Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Brev som konst, arkiv och livsventil

Ylva Perera, 13.9.2019
Märta Tikkanen: Måste försöka skri- 403 s., Schildts & Söderströms 2019

”Man vet ju inte ett skvatt av vad man varit med om förrän faxen igen börjar rulla…” skriver Märta Tikkanen till Birgitta Stenberg i december 2004. Det sammanfattar en av huvudfunktionerna med deras brevskrivande väldigt väl: hur de genom skrivandet blir vittnen till både sina egna och varandras liv.

Det är den vittnesbörden vi får ta del av genom den nyutkomna boken Måste försöka skri-, där förläggare på Schildts & Söderströms redigerat och sammanställt en 400-sidors lunta av Märta Tikkanens brev, skrivna under fyra årtionden till de svenska författarkollegorna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg.

Det är alltså bara Tikkanens brev som ingår i boken, därav är undertiteln ”En brevbiografi” lämpligt vald, men det som förblir oklart för läsaren är varför man gått in för denna envägskommunikation. Speciellt som det framkommer ur breven att åtminstone Stenberg och Tikkanen planerade att deras ömsesidiga korrespondens skulle utges. ”Det är klart att vitsen med en brevväxling ju liksom inte riktigt fungerar så länge den är halv”, skriver Tikkanen själv 2004. Även om förklaringarna säkert kan vara både många och bra – rättigheter, omfång och så vidare – är det märkligt att vare sig för- eller efterordet kommenterar faktumet att boken oundvikligen blir just ”halv” på det sättet som Tikkanen själv i tiden motsatt sig.

Breven ger kunskap om Tikkanens  liv och skapande, men också om tidsandan, jämställdhetskampen och litteraturfältet, och angelägna teman som anhörigskap till missbrukande familjemedlemmar, om att leva med migrän

Som kulturgärning och historisk dokumentering är Måste försöka skri- ändå fullvärdig sin utgivning. Genom breven öppnar sig kunskaper om Tikkanens eget liv och skapande, men också om tidsandan, jämställdhetskampen och litteraturfältet, och om angelägna teman som anhörigskap i relation till missbrukande och sjuka familjemedlemmar, och om att leva med migrän. Det är en utmattande läsning om en utmattande tillvaro.

Brevgenrens feministiska historia

Brevgenren har aktualiserats i den finlandssvenska utgivningen i flera former under de senaste åren. Något raljerande kan de delas upp i två kategorier.

Den första utgörs av ”män skriver till andra män med syfte att breven ska publiceras”. Hit hör Innan du försvinner av Jörn och Rafael Donner (2018), 7+7 Brev i en orolig tid av Juha Itkonen och Kjell Westö (2019). Den andra utgörs av ”kvinnor som för en korrespondens privat som de sedan väljer att ge ut i redigerad form”. Hit hör den illustrerade chattboken Någon hatar oss igen (2017) av Joanna Wingren och Sonja Ahlfors (också kända som Blaue Frau) och förordet till boken Dammen brister (2018) av Nina Nyman, Ida Kronholm, Jenna Emtö, Vilhelmina Öhman och jag själv.

Man kunde alltså fråga sig om män behöver löfte om publicering för att kommunicera med varandra, medan kvinnor publicerar för att arkivera och offentliggöra kommunikation som ändå förs.

Brevskrivandet har i sig haft en viktig funktion inom feministiska rörelser som ett sätt att utveckla tankar och idéer, men också som ett sätt att uttrycka omsorg

Måste försöka skri- passar hur som helst in i den senare kategorin, och det är knappast en slump att det där rör sig om uttalat feministiska aktörer, som sett utgivningen av korrespondensen som ett sätt att bidra till feministisk historieskrivning – något Märta Tikkanen i intervjuer sagt att hon, Moberg och Stenberg aktivt tänkte på redan medan de skrev. (intervjulänk nedan)

Brevskrivandet har i sig haft en viktig funktion inom feministiska rörelser, det har kulturvetaren Margaretta Jolly undersökt i boken In Love and Struggle. Letters in Contemporary Feminism (2008) som handlar om 70- och 80-talets anglosaxiska feminism. Där skriver hon om hur brevskrivandet dels tjänade som ett sätt att utveckla tankar och idéer, men också som ett sätt att uttrycka omsorg – utveckla en ”ethics of care”. Dessutom, skriver Jolly, visar breven tydligt också på när och hur det feministiska gemenskapsprojektet misslyckades med att leva upp till sina ideal, vilket också är viktigt att dokumentera.

Omsorg och medberoende

Schismer och oenigheter brevskrivarna emellan syns det inte särskilt mycket av i Måste försöka skri-, men det är förstås svårt att avgöra när man bara läser en av avsändarnas texter. Omsorgen är däremot oerhört närvarande, både till brevens form och innehåll, och både på gott och på ont.

Eller närmare bestämt: brevskrivarna emellan är omsorgen enbart positiv. De utbyter kollegiala tips och tankar om arbetet, men i synnerhet för Tikkanens del handlar breven till väldigt stor del om att få skriva av sig och berätta om vardagens vedermödor.

I synnerhet för Tikkanens del handlar breven till väldigt stor del om att få skriva av sig och berätta om vardagens vedermödor

”Nånstans sitter den andra och VET att såhär känns det – en av de viktiga funktionerna hos nära relationer”, står det i ett brev, och det är en viktig nyckel för att som läsare inte däcka under Tikkanens ibland mer rapporterande än reflekterande ordström. Det är ingen självförskönande bild vi får möta, utan en Märta Tikkanen som både klagar och gnäller över hur hennes familjemedlemmar parasiterar på hennes tid och hur hon inte får den litterära uppmärksamhet hon förtjänar.

Samtidigt är det ingalunda ett klagande utan grund, Märta Tikkanens liv är konstant kantat av utmaningar: från livet med alkoholiserade maken Henrik Tikkanen till det aldrig upphörande bestyret kring ett barn med funktionsvariation och ett annat barn med alkoholproblem och psykisk ohälsa. Dessutom verkar alla lida av en våldsam otur. ”Hur man än ser på allting så är det bara så att mina arma ungar inte har det lätt, mer än lovligt stjälps över dem”, skriver Tikkanen i ett brev.

Samtidigt blir det också smärtsamt tydligt hur brevskrivaren själv formats av sitt medberoende, vilket har odlat fram ett martyrskap som också möjliggör att hon fortsätter låta sig utnyttjas. Inte för att det egentligen går att säga vad hon borde göra istället – det görs flera försök att få offentlig hjälp, men instanserna sviker ofta.

Litteraturhistoriskt värde

Eftersom vi lever i en tid där kulturaktörer helst ska visa upp en fläckfri yta, och där pionjärer som Märta Tikkanen gärna sätts på piedestal av sina efterföljare är det oerhört fräscht att Tikkanen själv gått med att publicera en bok där hon tillåts framstå i all sin bristfälliga mänsklighet. Och visst kunde man förfasa sig över allt skvaller om priser och kollegor, men som Tikkanen själv konstaterar i inslaget på Sveriges Radio: ”läser de det nu har de ju överlevt”.

Dessutom får man med detta, som med allt i boken, minnas att det är en högst partisk redogörelse från en vän till en annan man läser, inte någon som försöker ge en ”objektiv” lägesbeskrivning – detta gäller både när hon skriver om kulturpersonligheter och om sina barn.

Breven är inte bara kommunicerande utan också litterära uttryck i egen rätt

Rent litteraturhistoriskt innehar boken styrkor genom att breven innehåller flera frön till det som sedan utarbetas till de älskade och kända dikterna i Århundradets kärlekssaga, och även andra av Tikkanens skönlitterära verk. På så vis är breven inte bara kommunicerande, utan också litterära uttryck i egen rätt – även om det blir lite tunnare av den senare varan ju närmare nutidsplanet vi tar oss, i takt med att fysiska brev ersätts av snabba fax flera gånger om dagen.

Vikten av vittnen

Ungefär i den vevan börjar också utmattningskänslorna komma över mig, eftersom uppräknandet av problem i vardagen tar så mycket mer plats än diskussionerna kring skrivande och litteratur. Jag börjar också irritera mig på att personregistret blir allt bristfälligare ju längre boken lider. Att vissa personer behöver få förbli anonyma är en sak, men då hade det hellre fått skrivas ut, nu ger det istället intryck av att vara slarv i redigeringen.

Glöden i brevskrivandet är ett bevis för  insikten att det betyder allt att veta att det finns någon som lyssnar på en, som vittnet till ens liv

Det är synd, för bokens värde ligger lika mycket i dess funktion som arkivmaterial som i dess funktion som läsupplevelse, och då är det beklagligt att den formella biten inte fullgjorts. Visst kunde man påstå att det går ihop med brevskrivandets karaktär, där ofullständigheten och avbrotten är en del av formen, men det håller inte riktigt som försvar.

Det som däremot håller är glöden med vilket brevskrivandet ångar på genom decennierna, som ett bevis för den i grunden enkla insikten att det betyder allt att veta att det finns någon som lyssnar på en, som blir det där vittnet till ens liv. ”Vi skapar rastlöst vidare” skriver Tikkanen på flera ställen, och i den meningen är vi:et lika värdefullt som skapandet.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto