Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Den vandrande fisken, dess evangelium och apostlar

Carita Backström, 21.2.2020
Patrik Svensson: Ålevangeliet: berättelsen om världens mest gåtfulla fisk 278 s., Albert Bonniers förlag 2019

”Det jag vet är att en stor svart ål, tjock som en tross, halades upp ur brunnen i natt och drottningen såg på den silvriga buken och den piskande stjärten, men ålen såg in i drottningens ögon och hjärta och efter det har hon inte varit densamma.” (Laura Ruohonen: Drottning K)

Med Patrik Svenssons prisbelönade faktabok Ålevangeliet är det så här: man grips av ett oemotståndligt begär att berätta för alla sina vänner och bekanta om den. Inte om boken som bok – välskriven, informativ, tankeväckande – utan om dess subjekt, ålen, ”världens mest gåtfulla fisk”, som underrubriken lyder. Kanske är det så man skall tolka titelns ”evangelium”, som ett budskap att sprida. Jag anmäler mig här som en av dess apostlar.

Metamorfoser

I bokens första kapitel tecknar Patrik Svensson ålens livscykel, den biologiska basen för allt det som följer. I kort sammanfattning så här: i Sargassohavet, en djup sänka öster om Kuba, långsamt roterande under tjocka mattor av tång och sjögräs, omflutet av fyra havsströmmar, föds ålen.  Ett minimalt yngel, en leptocephalus-larv, pillövsformad. Därifrån driver den med Golfströmmen mot Europas kuster. När den når kusten genomgår den sin första metamorfos och blir en glasål, en genomskinlig några centimeter lång varelse som börjar vandra upp längs vattendrag och sjöar. Den genomgår en andra metamorfos, blir en ormliknande, muskulös gulål. På sin vandring kan den nu slingra sig långa sträckor över land, ”kanske vet den inte ens att den är fisk”, skriver Svensson.

”Kanske vet ålen inte att den är en fisk”

Någonstans på sin färd stannar den, platsen blir dess hem, dit den hittar tillbaka om den skulle föras bort, och där lever den ett ensamt liv, kanske 15 år, kanske 50 eller ännu längre, tills den känner att det är dags för fortplantning och anträder återfärden. Den genomgår nu sin tredje metamorfos, blir en blankål, stark och svart och silvrig. Under resan över Atlanten utvecklas fortplantningsorganen och framme i Sargassohavet befruktas äggen. ”Därmed är ålen klar, dess historia fullbordad, den dör”.

Det är vad man vet idag, eller tror sig veta. Men ingen människa har sett en ål i Sargassohavet, levande eller död, ingen har sett en ål befrukta en annan åls ägg.

Och inte vet man varför och hur. Och just däri, menar Svensson ligger lockelsen. Ålen är fortfarande en naturvetenskaplig gåta, och också den som litar på vetenskapen vill lämna en liten springa öppen för mysteriet.

För egen del tror jag att också de ekologiska hotbilderna och vår ökande kunskap om tillvarons sammanflätade gränslöshet – fjärilseffekten, träd som kommunicerar och skyddar varandra – är en del av fascinationen.

Litet forskning

Ny är fascinationen ändå inte. 350 år före vår tideräkning skrev Aristoteles Historia animalium, det första försöket att systematisera djurvärlden. Uppenbarligen ett för sin tid förbluffande vetenskapligt arbete, men ålen gick Aristoteles bet på. Han tänkte sig att den föds ur lera, som ett mirakel.

En annan ivrig ålforskare var Sigmund Freud. Han såg för sig en framtid som vetenskapsman och kom som nittonåring till Trieste, fast besluten att lösa ålens gåta. Under en månads tid gick han varje morgon till hamnen där fiskarna kom in med feta adriatiska ålar, och sedan satt han i laboratoriet och dissekerade dem för att hitta en ål av manligt kön, med testiklar. Men förgäves, han måste ge upp för att sedermera övergå till psykoanalysen.

Aristoteles och Freud gick bet på ålen

I mikroskopet, spekulerar Svensson, ”såg Freud inte längre bara en ål, utan också sig själv”, och på så sätt kom ålen att påverka psykoanalysen! Svensson ger också – ganska djärvt – ålen en liten roll i Freuds tankar om das Unheimliche, den känsla som drabbar oss när något familjärt plötsligt blir ofamiljärt, hemligt och kusligt, en känsla av obestämt obehag. Och vad har ålen varit, skriver Svensson, ”i litteraturen och konsten såväl som i sin fördolda verklighet under vattenytan, om inte just kuslig? Om inte just unheimlich?”

Litterära ålar

När ålen uppträder i skönlitteraturen är den oftast obehaglig. Svensson har några exempel, det obehagligaste, för att inte säga äckligaste, ur Günter Grass Blecktrumman. Det är den berömda scenen där en fiskare släpar upp ett hästhuvud ur vattnet och ut ur hästskallen krälar slemmiga ålar, förebådande den tragedi som följer.

Jag misstänker att Svensson inte känner till Ruohonens pjäs, den skulle ha gett honom ytterligare bevis på ålens metaforiska potential

Själv kommer jag att tänka på Laura Ruohonens pjäs Drottning K som gavs på Dramaten i Stockholm år 2005 och handlar om drottning Kristina. Mitt inledande citat är en av pjäsens första repliker. Det var en stark föreställning, där scenbilden dominerades av två stora akvarier med långsamt vältrande svarta ålar. Ett fysiskt uttryck för de ålar som slingrar sig genom Ruohonens text, och som utgör en sinnebild för Kristinas längtan efter att ömsa skinn, byta kön, bli en annan. Jag misstänker att Svensson inte känner till pjäsen, den skulle ha gett honom ytterligare bevis på ålens litterära och metaforiska potential.

Metaforen och de existentiella frågorna; vem är jag, varifrån kommer jag, vart är jag på väg? liksom det hemliga och gåtfulla, har en framträdande plats i evangeliet. Med rätta, men de upprepas litet väl ofta. Från bokens undertitel till det eleganta slutet (som här inte skall avslöjas). Det är min enda kritik av Svenssons text.

Födkrok och kulturarv

Runt ålen växer en hel kulturhistoria fram. Samhälle, ekonomi, fisketekniker, matkultur, identitet. Hanöbukten på skånska östkusten, sjön Lough Neah i Nordirland, floderna Severn i England, Arno i Italien, Oria i Baskien … överallt har man fiskat ål, en gång fattigmansföda, idag en dyr delikatess på krogen. Svensson beskriver ålfiskarna som ett stolt och envist släkte. Irländska katoliker vars fiske var underställt de engelska kolonisatörerna, basker som förtrycktes under Franco, skåningar vars åladrätter (ett uråldrigt system för fiskerättigheter, som ännu lever kvar) kontrollerades av kyrkan och adeln.  Sådant folk vill inte låta sig hunsas från maktens metropoler. Men ålen är utrotningshotad. Av vattenkraftverk, nersmutsning, rovfiske. Något måste göras, opinionen för att totalförbjuda ålfisket ökar. Fiskarna försvarar sig, alltså de som fiskar traditionellt, enligt nedärvda, småskaliga metoder: om fisket förbjuds försvinner inte bara deras yrken och utkomst utan ett helt kulturarv, och en identitet.

Om fisket förbjuds försvinner inte bara yrken och utkomst utan ett helt kulturarv, och en identitet

Därför är det också fiskarna som arbetar aktivast med att rädda ålens fortlevnad, bland annat genom att informera och plantera ut glasål. I Skåne, på det som kallas ålakusten, grundades år 2012 en förening med målet att få ålfisket förklarat som immateriellt kulturarv. På sin webbplats skriver föreningen: ”Ett totalt fiskestopp på ål innebär att en levande kultur, ett lokalt förankrat hantverk och en unik matkultur blir historia. Ålabodarna längs kusten förvandlas till sommarhus för välbesuttna. Berättandet tystnar. Intresset för ålen, och därmed också ålen, försvinner,”

Här är det lätt att dra paralleller till diskussionen om fågelskyttet i vår egen skärgård.

Pappa

Ålevangeliet är också en personlig bok, en berättelse om en sons förhållande till sin far. De fiskade ål tillsammans. Det var så de var tillsammans, ordknappt, kargt, under mörka nätter vid hemgårdens å. Pappan försörjde sin familj som asfaltarbetare, tjärlukten gick aldrig ur och han dog ung i cancer. Det är frestande att se den rotfasta pappan som en motpol till ålen, kanske med en livslång längtan efter att få vandra som den. ”När pappa pratade om ålen lät det som en främmande sagovärld”, minns Svensson.

Är det tillåtet att se naturen metaforiskt, får man förundras över den?

I tidskriften Vi läser (nr 5 2019) berättar han hur han i sin bok ville ha med barndomens fiske med pappan. För att komma närmare ålen, säger han. Kanske också närmare pappan, och sig själv, tänker jag. Men han kände sig osäker på vad som får ingå i en vetenskaplig text. Är det tillåtet att se naturen metaforiskt, får man förundras över den? Han kommer till att det inte bara är tillåtet utan därtill nödvändigt. Förundran är det första steget mot en förändring, och vi, världen, behöver en förändring resonerar Svensson.

Den slutliga bekräftelsen på det rättmätiga i ett litterärt grepp fick han när han fördjupade sig i Rachel Carson, den amerikanska marinbiologen som år 1962 med sin bok Tyst vår väckte oss alla till insikt om insektgifternas förödande inverkan på naturen. I hennes första bok Under havsvinden (från 1941) ingår också en berättelse om ålen, betagande i sin kombination av exakt vetenskap och ålen skildrad liksom inifrån. Inte som den form av antropomorfism som hör till fabelns och barnkulturens världar, utan för att Carson ansåg att kunskap föds ur en känslomässig identifikation, som inte behöver stå i konflikt med det vetenskapligt korrekta. Empiri plus fantasi.

Jag undrar …

Som barn lärde jag mig en lustig ramsa: ”Jag undrar sa flundran om gäddan är en fisk / som äter upp alla andra och lämnar mig till sist.” Idag tänker jag att det kanske är så flundran undrar på riktigt. Ju mera forskningen tränger in i djurens (också växternas) medvetande, ju mera gränsen mellan oss och dem suddas ut, desto möjligare blir det. Och vidare: ju mer vårt mänskliga medvetande styrs av algoritmer och artificiell intelligens, desto självständigare framstår djurens medvetande.

Ju mer vårt mänskliga medvetande styrs av algoritmer och artificiell intelligens, desto självständigare framstår djurens medvetande

Kanske ålen, när den fattar sitt individuella beslut att det nu är dags att simma tillbaka till Sargassohavet, undrar över flockdjuret människans självdestruktiva handlande? Och om ålen råkar simma i Patrik Svenssons å, kanske den då minns hur en pojke och en pappa för vidpass 50 år sen stod där och fiskade och pappan berättade för pojken om ålens vandringar. Vilken god historia, tänker ålen då.

 

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto