlén håller konsekvent fast vid den jagform och den nutid titeln insisterar på. Jagen och nuen skiftar, ofta och abrupt, men formen är envist densamma.  Som i en gunga förskjuts blickpunkten konstant genom en rörelse som är både svindlande och monoton.

Romanen tar avstamp i sextiotalets Helsingfors. Den som har ordet heter Maria. Det är hennes släktingar romanen kretsar kring, de som gått före henne och de som ska komma. Det är hon som fungerar som Backléns alter ego i boken, som delar hennes historia och hennes skrivande, och också förenas med Backlén genom ansiktet på pärmen. I Maria finns en av romanens hjärtpunkter.

Som i en gunga förskjuts blickpunkten konstant

Genom litteraturhistorikern och kritikern Ruth Hedvall, Marias mammas faster, får vi betrakta ett annat Helsingfors – modernisternas och krigens. Vi får träffa Södergran och Björling, som även de kommer till tals. Vi får åka till Berlin, gå på kabaré, och försiktigt förnimma livets puls under 1900-talets första decennier. För Ruth är försiktig. Hon befinner sig i närheten av modernisterna, men förmår inte sälla sig till dem. Om och om återkommer hon till Runeberg, föremålet för hennes doktorsavhandling. Och trots utflykten till Berlin lyckas hon aldrig bryta sig loss från hemmet, utan dör som ungmö i en av bombräderna över Helsingfors 1944.

 Perspektiv och pendelrörelse

Med Theo, Marias far, rör vi oss genom 1900-talets krigshärdar. Till hälften balttysk och till hälften ryss förkroppsligar han de blodiga slitningarna i världskrigens Europa. Han är utböling i Finland, flykting i Tyskland, soldat i tyska armén och slutligen utböling i Finland igen, efter att ha avvikit från den tyska arméns destruktiva reträtt ur Lappland 1944. Romanens rumsliga räckvidd härrör i hög grad ur Theos brokiga bakgrund. Med hans ryska far får vi förunderligt nog en inblick i kriget på västfronten under första världskriget. Med hans balttyska mor får vi en skymt av såväl det tyska krigsmaskineriet som fånglägren i Sibirien. Med hans syster får vi erfara ett ensamkommande flyktingbarns upplevelser. Och med hans dotter Maria får vi vistas i Monsey i New York och uppleva verkningarna av Vietnamkriget.

Om man lokaliserar romanens centrum till gestalten Maria är det mer för att läsaren behöver ett sådant, än för att romanen skulle insistera på det

Om man väljer att lokalisera romanens centrum till Maria är det mer för att man som läsare behöver ett sådant, än för att romanen skulle insistera på det. Här finns något av dess problem, som samtidigt kan läsas som dess ärende. Backlén är ytterst frikostig med perspektiven. Utöver de jag ovan nämnt har vi Marias mamma, en kusin till Marias mamma i Norge, Systrar till Ruth, Marias farfars häst, Marias dotter, Theos skolkamrat och många fler. Det säger sig självt att det blir svårt att hålla reda på dem, att lära känna dem och, vilket kanske är mest beklagligt, känna med dem. Det gungar. Det stannar inte. Precis när kittlingen i magen signalerar att tyngdpunkten skiftat, kommer den obönhörliga pendelrörelsen att slita dig loss igen.

En annan faktor som gör det svårt att orientera sig i myllret är att rösterna i så hög grad framstår som aspekter av en och samma röst. Hästen Lady på vägen från garnisonen i Petro-Slavjanka mot uppdraget på västfronten, Ruth i trettiotalets Berlin, Marias dotter Ida i finska armén i Sandhamn 2012 – alla är de lika måna om detaljer. Noggrant redovisar de yttre omständigheter, men väjer för bråddjupen, eller klipps helt enkelt av när det börjar hetta till. Backléns stil, den omständliga, gedigna, ordrika men samtidigt lite hämmat försiktiga, förenar dem alla. Den fungerar olika bra i olika sammanhang. När Theos syster Gloria som barn plötsligt befinner sig ensam i ett Tyskland i ruiner är det registrerande och sakliga tonfallet en klockren konstrast till den fasansfulla situation som målas upp. I gestaltningen av Marias relation till skrivandet och till männen, främst fadern och den stora kärleken Daniel, blir den sakligheten dock en black om foten. Tonårstidens skam över en far som sticker ut och upplevelsen av hur författandet gör henne mindre attraktiv som kvinna tillåts inte svida och bränna. De serveras som tillrättalagda konstateranden, oskadliggjorda.

En roman som arbetar på bredden

Romanen igenom ger Backlén röst åt olika människor, olika utsiktspunkter och erfarenheter, men hon ger sig inte riktigt hän. Det är något djupt paradoxalt i den närhet jagformen och nutiden frammanar och den distans den påfallande enhetliga stilen upprätthåller. Samtidigt är det sympatiskt. Backlén driver liksom inte illusionen fullt ut. Hon berättar utan att inkräkta, utan att egentligen göra anspråk på andras liv och person. Hon snarare vidgar ett och samma jag. Hon visar på jagets räckvidd, dess tentakler i tid och rum och hur de kan förlängas och förgrenas i all oändlighet. Betraktat som ett led i en sådan strävan blir bokens tendens att pliktskyldigt innefatta också de mest perifera figurer logisk. Det är på bredden och inte på djupet som Jag gungar i högsta grenen verkar på mig. Det är när jag släpper mina förhoppningar om att komma någon viss person in på livet som boken växer. Det är när jag låter brottstyckena ur olika liv smälta in varandra istället för att försöka hålla ordning på deras plats i tid och rum som romanens angelägenhet träder fram.

Romanen framstår till slut som ett etiskt projekt, som ett försök att se och innefatta det andra i det egna och det egna i det andra

Jag gungar i högsta grenen demonstrerar multikulturalismens långa rötter i Finland. Den punkterar den monokulturella villfarelsen utan att blunda för dess reella, destruktiva följdverkningar. Det är en roman om vad det innebär att författa och att försöka vara både kvinna och människa. Det är roman om vad krig är och vad krig gör och om släktbandens vidunderliga vindlingar. Tidvis är Jag gungar i högsta grenen alldeles för mycket för sitt eget bästa, för ofokuserad för att gå till botten med något enskilt tema och för omständlig för att verkligen svepa läsaren med sig.  Å andra sidan är det som om Backlén velat göra något mer, och något annat än att ge läsaren en bra bok. Jag gungar i högsta grenen framstår till syvendeoch sist som ett etiskt projekt, som ett försök att se och innefatta det andra i det egna och det egna i det andra, och blir på så sätt ett fascinerande stycke litteratur.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto