Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Scheherazadesyndromet

Bodil Lindfors, 5.1.2001
Merja-Riitta Stenroos: Fatima av Tusen Kyssar s., Söderströms 2000

Ibland låter sej diktsamlingar läsas som romaner, och som sanna berättelser ur livet, och mer än så: som fantasmer; allt samtidigt. Sällsynt generös ur den synvinkeln är Merja-Riitta Stenroos’ “Fatima av Tusen Kyssar”. Den här boken med sina invävda sagomotiv och berättelser får mej att fantisera om hur det skulle vara om man kunde skjuta skott av liv åt olika håll, som träden skjuter grenar. Till slut blir kvar av alla rollerna Scheherazade, den tvingande nödvändigheten att tala, och den lust som förmedlas till åhöraren.

Ibland låter sej diktsamlingar läsas som romaner, och som sanna berättelser ur livet, och mer än så: som fantasmer; allt samtidigt. Sällsynt generös ur den synvinkeln är Merja-Riitta Stenroos’ “Fatima av Tusen Kyssar”. Den här boken med sina invävda sagomotiv och berättelser får mej att fantisera om hur det skulle vara om man kunde skjuta skott av liv åt olika håll, som träden skjuter grenar. Genast i inledningen skriver MRS in sig i en tradition av stora romantiska berättelser. Känslan av omedelbar intimitet skapas av det direkta tilltalet, tillsammans med den exakta angivelsen av plats och tid som antyder ett dagboksformat. Dikterna riktar sig ibland till ett Khayyamskt/Fitzgeraldskt “thou”, en älskad med nästan mystisk-religiösa undertoner, ibland till en modersgestalt av minst lika stor mytisk omfattning men med betydligt mer kluvna känslomässiga förtecken, och ibland till olika andra adressater, däribland till läsaren själv. Man möts av en åtminstone skenbar generositet med det personliga, till en grad som på bokens första sidor nästan blir oroväckande:

“Nu, om du vill,/ ska jag berätta en historia som ännu/ aldrig kommit ut …//… Första april i Pärnu/ och jag kommer aldrig Att älska såhär“. Vad är nu detta för tjafs?, hinner jag tänka, innan berättelsens sug tar överhanden, och senast några sidor senare inser jag att inte heller detta är någon alldeles enkel utsaga. Trots att MRS ställvis riskerar att närma sig det pretentiösa, är hennes tonfall mångtydigt och mestadels medvetet om riskerna.

Resan med den älskade utgör ramberättelsen: “På resa: vägen till Olcztyn”, heter inledningen, liksom “På resa: vägen från Olcztyn” avslutar boken. Olcztyn blir på så sätt ett mytiskt land, lyckans land, nuet, hela tiden överskuggat av ändlighet, eftersom diktsamlingen i hög grad handlar om tid. “Gräset gror över Tara, och se vad som blivit av Troja”, citerar MRS en irisk dikt från 16-1700-talet. Det är som om förgänglighetstemat drev fram begäret att tala, och i och med att talandet börjar och de älskandes tystnad bryts stiger berätterskan ner i tiden, i den historia i fyra variationer som hon med nästan monoman insistens framhåller att hon måste få berätta.
“Och någonstans där kommer det förflutna ut / och börjar dansa vals med den ljusnande framtiden / Först tumlar de runt som björnar eller som skuggor av björnar / kring borden, sedan växer de allt mer samman // och håller om varandra som någon sorts änder halvt i flykt / och mellan dem föds en nutid som en skarp näbb eller spik / …”

Av de fyra variationerna tycker jag bäst om den första och den sista. Den första är direkt barndomsåterskapande med sitt landskap av strama linjer och livsfrånvänd religiositet där björnen trampar in, ångande av mytisk sexualitet, och avslutas med en vacker och smärtladdad ballad om mamma, minne och glömska (“Liksom vassen, när dagen dör”). I den sista avdelningen, där berätterskan i en av dikterna bär namnet Scheherezade, har dödens möjlighet vuxit till ett reellt hot som väcker frågan: “Varför då jag, som ändå har bejakat?” och längre fram konstaterandet att “…/cellerna har hållit kvar det bortkastade, ätit av det, vuxit och delat sig.” Fastän rollgestalterna som MRS ikläder sig i de mellanliggande avsnitten (Snövit, Sjöjungfrun, Södergran) har sin del i historien, blir talandets nödvändighet först i Scheherezades utsatta position begriplig, både som en del av läkningsprocessen och som uttryck för själva hennes varande, livsrytmen! Med den fokuseringen får också livsberusningens flödande ös i inledningen en mörk klangbotten som gör berättandets konturer skarpare. Till slut blir kvar av alla rollerna Scheherazade, den tvingande nödvändigheten att tala, och den lust som förmedlas till åhöraren.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto