Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

När tidsmarkörerna tar över

Ylva Larsdotter, 26.9.2014
Peppe Öhman: Vackra människor 351 s., Schildts & Söderströms 2014

”Here they come the beautiful ones” sjöng Brett Anderson, sångare i det brittiska popbandet Suede, i mitten av 90-talet. Nu är de här igen, lika självupptagna, bortskämda, arroganta och tomma då som nu, de så kallade vackra människorna. Jag reagerar på valet av titel – vackra människor i förhållande till vad och vem? Eller ska det som så mycket annat förstås ironiskt? Det är svårt att tänka sig mer tidstypiska huvudpersoner än de som journalisten och bloggaren Peppe Öhman skildrar i sin debutroman Vackra människor.

Den som tagit del av hennes liv och leverne via bloggen ”Livet och Helsingfors” kommer att känna igen sig. I stort sätt samma hipsterverklighet, karaktärer, problematik och funderingar återfinns i både bloggen och boken. Stadsdelen Rödbergen i Helsingfors utgör arenan för handlingen. Visste jag inte bättre skulle det vara lätt att tro att det är så här som alla finlandssvenska helsingforsare lever.

Vi får följa de fyra sjuttiotalisterna Johannes, Sanna, Ida och Max under ett år. De är lika självupptagna med det lilla livet, som likgiltiga inför världen utanför Rödbergen. Naturligtvis skulle de inte erkänna det själva utan ser sig som äventyrliga, nyfikna, kreativa, öppna och – tyvärr mördande tråkiga.

Hur man tar sig ut i rummet

Ida och Max är ett par, Sanna och Johannes är ett annat. Deras vägar korsas då barnen ska skolas in på dagis. Det tänker mest på hur de själva tar sig ut i rummet och hur de andra föräldrarna ser ut, och lyssnar symptomatiskt nog bara med ett halvt öra på pedagogerna – de är tydligen inte värda att fästa sin uppmärksamhet vid. Tycke uppstår mellan Ida och Johannes och tillvaron blir mer invecklad för alla.

Huvudpersonerna har ett barnsligt och nästan maniskt sökande efter andras – viktigt dock att det är ”rätt”människors – bekräftelse, och ett ständigt behov av omväxling, vilket i praktiken paradoxalt nog leder till stagnation och depression. Öhman lägger stor vikt på att beskriva just hur detta ”rätta” liv ser ut: rätt adress, rätt inredning, umgås med rätt människor, ha rätt yrke, rätt jeans, rätt telefon osv.

Det blir viktigt att beskriva just hur ett ”rätt” liv ser ut: rätt adress, rätt inredning, rätt umgänge rätt yrke, rätt jeans, rätt telefon

Naturligtvis saknas det aldrig pengar för denna lilla klick av privilegierad medelklass. Det finns alltid pengar till drinkar, shopping och restaurangbesök. Barnen fungerar mest som accessoarer, i lekparkerna flirtas det och raggas. Naturligtvis, och förutsägbart nog, har de alla så kallade kreativa yrken som reklamare, dokumentärfilmare, bloggare.

En strid ström av restauranger, barer och butiker passerar revy, naturligtvis stadens bästa. Det får mig att misstänka att Öhman är sponsrad av desamma och fungerar som någon slags PR-konsult för Rödbergen, och till slut blir det mest tröttsamt. Det hade varit mer mycket mer spännande om vi fått höra hur det gå till på Rödbergens värsta barer!

Berättelsens relation till personerna

Öhman vill ”avslöja” vad som händer bakom de lyckta dörrarna hos ”de vackra människorna”. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är med men det är något i tilltalet och tonen som skaver och lämnar en fadd bismak. Öhman förhåller sig till sina personer med en viss överlägsen distans – precis samma lätt raljerande och ironiska ”lägga livet till rätta” – ton som hon använder i sin blogg. Som om hon inte är riktigt med sina karaktärer utan betraktar dem överseende på avstånd och skrattar åt dem, inte med.

Hennes avsikt är säkert att visa på hur människor i hennes generation och klass måste skapa sig själva och hur valen påverkar oss. Framförallt vill hon visa att gräset inte är grönare på andra sidan. Jag utgår ifrån att hon har ambitionen att göra det så uppriktigt och äkta som möjligt. Men tyvärr blir karaktärerna aldrig tillräckligt oförutsägbara och komplexa för att det ska bränna till. De är för ängsligt samtida med alla de tidsmarkörer som är typiska för vår tids livsstilism. Jag kommer på mig själv med att himla med ögonen och mot slutet av romanen blir jag ömsom irriterad, ömsom skamsen över deras imbecilla självbelåtenhet och självupptagenhet.

Hur människor i en generation och klass måste skapa sig själva, hur valen påverkar oss

Vackra människor har marknadsförts som finlandssvensk chick-lit. Välskriven chick-lit kan definitivt vara både smart, politisk, rolig och sätta fingret på det som skaver och skevar i vår samtid. Jag anar att det är dit Öhman vill nå men då behövs fördjupning. Fördjupning i språk, innehåll och karaktärer, och att det får bränna till på riktigt. Som läsare vill jag förlora mig i berättandet, gå in i andras universum och verkligheter. Jag vill ha skärpa och gestaltning, inte bara beskrivningar, särskilt när det är handlar om att livet inte är eller blev som man har tänkt sig. Det är hart när omöjligt att äta kakan och ha den kvar, det måste också generation YOLO (you only live once) inse.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto