Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Sågningarnas återkomst

Ville Rauvola, 10.6.2014

Efter den sågningen måste man verkligen vara ett dedicerat fan för att kunna tänka sig att ta sig an den nya Auster.

”Paul Austers nya bok är rena skräpet. Om författaren varit någon annan än Auster den helige skulle boken knappast ha getts ut. Austers memoarer är en märklig blandning av opublicerbar korrespondens, gammal uppvärmd filmdramaturgi och inåtvänt fnitter. Stoffet tycks ha tagit slut för Auster, för den här nya pannkakan är en återanvändning av tematik som redan är utsliten”, skrev Juhani Brander i Turun Sanomat 17.4 2014.

Jag vet inte om det är mitt eget perspektiv som förskjutits, men jag tycker att sågningarna har blivit fler. De har förvisso sin historia i Finland, från August Ahlqvists sågning av Sju bröder till Toini Havus förkastande av Okänd soldat.

Kanske hör den här perspektivförskjutningen ihop med att medierna befinner sig i en brytningstid. Allt som bubblar delas genast i sociala medier, och om en stor del av ens bekantskapskrets arbetar i bokbranschen kan man inte undgå att ta del av den hårda kritiken. Men samma sak gäller också i ett större sammanhang: den kommersiella pressen kämpar om utrymmet med de sociala medierna och kulturartiklarna ligger inte heller annars i toppen av klicklistan. För att får sin röst hörd måste man skrika.

Läsarnas uppmärksamhet måste fångas i papperstidningen lika väl som på nätet, och läsaren intresserar sig lika mycket för jättesuccéer som för fullständiga magplask. Jag kittlades ju också av Branders recension. Jag tänkte att det äntligen kom någon som sa rent ut att Paul Auster lyfts för högt upp i bokhyllan.

Auster rubbas väl inte av en hurring i en landsortstidning i Finland, men vad sker om det är en finländsk författare som sågas?

Kritikern som kronans bödel

”Sågning” har blivit synonym för en nedgörande recension. Den finska motsvarigheten ”teilaaminen” gör termen mer konkret kroppslig då den anknyter till en historisk tortyr- och avrättningsmetod. Enligt en definition presenterad av Språktidningen är den konkreta innebörden av det senare att ”en straffdömd person fick lemmarna sönderbrutna och inflätade i ett hjul, som fästes på en stång – hela anordningen kallades stegel …”.

Den bilden beskriver ganska väl hur författaren känner sig efter en nedgörande recension, särskilt om det är fråga om en som publiceras i en stor tidning, en avrättning utförd av kronans egen bödel.  Fastän alla gärna hävdar att en recension bara är en enda persons åsikt påverkar de professionella kritikerna starkt vad som läses – och vad som inte läses.

Bland de nationella medierna är det bara huvudstadstidningarna med Helsingin Sanomat i spetsen, Suomen Kuvalehti, Kirjakerho på Yle Radio1(och specialiserade publikationer som Lysmasken och Parnasso) som kan erbjuda längre recensioner. Landsortstidningarna har för all del också bokrecensioner, men allt oftare ser man att samma recensionstext publiceras på många olika tidningars kultursidor.

Allt färre böcker blir alltså föremål för recensioner som får stor upplagespridning. I en sådan situation har de val som kritikern och tidningshuset gör allt större betydelse. Det skulle vara intressant om kritikerna avslöjade något om urvalsprocessen: hur väljer de sina böcker och varför? Väljer kritikerna själva de böcker de recenserar eller görs valet av deras förman på redaktionen?

Senaste höst recenserade Matti Mäkelä Saasta (Smuts) av Marko Leino, en thriller utgiven på förlaget Teos. Det som stannade i minnet av recensionen var kritikerns djupa avsky för boken. Nu läste jag recensionen igen och blev överraskad: i själva verket ansåg Mäkelä att boken var en väl utförd representant för sin egen genre, övertygande och medryckande. Men i slutet av recensionen framförde Mäkelä åsikten att bokens ämne (människohandel och utnyttjande av barn) gav upphov till så mycket moraliskt illamående att den därför inte alls borde ha skrivits.

Jag mindes alltså bara slutet av recensionen. Det är ju så hjärnan fungerar – den plockar upp det som väcker mest uppmärksamhet, skandalerna, och förstärker dem och omformar minnet av dem hela tiden. Som jag mindes det innehöll recensionens känsloregister en stark aversion och det är kanske därför som min hjärna förbisåg recensionens mer analytiska avsnitt. Om samma uppfattning fastnat hos många andra läsare har recensionen knappast lockat till läsning. Varför ville Mäkelä recensera Leinos roman om motviljan den väckte uppenbarligen trängde undan hans analysförmåga som kritiker?

Författaren och teaterregissören Ari Wahlsten drog en lans för en analytisk litteraturkritik och pekade på behovet av metakritik på insändarplats i Helsingin Sanomat 12.5.2014. Som ett intressant exempel från teaterns värld påmindes om att kollektivet Todellisuuden tutkimuskeskus (Verklighetens forskningscentral) under fyra års tid bedrivit metakritik, skrivit kritik av teaterkritiken i tidskriften Teatteri. De här recensionerna av recensioner höjde nivån på teaterkritiken, enligt Wahlsten.

Det skulle finnas en beställning på något liknande också inom litteraturkritiken. Ett fåtal metarecensioner har också publicerats i Kritikerförbundets tidskrift Kritiikin uutiset, men den läses i huvudsak av branschens folk. Skulle någon litteraturtidskrift av allmännare intresse kunna anta utmaningen? Lysmasken? Parnasso?

Två slags tystnad

Litteraturkritiken har två tystnader.

Den första är den tystnad som följer på avrättningen. All offentlighet är inte bra offentlighet, i alla fall inte inom litteraturkritiken. Helsingin Sanomat kan över en natt lyfta en roman från ingenting till bestseller – eller skrämma bort läsarna med en förkrossande kritik.

Hesaris inflytande kan man lätt följa med i realtid i huvudstadsregionens Helmet-nätverk. Till exempel när Pölynimurikauppias (Dammsugarförsäljaren, Atena) av Sari Pöyliö fick en positiv recension i Helsingin Sanomat fick den 200 reserveringar redan samma dag. Senaste höst fick ett annat verk (också det utkommet på Atena) ungefär samma spaltutrymme i Helsingin Sanomat, men recensionen var surare än sur. På Helmet fick boken mindre än tio reservationer. En sågning kanske intresserar läsarna, men inte sågningens objekt.

Jag säger absolut inte att man inte skulle få skriva negativ kritik. Ett av den professionella litteraturkritikens uppdrag är att – välgrundat – ringa in verkets betydelse och kvalitet. Recensionen ska kunna placera verket i årets bokskörd, och också i det bredare litterära fältet som representant för sin genre. Jag förstår också mycket väl att en bok av en känd författare alltid är en nyhet, och det är också en nyhet om den boken skulle vara en flopp.

Jag efterlyser än en gång tydliga val. Om en ganska okänd författare som publicerat ett par böcker sågas sönder bit för bit i munsbitar som sprids ut över några stycken text, vad är då recensionens själva avsikt och mening? Om boken en gång är helt likgiltig, formlös och motbjudande, varför besvärar sig kritikern med den? Till vem riktar sig budskapet: är recensionen skriven för läsaren, för författaren eller förläggaren?

Ibland kunde kritikern välja tystnaden: ingen recension alls. Det placerar också boken på den litterära spelplanen, och budskapet går fram till den det berör.

Som förläggare kan jag berätta att tystnad säljer lika många böcker som en sågning. Alltså mycket få. Men för en författare är skillnaden mellan tystnad och sågning den att tystnaden inte lever sitt eviga liv på internet. Förr hamnade gårdagens tidning i papperskorgen, nu snurrar sågningen på i Googles stora sågverk för alltid, som en massakrerad kropp som korparna kalasar på.

Ville Rauvola
Skribenten är förläggare på Atena Kustannus Oy.