Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

På språkets färgsprakande avigsida

Maili Öst, 28.3.2008
Peter Mickwitz: Där bara diset återstår av paradiset s., Söderströms 2007

Det här är orättvist. Peter Mickwitz (f. 1964) är fri att förse sitt kära diktalster med åtminstone tjugofem olika namn och ett tjog motton. Och så borde man som recensent klara av att samla upp allt under en enda rubrik. Problemet är hur man skall kunna beskriva något som har allt man kan tänkas behöva.

Diktböcker är bra på att åla sig undan frågor de inte vill svara på. Knappt har man hunnit öppna Mickwitz sjätte diktsamling, förrän den har vägrat att besvara två frågor: vad den egentligen heter och när den är född. Bland namnförslagen som slungas fram på de första sidorna ingår följaktligen titlar på Mickwitz tidigare diktsamlingar, och nykomlingen ges ett födelsedatum som skulle räcka för ett människobarn att nå giftasålder, 1992–2007.

Om man heter Peter, är det inte så underligt att man är intresserad av att peta fram varför saker och ting heter som de heter. Och om man samtidigt heter Mickwitz, är det inte någon vits att försöka undvika att ord försöker leka med en. Då är det bara rättvist att namngivaren ibland ger namnen makten att hämnas på alla dem som lever på att dagligen skära upp, vända och vrida på ord. Där bara diset återstår av paradiset kan kanske beskrivas som en samling smulor som fastnat någonstans i de tidigare dikternas och själva diktandets vrångstrupe. Nu trillar de äntligen ut och släpper loss skrattet som bubblar under alla ord som låtsas vara gravallvarliga. Det hela utmynnar i en trosbekännelse till det ordnära och -kära.

Varning för språkets hålplatser

Det mickwitziga diktspråket är fullt av vägar fram och tillbaka, omvägar och tunnlar. Det gäller att vara på sin vakt: genast när läsaren råkar vända ryggen till byter bokstäverna plats eller går och gömmer sig. Och så står man plötsligt på en ”hålplats” i stället för hållplats. Mickwitz är mästare på att träna upp ögat att se hur knipslug varje litet stavelse egentligen är på att vara ”lik men ändå så olik”.

Örat behöver bara ett litet snedhopp för att hela ”paradiset” skall klyvas itu och uppmjukas till ”bara diset”. När man rivit loss ”diset” från ”paradiset”, så har man också avlägsnat alla oväsentliga paraplyer och undanflykter som gömt sig under det grekiska prefixet ”para-” (’vid sidan om’). Sedan gäller det bara att vända samma skarpa ljud- och ljuskägla mot verkligheten – och se de riktigt fula lögnerna som simmar omkring överallt där det talas politik, världsekonomi och det som kallas allvar.

När den mickwitziga ordfesten väl kommit igång får man bland annat se, hur språket späder ut levande artister till artnamn. ”En sibelius” blir till en leende säl på ett kufiskt mynt och Mozart en ”måsart”. Ord är också bra på att kalla fram det som inte syns: Mickwitz behöver inte skriva ut ordet ”häger” för att det skall hägra bakom ord som ”Hegel” och ”spegel”. Genom att spränga hål på sina ordfästningar visar Mickwitz samtidigt att saker kopplas ihop och kallas historiska fakta slutligen lika slumpmässigt som örat binder fast ord vid varandra.

Läkande ordlekar

Det mickwitziga diktrummet har sedan debutsamlingen i ljuset (1991) varit fascinerat av namn. Fast i den nya boken handlar det egentligen inte om alternativa egennamn utan olika ”Dörrar”, ”Guider och Pekpinnare” till samma värld. I stället för innehållsförteckning har Mickwitz bok en ”Planlösning” i slutet, där dikterna visar sig vara enastående arkitektoniska akrobater. Förutom de många ”Dörrarna” finns här tätt sammanflätade ”Väggar” och spegelblanka ”Fönster”. Med breda pseudovetenskapligt skrattframkallande solpaneler av prosa till ”Tak”, som hålls uppe av rimfrossande ordstänger till ”Pelare”.

Det är bara golven som saknas. Här har man antagligen fötterna antingen djupt nedgrävda i sanden eller stadigt svävande i tomma luften. Mickwitz diktbyggnad utgör alltså på sätt och vis bildnegativet till den modernistiska diktens 60-tal, där Bo Carpelan som byggmästare försåg huset med: ”Inget tak./ Inga väggar./ Det noga/ uppmätta golvet”. I stället för diktrummets inredning och ägare är dessa båda författarskap mer sysselsatta med att pröva dess yttre gränser. Hos Mickwitz gäller det nu att gräva upp golvplankorna, att dra upp orden med rötterna före.

Eftersom ”bara diset” ligger nära paradiset, går ”Huvudingången” in i Mickwitz sjätte diktsamling naturligtvis via en ärkeängel som nog snarast påminner om en vrålåkande citronfjäril. ”Utgången” kan vara svårare att få syn på: den utgörs av en enda versrad på sidans botten. I den ryms en kulturhistorisk metamorfos, där det södergranska ”Mitt liv var en het villa.” plattitydiseras och omplaceras i ett urbant massproducerat höghus av ordmaterialism: ”mitt liv var en het lägenhet”.

Det mest framträdande arkitektoniska inslaget i Mickwitz nybygge är i varje fall ”Gargoylerna” som pryder fasaden. Likt sina släktingar inom arkitekturen har de så småningom övergivit sin historiska uppgift som ändamålsenliga stuprännor för överlopps ordgrodor och istället blivit till groteskt och förvånat gapande huvuden, självständiga ordornament som glömt vad de står för. Ett avloppssystem av gargoyler skulle säkert medföra ett hälsosamt annex till de flesta författarskap. För först när man vågar vråla tillräckligt fel och snett blir det till slut rätt på något sätt:

”VI SOM HAVER BARNEN KÄR
ÖNSKAR OSS EN EGEN HÄR
BOMBER, MINOR OCH GEVÄR,
STACKARS DEN SOM LITEN ÄR!”

Ordnära bortom det ordinära

Det mickwitziga språket blandar sig friskt i världs(o)ordningen. Det är här som eufemismer såsom ”militäraktionen mot Irak” översätts till klartexten ”hur vi ska kunna bomba&bomba&bomba! Kvak”:

”Kanske kunde vi fixa ihop ett ultimattum, såm kunde skrivas på ett sådanadär sätt att den där Sandman int sku tycka att det sku vara jätteroligt å han sku säga nä och då sku den intrenationella kommunitén bli lessen på han och då sku vi få göra invasion i Kvak. Men sku int de ordna sig så sku det vara fittit svårt att fixa lagbas för bombning&bombning&bombning av Kvak före january 2003.”

I avdelningen med ”Ordflörkaringar” förklaras mickwitzismen ”ultimattum” som ”ett krav på dialog som skickligt döljer att det egentligen är frågan om monolog”. Mickwitz ”tokbok” är egentligen ett skräckinjagande vaxkabinett av självgott monologiserande diktjag, som proppar sina egna åsikter på sina åhörare.

Här träffar man till exempel den gemytliga finlandssvenske familjefadern till kokboksförfattare, som detaljerat beskriver släkttraditionen med flådda mumintroll som grillas på spett: ”Och så är det ju dessutom så roligt för barnen att se på när mamma rensar troll!” Och här finns pr-konsultens ”Förslag till ett regelverk för hur författare bör avporträtteras”, som predikar uppförstorade närbilder ”i bokmässestorlek” av författaransikten med hjälp av en rysande retorisk fråga: ”Hur många av oss har till exempel tänkt på att skribenternas näsor kan vara så fabulösa och på ett avvikande sätt intressanta?”

Ut och jazza med Hans Hvass

I en störtvåg av självironi träder så en kavalkad allvetande litteraturvetare, faktaboksförfattare, tolkar, byråkrater och andra yrkesmässiga språkmanipulatörer fram för att presentera var sin förvrängd verklighet. Alla är de värdar för privata världar som ingen skulle vilja bo i – fast alla i grund och botten gör det. Grogrunden för alla dessa orduniversum ligger just i en allmänmänsklig dövhet för andras åsikter. Attityden sammanfattas i all sin dårpippiga tjurskallighet i dikten ”tänk om jag har fel” som består av ett enda, svävande och bävande ord: ”nej”.

Det bästa botemedlet mot matt hjärntvättande ordmattor är just att borra hål i facksnackets skyddsnät: att blanda fel röster med fel repliker, talspråk och rotvälska, barn och vuxna. Också enligt Gunnar Ekelöfs evighetsmaskin fanns det ju en mening i att prata ”strountes”: ”När man har kommit så långt som jag i meningslöshet/ är vart ord åter intressant”. Det behövs sannerligen någon som Mickwitz som lovord(n)ar också ”smittkoppsvirusets betydelselösa skönhet / (för att allt det som måste sägas har en form)”.

Mickwitz har öga för hur saker har för vana att mimetiskt börja se ut som de heter. Det är därför bara på sin plats att en av de parodierade faktaboksförfattarna råkar heta Hans Hvass (1902–1990), en dansk zoolog som hann skriva ett helt stim med knivvassa böcker om vassbukar och andra naturvetenskapliga fenomen. Det är när Mickwitz beger sig ner i djupet med riktiga fisknamn till lyktor, som ordens frisim visar sig i all sin färgprakt. Vetenskapen blir till en hetenskap och diktjaget ger sig in på att belevat beskriva pyjamas-kardinalfiskens, picassofiskens eller ödlevargfiskens personlighetsproblem. Senast då börjar man som läsare kräva att liknande uppslagsverk skrivs utgående från varje ord i språket.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto