Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Leta efter dig - hitta ett jag

Elisabeth Nordgren, 19.10.2012
Sara Razai: Jag har letat efter dig 160 s., Schildts & Söderströms 2012

Om både ömt varma och lätt stormiga möten mellan flyktingpojken Samim från det fiktiva Tabestan och den finlandssvenska Annika, hemma från Kristinestad, handlar Sara Razais debutroman Jag har letat efter dig. Sara Razai (född 1979) kommer själv från Kristinestad och har studerat engelska och litteratur i Åbo där det mesta av händelserna i romanen också äger rum.

I Åbo arbetar romanens jagberättare, den tjugosexåriga Annika Andersson som talar dålig finska, på en bokföringsbyrå, väntar på att få ett fast anställningskontrakt, känner oro inför framtiden, upplever tomhet och ensamhet samt rör sig lite ovant ute på en bar, Bailando, där det mest tycks finnas invandrare.

Den nittonårige Samim, som förlorat hela sin familj i Tabestan, befinner sig mer eller mindre i samhällsmarginalen som svartjobbare, fattig, bostadslös och försedd med främlingspass.  Romanens tid är början av 2000-talet, efter 11.9.2001-händelsen och inför det annalkande intåget i Saddams Irak.

På Bailando träffas Annika och Samim. Kontakten fördjupas gradvis och två varelser på drift finner på något sätt varandra i en famlande osäkerhet. Trygghetsfaktorn är trots allt rätt stor i Annikas omtumlande känsloliv eftersom hon ändå så ivrigt, öppet, går in i relationen med Samim. Samtidigt finns främlingskapet med här också för Annikas del på grund av hennes dåliga kunskaper i finska. Samim talar dåligt engelska men nog lite knagglig finska och kommunikationen löper vagt.

Kulturkrock, fördom, främlingshat

Också Åbo som miljö kommer mycket tydligt fram i romanen. Här hänvisas till inneställen och framför allt just Bailando med sin arabiska musik som blir favoritstället för Annika och hennes väninnor, till avslappnande vandringar längs med åstranden och svarttaxifärder ut till förorterna. Väninnorna upplever Bailando som mycket exotiskt eftersom där finns nästan hela världen på plats.

Kulturkollisioner, fördomar och främlingshat  framställs  utan moraliserande pekpinnar

Romanen tar på ett lågmält sätt fram diverse kulturkollisioner, fördomar och drag av främlingshat som framställs sakligt konstaterande utan moraliserande pekpinnar, närmast som positioner där vissa människor befinner sig. Just genom detta lätt aningslösa och öppet mottagliga drag i huvudpersonen Annikas möte med ”den andre” – en annan människa från en annan kulturbakgrund – blir hennes självrannsakan och den gradvis utvecklade relationen till Samim trovärdig och engagerande.

Dessa drag förtydligas ytterligare just för att det är via Annikas reflexioner och tankar som vi möter Samim: ”Det vilade en ovanlig söndagsfrid över rummet. Jag tänkte att så här skulle jag vilja ha det jämt. Värma händerna på en tekopp och vila blicken på Samim som biter på en penna och förgäves blåser undan sin hängande lugg.”

Kvinnorollen i Kristinestad och Tabestan

Emellanåt, då Annika känner att hon mår dåligt, blir ledsen, eller då det blir helg, söker hon sig till hemmet i Kristinestad, där hon också stöter på fördomar då hon för modern berättar om sin relation till Samim. Däremellan får hon ta del av exotiska maträtter som Samim tillreder. Samtidigt är Samim noga – på ett ställe i boken – med att Annika inte skall äta griskött. Det här gör henne lite fundersam, liksom också tanken på att hon skulle övergå till islam ifall de skulle gifta sig. Samim friar nämligen, men frieriet skapar ytterligare bekymmersamma tankar hos Annika:

Plötsligt tittade han upp och hans mun smackade till som av förvåning. Gift dig med mig, sa han. Tiden stod stilla. Jag hade kunnat gå vilse i det ögonblicket, värmen rann nerför ryggraden – jag spärrade upp ögonen, fort, och skrattade, kort och ljudlöst, som en utandning bara. Rakt mot hans allvar. Klart jag visste att glittret i hans ögon skulle slockna. Att det skulle dö bort innan jag ens hunnit tänka ut ett svar.

Också den kvinnoroll som Annika känner att hon borde gå in i genom ett äktenskap med Samim känns konstig, efter att hon stött på ett invandrarkvinnoliv via Samims kontakter.
Ändå säger Samim, efter att Annika kommit tillbaka från en tur upp till Kristinestad, att ”vårt liv ska bli bättre nu”.

”Vårt liv ska bli bättre nu”, sa han allvarligt. ”Jag tänkte på det, när du var borta.
Att om du kommer tillbaka ska jag ta hand om dig.”
”Så du skaffade jobb?”
Samim nickade stolt.
”Så då var du säker på att jag skulle komma tillbaka?”
Han skakade på huvudet.
”Inte säker. Jag tänkte inshallah. Jag tänkte Gud har tagit så mycket från mig redan.”

”Life is tough shit”

Endast i det första kursiva inledningskapitlet och i det avslutande kapitlet kommer Samim själv direkt fram via en berättare i tredje person, inte via Annikas jagberättande. Det första avsnittet återger nämligen Samims ihärdiga försök att via en fotoautomat få fram lyckade passfoton för att komma till Europa.

Språket spränger emellanåt det enkla, realistiska berättandets ramar

I det sista kapitlet är det Samim som är huvudperson. Då har redan hans och Annikas gemensamhet splittrats. De tycks båda gå skilda vägar. Samim och kompisen Ashraf, som tidigare tyckte att ”life is tough shit” har äntligen i slutet lyckats bli företagare, skaffat sig en kebabservering. Samims mobiltelefon ringer. Han svarar inte i mobilen, vet vem som ringt, ”vem som letar efter honom” men ”han bara står”. Det här är ett exempel på Sara Razais lyriska språk som emellanåt spränger det enkla, raktpåsak- realistiska berättandets ramar och skapar både starka sinnesintryck och känslor.

Samtidigt är romanen också identitetssökande både i fråga om Annikas existentiella problematik och Samims strävan att finna en plats i tillvaron. Titeln Jag har letat efter dig kan därför på sätt och vis både syfta på det faktiska letandet efter någon person och ett sökande efter ett jag.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto