Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Språkvirtuosen och rabulisten Saarikoski synas i backspegeln

Elisabeth Nordgren, 17.6.2003
Pekka Tarkka: Pentti Saarikoski: Åren 1937-1966 s., Atlantis, Söderström 2002 Kääntäjä(t): Mårten Westö

Författaren Pentti Saarikoski hörde till den finska sextiotalslyrikens mest centrala namn. Han debuterade 1958 och lanserade inte bara den öppna poetiska stilen och det öppna talsättet utan också det politiska idiomet i sin lyrik. Dessutom var Saarikoski en särpräglad språkbegåvning och skicklig översättare av den grekiska antikens klassiker och inte minst av James Joyces komplicerade språk i romanen Ulysses (1922). Därtill var Saarikoski en färgstark, rabulistisk personlighet, utmanande bohemisk, och en polemisk kåsör och essäist som medvetet retade upp det dåtida (1960-talet) konservativa samhälls- och kulturetablissemanget.

Pekka Tarkka har i sin biografi, som skall få en fortsättning inkommande höst, utgått från den klassiskt traditionella biografimetoden då han kronologiskt, noggrant dokumenterande går igenom Pentti Saarikoskis liv från barndom och ungdomsår via den litterära debuten fram till det politiska vänsterengagemanget och det bohemiska, narcissistiska poserandet på 1960-talet.

I sin porträttering av Saarikoski utnyttjar Tarkka allt dokumentärmaterial som finns att tillgå – brev, Saarikoskis dagböcker, tidningsartiklar, intervjuer, samtal med vänner och bekanta. Han presenterar Saarikoskis familj och bakgrund, skolgång, klasskamrater, studietiden, äktenskapliga kriser, ångesten inför alkoholismen och också den politiska aktivisten och debattören Saarikoski. Saarikoski upplevde en religiös väckelse i sin ungdom och kanaliserade senare denna eufori in i den idealistiskt präglade vänsterpolitiken, närmare bestämt kommunismen. Intresset för antiken, vilket kom att prägla en del av Saarikoskis diktskapande och hans översättningsarbete, uppstod under skoltiden.

Förkortningar

Den svenska översättningsvolymen är på sina ställen förkortad, vilket betyder att boken, som är indelad i sex huvudavsnitt vilka i sin tur är försedda med underrubriker och kapitel, förlorat en del kapitel och fått några underavdelningar ihopslagna. Denna förkortningsiver har bland annat lätt till att ett så pass intressant kapitel som det om Saarikoskis legendariska översättning av J.D Salingers roman Räddaren i nöden (1951) förlorat några intressanta poänger. Saarikoski skapade med sitt livfulla, kreativa moderna talspråk ett ”Saarikoskisyndrom” som blev mycket viktigt för den finska ungdomskulturen. Men egentligen var hans översättning en helt egen skapelse, en kuriositet som fjärmat sig tre- eller fyrfaldigt från ursprungstexten, vilket Matti Salo, filmkritiker och expert på amerikansk litteratur påpekar i den finska versionen.

Politisk aktivism

Den svenska översättningen innehåller däremot en del nytt, politiskt intressant material eftersom den når fram till 1966 och det legendariska riksdagsvalet då socialdemokraterna segrade stort. Här besöker Saarikoski bland annat Moskva 1964 där han träffar poeten Robert Rosjdeszvenskij som talar för avstalinisering. Det här leder till att Saarikoski senare skriver en polemisk artikel om vikten av att finna nya vägar, nya lösningar, inom Finlands kommunistparti vilket är ”fjärrstyrt” från Moskva. Detta leder också till striden mellan stalinister och revisionister inom kommunistpartiet. Saarikoski kämpar också med sin alkoholism som han inser att är en sjukdom. Han stöder sin kompis, författaren Hannu Salama då denne åtalas för hädelse av gud på grund av vissa avsnitt i romanen Midsommardansen (1964).

Pekka Tarkka bygger upp en mångsidig Saarikoskibild (som också får en del ironiskt kritiska kommentarer) utgående från det han uppfattar som tudelningen, dikotomin, i Saarikoskis personlighet, det vill säga motpolerna lögn och sanning, det äkta och det spelade. Också Saarikoskis uppväxtmiljö i Karelen inverkade på hans kultursyn och romantisering av karelianismen, vilket Tarkka påpekar. Här presenterar Tarkka även Saarikoski som en politisk aktivist som deltog i valkampanjen år 1966 och försökte locka in de unga väljarna i Dfff:s (Demokratiska förbundet för Finlands folk) led.

Då det gäller det litterära skapandet redovisar Pekka Tarkka bland annat för hur olika dikter kom till. Ett exempel: ”när diktarens hustru var gravid undrade modern varför Pentti inte skrev en dikt om hennes tillstånd. Pentti skrev och placerade dikten sist i samlingen.” Här är det fråga om diktsamlingen Toisia runoja (Andra dikter, 1958), Saarikoskis andra diktsamling efter debuten med Runot (Dikter) samma år.

Deskriptivt om lyriken

I jämförelse med den närmast deskriptiva metoden i fråga om Saarikoskis litterära skapande i Pekka Tarkkas biografi, ger Yrjö Hosiaisluoma i sin monografi över Pentti Saarikoski Euroopan reunalla, kosken korvalla – Jumalten narri, Pentti Saarikoski (Like, 1998) med betoning på det litterära, en betydligt mera analytisk tolkning av författarens produktion.

Här hävdar Hosiaisluoma ganska djärvt att Saarikoski, jämsides med Väinö Kirstinä inte bara representerar modernismens nya våg, reformen inom femtiotalsmodernismen, utan rentav postmodernismen. Också Pekka Tarkka nämner postmodernismen i samband med Saarikoski då han i det svenska förordet påpekar att Hannu K. Riikonen träffat rätt när han lyft fram Saarikoski som den första finländska ”postmodernisten”.

Här avviker det svenska förordet från sin finska motsvarighet där Tarkka skriver att ”Hannu K. Riikonen on mielestäni oikeassa puhuessaan Saarikoskesta varhaisena suomalaisena ”postmodernistina”. Det är en viss skillnad mellan påståendet att Saarikoski är en tidig finsk postmodernist och att han är ”den första finländska ”postmodernisten”.

Lyrikens språkteori är i alla fall något som uppenbart inte är Pekka Tarkkas starka sida, liksom inte heller hans uppfattning om diktens subjekt. Detta framgår även ur förordets obegripliga påstående rörande Barthes efterföljare, det vill säga att ”det torde vara allom bekant att Barthes efterföljare som häckar på franska och amerikanska universitet är legio, och att deras främsta syfte är att bevisa att författaren och hans eller hennes liv inte är sant.”

Saklig översättning

För övrigt kan man säga om Mårten Westös översättning att den i sin relativt torra saklighet håller sig nära den stil Pekka Tarkka utövar. Och Tarkka försöker ju inte ens nå upp till det suveräna flyt i språk och stil som finns hos Saarikoski. Ett och annat fel har för övrigt insmugit sig i fråga om några årtal. I den svenska versionen sägs det att Saarikoski i början av 1964 grubblade mer seriöst på Odysseusgestalten och dess olika varianter, medan han gjorde motsvarande sak år 1961 i den finska versionen.

Tarkka noterar att det lyriska jaget i Saarikoskis första diktsamlingar följde den västerländska individualismens uppfattning om en autentisk författare även om individualismens motkraft ingick i Saarikoskis person: en längtan efter att frigöra sig från individualitetens ansvarsfulla börda.

I förordet påpekar Pekka Tarkka ytterligare att han lärde känna Saarikoski redan 1957, respekterade hans genius samt fick känna av den saarikoskiska elakheten, vilket ledde till vägarna skildes i början av 1960-talet. Här försvarar Tarkka ytterligare biografin som litterär genre eftersom den utgör ett ”försvar för sanningsenlighet och individualism”. Oberoende av om man kan polemisera mot detta påstående ger Pekka Tarkkas Saarikoski-biografi en kompletterande bild av en mycket sammansatt personlighet och ett mångfasetterat författaröde. I den myckenhet av det dokumentära material som Tarkka presenterar ingår element som kan användas som nycklar till tolkningar och analyser av Pentti Saarikoskis omfattande litterära produktion.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto