Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Våra poeter bor inte längre här

Maili Öst, 20.10.2014
Matilda Södergran, Henrika Ringbom, Peter Mickwitz, Agneta Enckell, Tatjana Brandt, Ralf Andtbacka: Poesin. En debattbok 151 s., Ellips 2014

Den finlandssvenska lyriken idag kämpar som en flygekorre i vägen för informationssamhällets smidiga motorvägsbygge. I litteraturhistorien tar den alltjämt plats som den ståtliga kronan på modernismens fornälg som måste visas upp trots att den inte riktigt hör hemma i stadstrafiken. Det som kallas samtidspoesi går däremot att krympa ner och vifta bort som en påhängsen älgfluga ur de senaste årtiondenas stiligt svallande small talk av trendsättande prosaister. Lyrik är ett småkryp som måste publiceras varje höst för att ett förlag skall kunna säga sig ha ”allt” när man redan har allt som kan tänkas sälja.

Något är på tok när bokbranschen låter sitt illamående gå ut över den mest tystlåtna eleven i klassen

Något är på tok i ett kulturklimat där bokbranschen låter sitt illamående gå ut över den mest tystlåtna och introverta eleven i klassen. Man nonchalerar både debutanter och beprövade poeter, struntar i att publicera och puffa, deltar inte med stöd i vardagen och bjuder inte in på Finlandiafesten. Poesin kan petas från läroplaner, kultursidor och universitet utan att någon i de omgivande kulturkretsarna höjer ett ögonbryn. Mobbningen är så inrotad i systemet att poesin inte längre ryms med bland det som i allmänhet avses med litteratur.

I Poesin. En debattbok väljer sex samtidspoeter att inte slå tillbaka, åtminstone inte så hårt som de skulle ha kunnat. De använder istället poesins precisionsvapen till att försvara kunskap, frihet, integritet och andra strandsatta valar till ord i dagens sponsormärkta och kundbarometrade produkthav. Den till synes smala litteraturen har en famn för saker som kräver tid och utrymme. För oss.

Läsa mångögt, skriva mångstämmigt

Tystnaden är ganska bedövande i vårt poetiska rum. Inget eko hörs. Luften är för tunn.” Mot slutet av Poesin binder Agneta Enckell ihop nödsignalerna som löpt igenom diktdiskussionens alla skikt i ett Svenskfinland som tycks ha tjälskadats ända in i själen. En efter en vittnar författarna om hur de dragit iväg till sommarkurserna på Biskops Arnö i Mälaren för att kunna tina upp och födas som poet.

Det mest alarmerande tecknet på kulturmiljökatastrof är trots allt tystnaden som omger det poetiska rummet. Enckell berör det redan då hon i sitt första inlägg beklagar hur det journalistiska språket idag har mörklagt alla sina fönster mot poesin. Pressfriheten tycks inte längre innehålla friheten att undra över språket som pressmeddelanden och -konferenser talar. Vi verkar vilja leva i en förhandsbeställd värld där poeterna är de enda som kräver det som Tatjana Brandt kallar ”dissidentverksamhet” och revolution.

Poesin reagerar mot den officiella verkligheten med en evig trotsålder

Poesin reagerar mot den officiella verkligheten med en evig trotsålder. Den totalvägrar att svara på enkla frågor och ifrågasätter allt vad informationssamhället självsäkert säger. Men den är också beredd att lyssna. Rösterna i Poesin är många men de samlas alla kring det ”uppmärksamma” eller ”poetiska lyssnandet” som något av en försvunnen medborgarfärdighet. Bara poesin vågar vara tillräckligt liten för att ta sig in i institutionernas innersta vävnad och spjälka upp vartenda ord.

Vårt vardagsspråk verkar ha glömt den anarkistiska kraften som Henrika Ringbom upplever i ”att allt är tillåtet när man läser och skriver”. Hon och de andra rösterna i debattboken tappar samtidigt aldrig bort det solidariska världsperspektivet, där vår västerländska poesi ändå ter sig som ett privilegierat ”sagoland”. Eftersom våra poeter fortfarande kan leva i ett oberoende som är sällsynt, blir det inte bara en möjlighet utan en plikt att som Ralf Andtbackaöppet bejaka poesins ekonomiska värdelöshet”.

När galluparna i förväg vet hur det går i nästa val välkomnar man Peter Mickwitz äventyrslystna och lystrande upplevelse av poesin som upptäckarglädjen i ”att allting är helt annorlunda än jag trodde (=förstod)”. Poesin talar om en värld som är stadd på färd istället för färdig. Vi behöver den för att klara oss i en verklighet där man verkligen inte vet.

Pressmeddelandes sammanpressande värld är antagligen en delorsak till att läsare idag i Matilda Södergrans tolkning allt oftare underskattar sin egen förståelseförmåga”. Poeterna blir språkrör för gammaldags ord som bildning och allmänbildning istället för målinriktade utbildningar och fackintresserade klickar. De talar brett för processer istället för projekt och förespråkar kultur framom nöje. När vi sopar undan lyriken från det vi kallar litteratur är det inget mindre än vår rösträtt vi väljer att slopa.

Debattera med smaklökarna dansande

Tonen bland debattörerna är ofta modfälld men trots de bleka utsikterna aldrig kuvad. Det har man poesin att tacka för. Från alla håll böljar och svingar och blixtrar och kluckar sig poeterna fram till insikten att vi behöver språkkänsla och läslust för att överleva:

De läser med hela kroppen. Mot den enkelriktade tolkningen av poesin som en samhällets blindtarm ställer Södergran förtjusningen i att möta en enda diktrad ”som ett bekant ansikte”.

De reser i poesin som genom en världsatlas. Samtidigt som diktens roll i litteraturhistorien krymper från hektisk tätort till före detta kommun, utvidgas den hos Enckell till ”poesins krökta rum”.

De lär sig läsa världen med poesin som resehandbok. När Mickwitz bjuder upp dikten till dans, är poesin inte längre världsfrånvänd utan vårt enda sätt att höra och beröra världen.

Poeterna i debattboken tycks inte kunna undvika att skriva vackert, på ett väl luftat och vilt blommande, vårdat och älskat språk

De närmar sig dikter som världshändelser istället för konsumentvaror. I Brandts händer förvandlas dikten från lättslickad glasstrut till explosion. Den är vårt tuggmotstånd mot samhällets psykotiska krav på enkla lösningar.

De läser poesin som privatsak och modersmål. På Andtbackas axel tar man del av situationskomiken i poetens liv en helt vanlig höstdag och poesin där den rullar genom årskullar av rastlösa skolelever eller århundraden av samhällsomvälvning.

De närmar sig poesin med smaklökarna och öronen som när Ringbom låter den dela lägenhet med gourmetkökets dofter och sjuda av musik.

Överallt i debattboken ser man poesin gnugga sig mot världens kanter för att komma underfund med vad och hur och varför den är. Framför allt tycks poeterna i debattboken inte kunna undvika att skriva vackert, på ett väl luftat och vilt blommande, vårdat och älskat språk. Det gör debattboken i sig till det bästa beviset för att finlandssvensk poesi behövs. Vi behöver poesin för att vår kultur inte skall glömma bort att den existerar.

Poesins gudar har monopolställning

Man vinner inte ett bokkrig genom att vara skrikande bråkig utanför att man är vid, bred och brokig. Det känns därför avigt att pressa ihop debattörerna till ”sex representanter för genren” som bokpärmen påstår. En debatt där alla har sina färdiga roller hotar att bura in sig på zoo istället för att titta utåt.

Debattörerna kommer ibland in på hur trötta de är på att vara representativa. Redan i bokens förord föredrar de att tala om ”individuella röster”. De vill bort från en kamp om det egna reviret till ett alltmer tillåtande och förlåtande växelverkan mellan olika roller och förhållningssätt.

Inne i den totala upplevelsen av att ”läsa och skriva och tänka och leva poesi” känns Mickwitz vid den kvävande situationen där samma få personer som läser, skriver, föreläser, beskriver, publicerar, värderar, prissätter, marknadsför, belönar och stipendieförser. Poesin utmanar den finlandssvenska kulturdebatten till en näst intill utopistisk självrannsakan där alla deltagare erkänner och undviker knutpunkterna där de blir jäviga.

Vi lever i en offentlighet där alla förväntas känna alla men måste låtsas som om de inte gör det

Vi lever i en offentlighet där alla förväntas känna alla men måste låtsas som om de inte gör det. Här visar sig debattbokens form som en kollektiv brevväxling mellan de sex poeterna vara en bra utgångspunkt för en fungerande dialog. Boken fylls av personliga repliker som får rikligt med tid att nå fram. Det kollektiva brevskrivandets utbredda tilltal leder samtidigt till att debatten kan lösgöra sig från enskilda argument till en helhetsmiljö. Här finns inget drag av ”vad jag egentligen ville komma fram till” utan en respekt för alla vägar som det poetiska sägandet kan ta.

Nacksidan med e-postkorrespondensen är att det uppstår konstlade tvister som kunde klaras upp på ett nafs om poeterna inte möttes via dataskärmar utan omkring ett kafébord i hjärtat av Helsingfors, där merparten av dem för tillfället tycks vara verksamma. Brevformen hjälper oss att välkomna inte bara dikter utan varandra som kända och kära men samtidigt outgrundligt föränderliga och privata ansikten. Varje nytt ögonblick är sist och slutligen ett äventyr i att som Enckell ”våga andas i dess samtidigt så främmande och så bekanta språk”.

Lusten att lyssna

De finlandssvenska poeterna verkar åtminstone själva ha tappat tron på att litteraturinstitutionen längre kan förväntas satsa proffsigt på poesin, att ta sig an den ansvarsfullt och på allvar. Det förebådar en blek framtid för hela bokbranschen. Det är samtidigt skrämmande att märka hur effektivt den nedsättande tonen tycks ha smittat av sig, så att den fått hackkycklingarna att överrösta (var)andra för att höras istället för att tala turvis eller slå ihop sig till en blandad kör.

Poesidebatten startar med det automatiska antagandet att det sammansatta förlaget S & S är så gudalikt allsmäktigt att man knappt vågar nämna dess namn. Först mot slutet av boken väcks frågan om den fasta tron på at man inte kan existera utanför ”Förlagets” atmosfär mest vilar på det faktum att man aldrig vågat försöka.

Försiktigt vågar man vända blickarna mot alternativ som uppstått i Sverige och speciellt på den finskspråkiga bokarenan, där det språkliga rummet internationellt sett varit betydligt mindre men de poetiska självständighetsförklaringarna de senaste åren legio. Bakom reaktionen hos den som ”vänder ryggen åt etablissemanget som upplevs som allt för exkluderande och fint” lurpassar å andra sidan den stora faran att man själv blir exklusiv och fin. Att man vänder ryggen till.

Det trängda läget lyckas lura in debatten på ett spår där litteraturen ställs mot andra konstformer, poesi mot prosa unga mot gamla

Det trängda kulturläget lyckas lura in debatten på ett spår där litteraturen ställs mot andra konstformer, poesi mot prosa och unga mot gamla. Man kan gott fråga sig om de finlandssvenska dramatikernas avundsvärda Labb ligger så långt från möjligheten till gemensamma initiativ som korsningen mellan lyrik, dramatik, musik och dans i FSL-projekt som Poesilabbet. Rasdiskrimineringen böcker emellan lindras inte genom att höja murarna mellan biblioteksklasser och skribenter.

De mest motstridiga tongångarna i Poesin uppstår när poesins behov av tid och utrymme krockar med löpsedelaktiga krav på att dikter måste diskuteras i det omedelbara nuet. Trots att samtidslyriken i litteraturhistorien krossas under runebergska och södergranska stridshästar känns det orimligt att kritiken i Poesin vänds mot glatt rimmande skolbarn och ett ”föråldrat diktspråk”. Det är kanske inte dikten som är föråldrad utan det låsta sättet vi läser på och distansen vi tar.

Andtbacka betonar vikten av att acceptera och omfamna vår ”förförståelse” av allt vi möter. Ingen kan eller ens vill läsa eller skriva helt utan sammanhang, men sammanhangen vidgas och ändras med varje andetag. På sina ställen bevisar debattboken trots allt själv Brandts påpekan om ”hur svårt det är att läsa med en viss frihet, med oberoende, integritet och personligt mod”.

Kritikern som stridstupp

Om poetens ställning i Svenskfinland avbildas som hopplös i Poesin, påminner poesikritiken som yrkesval mest om ett hopp direkt ner i helvetet. Bokens kritikerideal träffas dessutom ställvis av stänk av förenklande svartvitt och stridsyxor. Samtidigt som poeterna betonar vikten av mångfacetterat läsande verkar de vilja se kritikerna slåss som stridstuppar mot varandras värderingsprinciper och dålig litteratur.

Ur poetens synvinkel är en kritiker som flår dikten levande bättre än en likgiltig kritiker. Skillnaden mellan bra och dåligt, rätt och fel är ändå lika parentetisk inom poesikritiken som den är under skrivprocessen. Som kritiker önskar man sig fler öppningar från hur dikten skall vara till hur den också kan vara. Ibland känns det som om läsaren i debattboken hamnar i kläm mellan författare och kritiker, trots att alla i grund och botten förenas av sina skiftande roller som just läsare.

Ibland känns det som om läsaren hamnar i kläm mellan författare och kritiker, trots att alla i grund och botten förenas av rollen som läsare

Det är inte tråkigt att läsa dikt. Det är nästan halsbrytande farligt. Poesikritikern kan inte gömma sig bakom (den traditionella) prosans huvudpersoner eller intriger. Hen måste ta plats i dikten själv, som medläsare eller motvind. Precis som litteraturen och de övriga konstarterna skulle också kritiken kunna må bra av en uppluckring av gränserna mellan dess olika former. Roman- eller filmrecensenter kunde kanske hitta nytt mod genom att snudda vid poesikritikens gränsland i essäistiken och det generande osäkra. Att skriva poesi och kritik är att stiga in i en främmande trakt och se sig omkring.

Läsare utan gränser

Ur bokbranschens synvinkel har våra finlandssvenska poeter alltid verkat lida av bristfälliga ursprungsmärkningar. De erövrade världen och stannade där. I en kultursfär som fruktar ökad nationalism och främlingsfientlighet vore det värt att ta vara på att våra finlandssvenska poeter skriver världslitteratur. I synnerhet språkkontakten till det nordiska verkar besynnerligt bortsågad. Poesisugna flockas i metropoler och på fjärran festivaler medan svenskspråkig lyrik tvingas klä om sig i engelsk eller finsk översättning innan den lyckas smussla in sig i antologier och på bokmässor.

Största delen av våra möten med dikter sker i skymundan, i det privata rummet mellan läsare och dikt. Istället för lysande fyrbåk till poesiscener är debattboken främst ute efter att skapa ökade tillfällen till sådana möten. Ett av de många konkreta förslagen i boken blir att samla alla läsare på samma sida, i böcker och konkreta eller virtuella vardagsrum. Man börjar drömma om kommande debattböcker som kunde forma en del av poesiscenen med ett breddat urval av debattinlägg, dikter, kritik och essäer. Dikter måste kunna skrivas, läsas och diskuteras på ditt modersmål, sitt modersmål.

Jag vill kavla upp ärmarna och göra något efter att jag läst den här boken

Jag vill kavla upp ärmarna och göra något efter att jag läst den här boken. Allra mest vill jag läsa, läsa och läsa dessa poeter och andra. Men det kan jag inte. Finlandssvensk och nordisk poesi brukar för mig allt som oftast vara det som får sökmotorn på det lokala biblioteksnätet att fundera länge innan den ger svaret: Din sökning gav inget resultat.

Poesin som paraplyart

Boken kommer att vara till stor nytta för alla som behöver information om finlandssvenska författare.” Så heter det i annonseringen för Tuva Korsströms litteraturhistoria Från Lexå till Glitterscenen. Det är där den finlandssvenska samtidslyriken inte syns och det är där irritationen som gett utslag i form av Poesin bottnar. Det är under min sökning efter Korsströms bok som jag inser att ”alla som behöver information” inte verkar bo här i trakten.

I min skam över att inte ha stött på Korsströms bok provar jag biblioteksnätet i finskspråkiga universitetstrakter och i Kymmenedalen, där man hittar världens mest östliga svenskspråkiga gymnasium. Inget resultat, inte ens som e-bok. Med tanke på den finlandssvenska kulturens framtid vore det hög tid för dagens supersnabba informationsnät att överskrida ens våra kommungränser.

Med sin förmåga att tränga sig in överallt där man talar ett språk blir poesin paraplyarten i vårt finlandssvenska kulturliv

Debattboken om poesi behandlar i mångt och mycket hela kulturen och samtidigt världen vi lever i. Det är här de ekologiska jämförelserna som Andtbacka för på tal visar sig vara befogade och rent av akuta att beakta. Det är svårt att tänka sig ett kulturklimat där poesin frodas medan andra litteraturarter och konstgrenar förtvinats. Med sin förmåga att tränga sig in överallt där man talar ett språk blir poesin paraplyarten i vårt finlandssvenska kulturliv.

Tänk att de fortfarande finns här hos oss, poeterna! De kan vara onödigt svåra att hitta. De flyttar till staden eller storstaden eller världsmetropolen. Finlandssvenska poeter är som färggranna vandringsfiskar där de simmar in och ut genom språkets tilltrasslade flätverk av olika sätt att läsa och skriva på. I Poesin bildar de tankekedjan Helsingfors – Vasa – Malmö, ett rum som är ”vidöppet” bara vi får tillfälle att stiga in.

(PS. Med paraplyart menas inom ekologin särskilda arter som är specialiserade och arealkrävande, t.ex. lavskrika eller vitryggighackspett. Där de förekommer i livskraftiga bestånd betyder det oftast att det finns förutsättningar också för andra arter med liknande behov.)

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto