Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Vittnesmål från Fattigfinland

Mia Österlund, 6.12.2013
Mathias Rosenlund: Kopparbergsvägen 20 166 s., Schildts & Söderströms 2013

Mathias Rosenlunds självbiografiska bekännelsebok Kopparbergsvägen 20 är en resa, till synes utan returbiljett, till förorternas fattigFinland.  Omslaget avbildar betongen, ett sjaskigt ingenmansland. Platsen påminner om en metrostation eller en gångtunnel. Idel grå tristess. Händelselöshet.

Hur kan man då berätta om fattigdom utan att berättelsen blir fattig?  Rosenlunds utgångspunkt är att ge röst åt de röstlösa: ”Jag såg människor runt omkring mig som ingen skrev eller berättade om. Jag själv kände mig som en människa som ingen ser och skriver om.” Som bäst består boken av aforistiska formuleringar som: ”Det är aldrig smutsiga bitar barndom man plockar fram och granskar”, ”Fattigdom. Denna känsla av död i varje andetag” eller ”Jag har hukat mig.”

Rapportboken har ett kollektivt ärende, att ge röst åt dem som inte har en

Rosenlunds skildring är naken. Drabbande. Den bär. Han kretsar kring några hållpunkter i sin uppväxthistoria och sitt vuxenblivande: Uppväxten i Stockholmsförorten Fittja som får allt fulare förtecken, tillbakaflytten till Vanda, och slutligen Myrbacka, där berättarjaget bokstavligen sitter fast. Rosenlund skildrar ett liv på existensminimum, bland udda figurer. Rapportboken har ett kollektivt ärende, att ge röst åt dem som inte har en, åt dem som är för fattiga, sjuka, trötta. Som inte har tillgång till orden.

Antologier som avstamp

De finlandssvenska antologierna om klass, Obs! Klass(2009) samt De andra (2009), banade väg för en rapportbok som denna. Rosenlunds bok utkommer också i svallvågen av uppmärksammade sverigefinländska romaner och rapportböcker av Susanna Alakoski (Svinalängorna, Oktober i fattigSverige) eller Eija Hetekivi Olsson (Ingenbarnsland ) där liknande bekännelser från välfärdssamhällets bakgårdar berättas, om än i mer fiktiv form. Att Kopparbergsvägen 20 är en viktig inmutning och en diskussion ingen bör skygga för är självklart.  Men hur framställer Rosenlund fattigFinland ur sin skarpt avgränsade synvinkel? Belastningen den verkliga Mathias Rosenlund uthärdar och kämpar med ska inte recenseras. Men hur han framställer densamma i rapportboken kan däremot diskuteras och genomlysas.

Att övervinna fattigdomen

Men ändå, trots allt det behjärtansvärda i berättelsen finns det något som skaver. Dels en ödestro, beslutsamheten kring att fattigdomen tvärsäkert går i arv. Här får läsaren inte tillräckliga nycklar till varför det är som det är, förutom bokens motto ur Läkartidningen från 2006 ”Fattigdomens patologi börjar i livmodern”. Därför framstår det paradoxalt nog som om fattigdomen till stora delar handlar om en oförmåga att hushålla med de pengar man trots allt har. Visserligen är fattigdomen en ond cirkel.

Men vissa val ter sig på grund av den knappa gestaltningen och det starkt beskurna perspektivet märkliga. Är det billigare att flyga till Fittja än att ta färjan? Är det inte för dyrt att dricka köpkaffe ur pappmuggar? Att diska är väl ändå nästan gratis? Är det bara i medelklassen som kompisar cirkulerar gigantiska klädpåsar till barnen? Det antyds några gånger att skor och mobiltelefon är gåvor från en vän, men dessa mer välbemedlade bekanta är så gott som bortskurna ur berättelsen.  Rosenlunds familj ter sig så oändligt isolerad och ensam. Kontaktförsöken sker främst neråt, till dem som har det ännu sämre, alkoholisterna, kvinnomisshandlarna, knark- och spritlangarna.

Flera generationer finländare har tvärtemot Rosenlunds beskrivning fostrats till att klättra

Att vara fattig i Finland eller att vara lägre arbetarklass har också för väldigt många betytt en oerhörd strävsamhet, sparsamhet och duktighet. Rent, snyggt, ordentligt ska det vara som ett hölje över skammen, bristen, fattigdomen. Att inte unna sig något, men att klara sig har varit en för många igenkännbar devis. Detta trots dyr medicinering och andra motgångar. Flera generationer finländare har tvärtemot Rosenlunds beskrivning fostrats till att klättra, till att höja sig över sina levnadsvillkor. Det är fundamentet för välfärdsFinland. Att arbeta bort fattigdomen. Denna strävan har synts vid universiteten, men ter sig allt mer som en parentes, ett undantag i ett närmast nedmonterat välfärdssamhälle. Det är också vad Rosenlund vittnar om. Att det numera är svårt att arbeta bort fattigdomen.  Och att det blir allt svårare. Men för väldigt många finländare är fattigdomen inte många generationer bort och de är inte längre fattiga för det, det är här Rosenlunds resonemang inte helt och hållet matchar vår samtidshistoria trots att Rosenlund vill vara språkrör för andra i samma situation. Trots den berörande skildringen av en just nu eskalerande fattigdom väcker just detta frågor.

Beskuret berättarperspektiv

Främst är det porträttet av Rosenlunds hustru som är ensidigt. Hon drabbas av psykisk sjukdom och depression, är oförmögen att sköta sig själv, hem och barn. Bokens mest hjärtskärande ögonblick är att barnen, de ljuspunkter av kärlek som genomsyrar rapporten, lämnas i denna oförmögna mammas vård. Hur är det möjligt? Den lösningen är inte underbyggd i boken. Psykisk sjukdom är sällan så statisk och konstant som Rosenlund menar, den sjuka kan härbärgera stora mått av humor, kreativitet eller andra kvaliteter. Här reduceras hon till en funktion som en konsekvens av den snäva fokuseringen på berättarjaget. Det här valet, insnävningen på det plågade, manliga jaget, fungerar väl, men har en kostsam konsekvens, den förstummar de andra. Det är ett cyklopperspektiv.

Som den debattbok Kopparvägen 20 är fungerar den mer än väl. Den är engagerande, välskriven och nödvändig. Att den också är bara ett utsnitt, ur en synvinkel, är ett val Mathias Rosenlund gjort, som det verkar av nödtvång, efter år av undertryckta känslor, försök att kompensera, hålla ihop och forsla sin lilla trasiga familj framåt genom tillvaron utan nämnvärt stöd från omgivningen. Det är hans sätt att överleva, att skriva ur just sitt och bara sitt perspektiv: ”Det jag nu skriver om får mig att känna mig som ett badkar som någon dragit proppen ur. Nu rinner min medmänsklighet ut. Jag orkar inte längre älska. Jag vill nödvändigtvis inte älska. Jag behöver få väva en puppa, runt mig, bara mig”. För Rosenlund är kärleken till ordet nämligen allt, att skriva och att läsa. Han trotsar modigt skammen: ”Jag skriver för att stävja ett vansinne som inte omringar mig men som sker omkring mig.” Rosenlund skriver sin debutbok avklarnat, med ett tyglat raseri. Drivkraften bottnar i uppgivenhet och skrivandet blir trots allt en utväg, en produktiv ilska.  Men också en gripande livssyn: ”Livet är fruktansvärt ibland. Det är så det är.”

Det återkommande budskapet är att den som inte har inte heller kommer att få i framtiden

Då det gäller det självbiografiska greppet, att gestalta sitt liv, sänder Rosenlund med hjälp av sin titel en hälsning till Henrik Tikkanen som med sin epokgörande adress-svit mutade in något helt nytt i finlandssvensk litteratur. Tikkanen häcklar borgerligheten, han gör det från en privilegierad position. Den plattformen saknar berättarjaget i Rosenlund som skriver en rapport från en pågående klassresa. Det återkommande budskapet är att den som inte har inte heller kommer att få i framtiden. Läsaren är ändå medveten om det kulturella kapital som Rosenlund de facto redan skrapat ihop, som kritiker vid Hufvudstadsbladet, författare på det stora Förlaget och närapå magister i litteraturvetenskap. Villkoren på litteraturvetarens arbetsmarknad är inte de bästa just nu. Men fullt så chanslös som berättarjaget framställer sig är det ändå svårt att tro att han kommer att vara.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto