Skönheten och rostens bruna hat – Adam Zagajewski gav inte upp poesin

Kärnan, ja, kärnhuset i hans författarskap är smärtan och skönheten. Kriget och konsten. Mozart och Auschwitz. ” Du borde besjunga den lemlästade världen” skrev han. Han gjorde det, även om han citerade Emmanuel Levinas: ”Det sanna livet är frånvarande. Men vi är i världen”.

… ” ingenstans hörde jag till, jag var fri” …

skriver den polske författaren Adam Zagajewski i dikten som inleder det nya urvalet på svenska från hans två sista samlingar.

Han har nyss kommit hem från sin fars begravning, det är ”en dag mellan kontinenter”, han känner sig litet för gammal för att vara faderlös ( hans lågmälda humor….) och:

”om detta är frihet”… så vore jag hellre/fånge hos en god kung, en mild kejsare.”

En ny översättare tar vid

Friheten smakar inget i sig, men att flanera ger intressanta infall: läkaren och poeten Gottfried Benns tankar om Chopin dyker upp. Chopin kunde inte motivera sina nocturner. Och nej, de behöver inte motiveras, lika litet som natten eller smärtan, lägger Zagajewski till. Att läsa hans dikter och essäer är att samtidigt göra en bildningsresa. Jag påminner mig om obducenten Benns ofta tragiskt råa poesi jag läst, om den drunknade kvinnan i vars mage råttungar byggt bo, och jag tänker på hotellet i Warszawa, som bär Chopins namn, och där olika pianister varje kväll spelar hans musik på flygeln i salongen.

Zagajewskis trogna översättare till svenska var tidigare Anders Bodegård. I den nya postuma boken Det sanna livet är det Irena Grönberg som gjort både dikturvalet och översatt.

I förordet skriver Emi-Simone Zawall om hur det konstnärliga behovet av den klassiska västeuropeiska bildningstraditionen ”kan klinga av med Zagajewski och generationerna kring honom. Inte för att värdet av den minskat utan för att kunskapen om det förflutna har förändrats.” Det låter alltför lakoniskt, något kan och bör väl göras för att historielösheten och -förvanskningen inte ska sprida sig allt mer och mer, dessutom i en tid då Europa igen befinner sig i ett krig.

Exilpoeten och hänförelsen

När gränserna ritades om vid slutet av andra världskriget, år 1945, tvångsförflyttades Zagajewski (då ett spädbarn) och hans familj från Lwów dåvarande Polen, staden som är dagens Lviv i västra Ukraina och en gång var österrikiska Lemberg.

Han växte upp i  Gliwice och studerade i Krakow dit han återvände på äldre dagar efter att länge ha bott i Paris och haft undervisningsuppdag bland annat vid universitetet i Houston, USA. Han var en av de yngre i raden framstående polska 1900-tals poeter, av vilka Czeslaw Milosz och Wislawa Szymborska fick nobelpriset i litteratur.

Adam Zagajewski var också med på listan över nobelpriskandidater ända in i det sista. Han dog 75 år gammal på världspoesidagen den 21 mars 2021 ­– en författare som inte kan kallas en förnyare, snarare kanske en hänförelsens och hoppets luttrade, lågmälda förespråkare, i en värld som inte tycks slippa utdragna konflikter, hat och krig.

De var båda resenärer, tyckte om att turista….men de kunde svänga på kullerstenarna så att det de skrev blev något mer än enbart flanörpoesi.

Att han tilldelades Tranströmerpriset, år 2000, kändes nästan självklart, han var i mycket en Tomas Tranströmers syskonsjäl med en uppriktighet, ett sökande, en avsaknad av cynism. Med en varm humor i bottnen, ja, både Zagajewski och Tranströmer var stiliga profiler som inte med sin person stod i vägen för sin dikt.

De var båda resenärer, tyckte om att turista. Det syntes i deras dikter, men de kunde svänga på kullerstenarna så att det de skrev blev något mer än enbart flanörpoesi.

Jag minns Adam Zagajewski som tystlåten, lugnt iakttagande och tillmötesgående, då jag en hel dag följde honom under föreläsningar och intervjuer på bokmässan i Göteborg år 2003, då jag också gjorde en radiodokumentär om hans diktning.

Hans dikter hade följt mig i böcker med allt slitnare pärmar, de var som ett slags flygande mattor…

Jag hade tidigare rest till hans stad Krakow, men valt att inte besöka Auschwitz, som ligger bara femtio kilometer från staden. Hans dikter hade följt mig i böcker med allt slitnare pärmar, de var som ett slags flygande mattor, vävda så som den persiske, sufiske mystikern Rumi, också han driven i exil, föreskrev för hundratals år sedan: de innehöll alla tänkbara mönster, högt, lågt, smått, stort och mycket välavvägt, ja, ibland nästan för vackert.

Poeter vet ingenting

I en av de nyöversatta dikterna skriver Zagajewski att poeter ingenting förstår, de lyssnar till vad floderna viskar, de känner doften av nybakat bröd…”De vet ingenting, men antecknar enstaka metaforer.” Och ja, de tiger länge, ”sedan sjunger de och sjunger tills strupen brister” – en milt ironisk, ömsint definition av poeter, med distans till det egna författandet. Poeten reser med sin trogna hund, det vill säga den gröna resväskan på små hjul, driver omkring i flygplatsernas jättehallar: lämnar Krakow, anländer till Aten:

” Jag är bara en tankspridd turist

men jag älskar ljuset.”

För den som läser kan två rader av Erik Satie, de sönderälskade pianostyckenas kompositör, flyta upp:

”Jag är bara en trist melankoliker,

gråter som tårpilen”

Zagajewski kan skriva om att se en vacker svart kattunge och parallellt med katten finns ett Srebrenica eller motsvarande orter – ofrånkomliga folkmord, ofrånkomligt dödande. När Zagajewski skriver är det inte effektsökande utan närmast konstaterande.

Den allt större gåtfullheten

Han lyssnar på Mozart, hans rekviem, han lyssnar på Mahler (som han gillar för att Mahler kombinerar högt och lågt: folklig marschmusik och högstämd symfoni), han vadar i musik, en självklart omistlig del av vardagen och av livet. Och helt skamlöst och ytterst out-of-date deklarerar han, att han behöver inspiration för att skriva, utan ingivelse blir det ingen text. Men det är som om inspirationen också föds i själva skrivandet och hålls vid liv av det.

Som ung poet, med debut 1972, hörde Zagajewski till den nya vågens författare i Polen, skrev rakt-på-sak-poesi för folket som en protest mot den kommunistiska regimen och dess manipulativa språkanvändning. År 1976 belades hans böcker med publiceringsförbud, han var med i rörelsen som ledde till bildandet av fackföreningen Solidaritet, men tvingades liksom många andra polska intellektuella lämna landet, först vistades han i Berlin, bosatte sig sedan i Paris. Där genomgick hans diktning nya faser och förändrades, kanske så som estniska Arvo Pärts musik, när han lämnade Estland: det avantgardistiska fick ge vika för ett djupare utforskande av verkligheten och språket.

”Också ett vanligt äpple förblir gåtfullt och runt.”

skrev Zagajewski vid den här tiden. Och i den raden kan man hitta en koppling till hans landsmaninna Wislawa Zymborska, som  i dikten ”Undrens marknad” skrev om det vardagliga som en rad mirakel: ”Första bästa under: korna är kor”.

Zagajewski har sagt, att han ser på poesin som något drömskt men som måste finnas i samma rum som förnuft och eftertanke. I en av sina sista dikter, som ingår i ”Det sanna livet” skriver han:

…” jag tror att jag i dikter

sökte visdom (utan resignation)

och även en sorts stilla galenskap.

Jag fann, långt senare, en stunds glädje

och melankolins mörka lycka.”

Glömskans sötma och slutgiltighet

När jag intervjuade Adam Zagajewski i Göteborg, då för tjugo år sedan, sa han att poesin infinner sig när man elektrifieras av något, vad som helst i den dagliga verkligheten, för honom en skiftande exilens och återkomstens tillvaro. En av hans diktsamlingar heter också Elektrisk elegi.

I Paris hade han varit en betraktare, vid hemkomsten till Krakow  blev livet mera vardag och krävde mera, till och med lidande, berättade han. En slags hemlöshet med bitterhet och sötma i samma slick med tungan… ensamheten och glömskan, drabbar den poeter hårdare? I de nya dikterna på svenska skriver han:

…” till sist segrade glömskan,

glömskan rund som en boll,

söt som en jordgubbe, slutgiltig

som den yttersta domen.”

Den franske poeten Philippe Jaccottet (1925-2021) en annan av Europas anspråkslöst visa poeter jag gärna läser, har i sina essäistiska dagboksanteckningar (i engelsk översättning  av John Taylor, ”Patches of Sunlight, or of Shadow”) skrivit att Zagajewski verkligen kan tala om lidande i en sann och genuin ton, utan retoriskt patos, men också utan onödig brutalitet. Såsom Holan, Zbigniew Herbert, för att inte tala om de stora ryska författarna, skriver Jaccottet. Också han begrundar varför grymheten inte har någon ände och fortsatte skriva långt in i ålderdomen.

” Ständigt kretsar över oss, döden och räddningen”

skriver Zagajewski och varken kan eller vill säga vad konst är, vad livet är. Undren förblir under.

Att värja sig mot hatets bruna rost

I dikten ”Autostradan”, som hör till de finaste i den nya utgåvan på svenska, skriver han om lusten att hitta något enastående, men bli besviken. Som när han i tolvårsåldern, i skrothögen under viadukten på autostradan, byggd av Hitler, sökte spår av kriget eller spår från järnåldern. Han drömmer om stora upptäckter, men han hittar inget. Inga bajonetter, inget guld, överallt bara rost.

…”rostens bruna hat; jag var rädd

att det skulle tränga in i mitt hjärta.”

Den tyske poeten Grünbein har tagit fasta på den här dikten i sin föreläsningar vid Oxford, som är publicerade i boken ”For the dying calves”( översättning av Karen Leeder, 2021) där han bland annat berättar om hur Hitler lät bygga de enorma autostradorna för att imponera på det tyska folket. Judar förbjöds att använda Autobahn!

Det både Grünbein och Zagajewski utforskat är vägen tillbaka in i den våldsamma 1900-talshistorien,som på olika sätt satt sina spår i vardagen i Europa i dag. Hatets bruna rost är ett grymt fynd. Ett sätt att värna sig mot att hatet tränger in i hjärtat är kanske att skriva: fiktionen, språket, orden.

En mor som förlåter

Poeten Zagajewski med den europeiska historien i och inunder sina texter, det utsatta Polen, skriver i slutet av sitt liv dikter om sin mor och sin far. Det tog så många år att kunna skriva om dem, har han sagt. I en av de fina föräldradikterna tar Chopin igen plats. Det är söndagseftermiddag, september, sonen ser (utan att fadern vet) sin far lyssna på en av nocturnerna, faderns ansikte öppnar sig för musiken och för ljuset.

” …så blir han kvar för alltid,

bortom almanackan, bortom avgrunden,

bortom ålderdomen som förstörde honom…”

Fadern, elektronikingenjören, blev dement, men levde tills han var nästan hundra år. Ömheten i porträttet för tankarna till den peruanske poeten Cesar Vallejos fadersdikt ”Avlägsna steg” (översatt av Artur Lundqvist och Francisco J. Uriz).

”Min far sover. Hans lugna ansikte/ vittnar om ett fridfullt hjärta./ Han är så rörande just nu./ Finns det något bittert i honom är det jag.”

Adam Zagajewski skriver om sin mor, hur hon tittar sig i spegeln med en min som skyddar henne från att se sig själv på riktigt. En mor som förlät sin son allt han näsvist och tanklöst yttrat om henne.

Föräldrarna har kommit närmare, och den redan ganska gamla poeten tittar länge och utan rädsla på människorna och världen.

Cynisk är han inte, men säkert ganska trött, när han vandrar längs en gata ”som inte tar slut ”. Han är i Krakow, lyssnar på en  dragspelsmusikant från Ukraina, tänker på flyktingar som stiger i land på en klippstrand och på Afrodite i vågorna ”i havet mörkt som vin”. Ja, Homeros hav och skönheten, smärtan:

”Det har gått hundra år

sedan första världskrigets slut

Vi väntar på nästa”

Ett knappt år efter Adam Zagajewskis död, den 24 februari 2022, började Rysslands stora anfallskrig mot Ukraina, ett datum vi vet kommer att starkt skugga vår framtid. Och det är ännu viktigare i dag att bära Zagajewskis hopp vidare:

”Tala lugnare: du är inte ung längre…Tala lugnare. Ge inte upp poesin.”

FAKTA om Zagajewski:

Den polske författaren ADAM ZAGAJEWSKI  levde åren 1945-2021, i Polen, Frankrike och USA. Han skrev en lång rad diktsamlingar, essäer och memoarer. Av hans böcker är åtta översatta till svenska.

Zagajewski var en ständig nobelpriskandidat och han tilldelades Tomas Tranströmer-priset år 2000. Den nyaste boken Det sanna livet består av ett urval ur hans två sista diktsamlingar.