Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Röster från en by i Karibien

Carita Backström, 29.2.2008
Maryse Condé: Färden genom mangroven s., Leopard förlag 2007 Kääntäjä(t): Helena Böhme

Smaka på ordet mangrove. Något tätt sammanflätat med rötter i tidvatten som stiger och sjunker, oroande dunster, rop av fåglar ur den intensiva grönskan, gränsland. Lägg därtill en ravin med strömmande vatten, klippor och stora träd. Hör hur regnet drar fram över kullarna och smattrar på plåttaken i Rivière au Sel, en oansenlig by (namnet på byn betyder ”saltfloden”) i det franska departementet Guadeloupe.

Sådan är scenen för Maryse Condés roman Färden genom mangroven, som nu föreligger i svensk översättning av Helena Böhme och så levande tolkad att man närmast har lust att näpsa förlagets lektörer för att de inte korrigerat diverse slarvfel.

Romanens handling utspelar sig under en natt när byn håller likvaka för Francis Sancher. Han hittas en morgon oförklarligt död med ansiktet begravt i den feta leran. De fanns de som hade önskat hans död men ingenting tyder på mord. Nu sitter byborna där, kvinnorna inne i rummet, männen med romflaskor ute på verandan, och i tur och ordning går de igenom sitt förhållande till Francis Sancher, som från den dag han dök upp i byn har varit föremål för vilda spekulationer och starka känslor för och emot, mest emot. Han är främlingen vars gåta byborna, och vi med dem, försöker lösa.

Att berätta fram en struktur

Romanens struktur är genial. En efter en berättar byborna fram byns sociala och politiska strukturer, sin egen plats i dem, sina drömmar, sorger och passioner. Fram stiger ett inskränkt och främlingsfientligt samhälle, där ras och klass och pengar avgör livets gång utom i de fall när kärleken trasslar till det. Högst upp finns familjerna Lameaulnes, med franska och kreolska plantageägaranor, och Ramsaran, med indiska rötter och sinne för affärer. Lägst ner finns olagliga gästarbetare från Haiti och däremellan rör sig svarta, vita och po chappé (folk med blandat blod) av alla de slag. Den försupna postiljonen, de fina flickorna som faller för Francis Sancher, revolutionären, lärarinnan som kniper ihop sin bittra mun som en koffertfisk, sagoberättaren som sett Dakars lyxhoror, den efterblivna som kommunicerar i sång… Sist av alla Xantippe, som skymtar genom hela boken som en olycksbådande stum skugga. Där han sitter framför Sanchers kista minns han de lyckliga åren med hustrun Gracieuse: ”Gracieuse. Svart negress. Mitt saftiga Kongo-sockerrör. Min utsökta malavois. Du smälte i gommen på mig”.

Paret odlade sin jord och födde många barn. Men så föll olyckan över dem: huset brann, eller kanske brändes det upp av avundsjuka grannar. Med huset brann också Gracieuse och barnen. Xantippe blev en eremit i skogen med kunskap om trädens och markens alla hemligheter, också de brott som i sekel dolts under den frodiga vegetationen, också Francis Sanchers mörka hemlighet. Som här inte ska avslöjas.

”Jag skriver för att stå ut med världen”

Maryse Condé är en riktig Berättare. Hon målar upp miljön, namnger de tropiska träden; sloanea, carapate, simarouba, jatrofa (jag har räknat till 44 namngivna arter förutom fruktträden), plantager som uppslukats av djungeln, som det hemlighetsfulla Saint Calvaire (Heliga Golgata) och vägen mot havet via Hundhålet och Lilla Savannen. Hon har poetens förmåga att förtäta, och när man läst slut boken ser man att summan av bybornas nattliga tankar blir en metafor för Guadeloupes och Karibiens brutala historia av kolonisation, slaveri och en nutid där landet köps upp och exploateras av högst bjudande. Inga förklaringar, inga pekpinnar. ”Jag är inte en författare med ett budskap”, säjer hon, ”jag skriver för att det hjälper mig att förstå och stå ut med världen. När jag berättar historier hoppas jag att det också skall hjälpa andra, och speciellt mitt eget folk, att förstå och stå ut.

Få har en så lång och mångsidig erfarenhet av det Maryse Condé kallar ”mitt eget folk”. Hon växte upp i en fransk koloni, studerade i Frankrike, drogs med i 1950-talets négritude-rörelse och skrev sin doktorsavhandling om stereotypier i Antillernas litteratur vid Sorbonne. Under många år levde och undervisade hon i Västafrika tillsammans med sin guineanska man (svart). Numera är hon gift med en engelsman (vit) och delar sin tid mellan Guadeloupe och New York där hon undervisar vid Columbia University. Denna rika, personliga erfarenhet av kolonialism, Afrika och den afrikanska diasporan finns som en underström i romanen.

Den karibiska litteraturens imponerande parnass

För mig har det varit en stor fröjd att via Maryse Condé återknyta till den karibiska litteraturen och dess imponerande parnass: Patrick Chamoiseau, Jamaica Kincaid, nobelpristagarna Derek Walcott och V S Naipaul… Om man får tro den svenska essäisten och kritikern Stefan Jonsson – och det gör jag gärna – är också Maryse Condé en författare i nobelklass.

För några år sen, när jag läste Chamoiseau och Walcott blev jag så betagen att jag reste till Martinique och St. Lucia bara för att få vandra i deras litterära världar. Det var ett misstag, jag blev ohjälpligt utanför, och jag kommer inte nu att resa till Guadeloupe (inte av den anledningen). Jag vet att också om jag hittade en by som liknar Rivière au Sel så skulle jag aldrig som tillfällig besökare kunna komma så nära människorna som jag kommer dem i romanen. Men jag läste den på Kuba och den hjälpte mig att se mycket som annars hade blivit fördolt.

”Man färdas inte genom mangroven. Man spetsas på mangroveträdens rötter. Man begravs och kvävs i den bräckta dyn”, säjer flickan Wilma till Francis Sancher. Det blir hans öde, men inte läsarens. Kanske spetsas man under färden för det är också smärtsam läsning. Men man kvävs inte, man vederkvicks och trollbinds.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto