Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Kropparnas hem i varandra

Maili Öst, 21.9.2012
Susanne Ringell: På utvägen var jag en annan. (växel)brukspoesi. 101 s., Schildts & Söderströms 2012

En kropp behöver någon som ser efter den och tycker om den. Någon som ger den tillräckligt med rum att söka sig till ljus eller skugga och följa sina alldeles egna beteendemönster. Med öron som hör när den brister. Det har behövts allt från trotsigt språklekande noveller och spritt språngande galna låtsassläktsagor till diktbumlingar och hörspel då Susanne Ringell (f. 1955) sedan prosadebuten år 1993 gått in för att studera kroppar som får fara fram precis som de vill.

Ringells dikter och dramer har svängrum för kroppen i alla dess former. Det vi tror vara litet och otympligt har visat sig vara obegränsat. Och det vi försöker hålla oskadat är alltid i färd med att brista och läcka ut tårefloder, skrattsalvor, spott och utsträckta armar. Här vimlar vilda skråmiga flickben att springa i kapp och sakta makliga kvinnokrås att fylla till brädden med ”smultron och vin” och ”smörstekt och kantareller och grädde och vin,/ vin”. Och där, på en klippa i havet finns hedersplatsen där den medelålders manskroppen får stå och beundra sig själv och beundras i smyg.

Diktstoffet söker ständigt nya sätt att vara kropp

Det ringellska diktstoffet söker ständigt nya sätt att vara kropp och att vara text. Den formar sig efter drillsnäppornas rastlösa vandrarkroppar och tröstar sig mot ”jordelivets taggiga privilegium” av uråldrig vandring: ”I igelkottens dunkelt/ gröna trädgårdsmörker råder mildhet.” Kroppar överraskar både rummets och tidens lagar. Man ser sälen och snoken få vingar av havet medan ”Sländor,/ singlande sländor kastar sig/ viktlösa över hälleberget// och dag blir natt blir dag.” Merparten av sitt språk lånar människokroppen i varje från växtlivets viljestarka vokabulär: ”det är bara/ tilltalet som vänder blad i behovens bris”.

Ringells värld behöver alla sina kroppar för att orka hålla värmen. De samlas där åtminstone delvis för att täcka en avgrundslik längtan till den ”barnvärme” och ”snötrygghet” som ekar i lekarna på alla diktverkets innergårdar, på avstånd. Det handlar om att klara av att vara en kvinna och hennes man och deras kroppar som spräckts av att inte lyckas bli fler: ”Denna kroppens/ envetna vägran.”

Barnlöshet i duett

Hur skriver man det som inte finns? Hos Ringell är den barnlösa kroppen naken och mörbultat värkande. Det är som om den flåtts på sitt yttersta lager, det som kännetecknas av framtidstro och skyddad hemtrevnad. Så man gör helt enkelt som i böckernas och hörspelens värld i allmänhet: det som inte syns blir påtagligt just genom att skrivas och sägas och bli till pauser i alla samtal.

Också läsaren tvingas snabbt släppa sina bekväma antaganden om ett skyddsnät av poetisk distans kring dikternas pronomen. Det privatas blick tittar in redan genom bokens tillskrift ”till Anders”, som också är mannen bakom pressfotot på pärmen, Ringells skådespelar- och författarmake och familj Anders Larsson. Ännu djupare in i dikternas kött tränger sig den i fjol publicerade antologin Utan. On barnlöshet och barnfrihet (2011, red. Mikaela Sonck). I sitt bidrag till Utan pekade Ringell bakåt mot sina nittiotalsdikter men med ett förnyat ordförråd som nu vecklas vidare.

På utvägen var jag en annan klär av sig distansen för att visa vikten av barnlöshet som någonting gemensamt. Precis som barn är barnlöshet för Ringell något kvinnan och mannen som familj lever tillsammans med hela livet. Parförhållandet formar hos Ringell en enhet som bryter ned både himmelskt ”paradis” och jordnära ”parcell” till nybruk. Det tudelade utmanar kärnfamiljens ostört treeniga klump av mammapappabarn men också den moderna stadsdjungelns engångsförpackade singelvälde.

Det krävs mycket tålamod, smärta och självutlämnande för att lirka fram en alternativ sanning

Kroppar brukar vara bra på att dölja sina egentliga avsikter och verka ändamålsenligt fruktbärande och samhällsnyttiga. Det krävs mycket tålamod, smärta och självutlämnande för att lirka fram en alternativ sanning i vårt sociala köldklimat, ”Där ingenting får blomma på bar kvist”. Om ”tomheten” inte idisslas och delas kan den inte heller förvandlas till ”öppning” och ”utväg”: ”Hugg ner. Hugg upp en öppning/ till ett mindre/ paradisiskt paradis”.

Låten barnen komma

Det måste ligga en speciell börda vid att vara barnlös i en kultur som fäst sig så starkt vid Fäder, Söner, himmelska Mödrar, jungfru- och återfödslar, dopritualer – och framför allt barn, barn, barn. För Ringell verkar den kristna ramen varken förkrossande eller förlossande. Den ger helt enkelt barnlösheten en existensrätt och lossar begreppet från tankar om ”löshet” som någonting som inte hör hemma någonstans.

Religionen ger Ringell ett språk där det finns plats att sörja: ”För många sargade/ förlorade/ tillspillogivna”. Orden finns för att religiösa samfund blivit en av de få platser där smärtan får plats att finnas och nämnas. Också där är det bland de luggslitna och redan halvt glömda uttrycken som Ringell gräver för att hitta de rätta orden. Det är speciellt i Bergspredikan med sin svenska språkskrud från år 1917 där dikterna hittar sin röst. I likhet med botanikens språk för det med sig en öppning till ”tilltalet”.

När barnslösheten frigörs från sin roll som strikt avgränsat ”problem” får den namn som färgar hela livet. Kontrasten blir tydlig i den lilla dikten ”Om frånvaro”, där talspråk och bibelord enas i jämförelse med byråkratins arsenal av klumpiga och urholkade fraser. ”Dittills hade jag i stort sett fått allt jag ville ha i livet. Det är inte nyttigt för en människa,” skriver Ringell i antologin Utan. I diktsamlingen vidgas tanken genom att tappa alla skiljetecken och sedan eggas ett steg längre:

mycket kan man få
men inte allt
allt är för mycket att få

så fortsätt

undanhåll dig mig
på det att jag aldrig
skall sluta loda

Det väldiga i både ”allt” och ”mycket” grävs fram ur språket och avslöjar ett inskrivet fåtal i själva meningen med ”att få”. Men dikten förses dessutom med en avslutande krock mellan bön och maskinell kyla:”tack för din diskretion”.

Ringell trivs med att köra in språket i liknande vägkors: ”O/ renoverare av själen// jag begär inget hushållsavdrag”. Det blir fraser som rabblas upp och ord som plötsligt spys ut med ett framtvingat leende, nästan förstenat.

Jätteknölkalla möter violgubbe

Mitt under min läsning kommer jag plötsligt ihåg Sten. Sten hade ordet i Ringells avslappnat språkglada textväxt Vara sten (1996). Så egentligen hette han inte alls Sten, för det var väl aldrig någonsin någon som kommit på att tala till honom. Sten bara var, orubblig mitt på sin åker. ”Vara sten. Vara vänta och inte växa”, tyckte han bestämt.

Sten dök upp några år efter att Ringell för första gången låtit barnlöshetens öppna sår drypa igenom en hel diktsamling. En bumling som helt enkelt måste vara där han är, eftersom han inte kan komma ifrån. Stolt över att vara just Sten och ingenting annat. Fast ingen hade väl någonsin fått för sig att fråga honom om han faktiskt ville vara och förbli Sten. Så åtminstone alldeles lite trivdes Sten i smyg med gräs. Och barnafötter.

Mitt under min läsning kommer jag plötsligt ihåg Sten

Det är just orubbligheten som skiljer kroppar som Sten från den rika floran av blommor och träd som ringlar igenom hela Ringells verk. Växter kan inte heller fritt välja var de gror men tycks välja ändå. På utvägen var jag en annan är fulltäppt med både klängande, klibbande blomkroppar och det som bara kan anas. Redan inledningsdikten andas ”pollenrök och blandade öppna kalkar och/ gömfröväxter/ kryptogamer med sporer som slingrar”.

Växterna har också tillgång till ett helt klockspel av stämmor från det sagolikt näpna till det fränt kroppsligt överdrösande: här finns ”vivor av gull, klockors blå” men också ”jätteknölkalla/ som är uppenbart gravid med sin knopp/ har mage”. Under sina dekorativa ytor har blomsterlivet dessutom djupt kulturella rötter som lurar redan i bokpärmens till synes släta blomornament. Alla ingredienser når slutligen en förtjusande kompromiss i svamprikets underbara mellantingsvarande, fastslaget i artnamnet ”violgubbe”.

Men så finns också ensamma och omedgörliga ordkroppar som påminner om Sten. Sådant som frågar varför det som borde vara så lätt och lättat ändå känns så tungt. Det är som ett uttryck för Stens hjälplösa strävhet och stillastående man tar också de plötsliga byråkratiska spydigheterna. En påminnelse om sorgen som inte går att rationalisera. Som helt enkelt måste klampa in och grumla till, för att den inte kan gå bort, klumpen i halsgropen. Bittra, spottande stunder som egentligen inte vill godkänna att de finns.

Barnbarnslöshetens luftrötter

Sorgen får muntur eftersom Ringells diktrum är ett tält snarare än ett hus, ett tyg som andas med vinden och byter plats. Trots sina återkommande teman skriver Ringell inte på samma bok utan byter format, personer och känslolägen på ett sätt som får liknande livssituationer att se helt väsensskilda ut.

Ringells böcker varierar framför allt i sina sätt att mäta och uppleva tiden. Nu släpper Ringell både skådespelarens vana att gå in i andras världar och dramatikerns tvång att ställa sig utanför och veta hur det skall gå istället för att helt enkelt finnas. På utvägen var jag en annan låter stunder väga så tungt att man helt enkelt inte orkar skuffa dem åt sidan och göra något annat: ”Magen full av klisterpotatis/ och blottade hjärnan/ en flugsmutstapet. För många döda limmade mot loberna. Frontalkrock.”. Med dagar som inte alltid vill gå in i fina språkrum utan bara vara: ”Att vara vaken innebär inte att alltid föregripa.

Frustrationen med den barnlösa kroppens envishet leder diktsamlingen till att söka det man kan säga utanför ordexperiment och språklek. Här finns rörelsebanor som bräcks ödesmättat och tvärt men samtidigt snappas upp och hejdas av tvärbackningar och trösklar: ”Idag såg vi en duva dö, vi såg/ en döende duva.” Vardagliga ord blir symboltunga där de försöker stå kvar och se ut som om ingenting hänt.

Trots sina varierande sätt att finnas till tar Ringells böcker vegetativt fäste vid varandra. Man bygger på en brokig sommarbrygga här och drar in en brygga för vintern där, i helt olika sammanhang och tonarter. Växtkroppen visar samtidigt ett sätt att greppa världen utanför släktband och genetik. Via vardagens revor, rotknölar och luftrötter formas ett nytt system av minnesgångar och nervbanor. Samtidigt får barnlösheten som upplevelse möjlighet att förlängas där den förändras i tiden till barnbarnslöshet.

Brukspoesi som tål bruk

Jag vill inte längre se mig själv/ i varje yta.” Den privata sfären hos Ringell visar sig hela tiden mynna ut mot det ”inkluderade” välkomnandet av en ”omsvävande” duett: ”Duet svävar hela tiden flyter/ oscillerar som/ en lång rak sommargrusväg i sol”. Inget ”jag” kan vara helt spikrakt och stängt utan går lite bredvid och förbi målet, går emot. ”Utvägen” blir gång på gång att få in någon ”annan” i blickfånget. Att känna sig främmande nu inför det ”jag” som man varit och blir.

Ringells dikter tycks ibland tröttna på att alltid hålla öppet för alla och hårdnar från mångstämmigt ”(växel)bruk” till den mer monokulturella tonen hos en tro som försvarar sig från förföljelse i en miljö den upplever som fientlig. Läsaren slungas mitt in i en dispyt som bara tycks angå en stramt avgränsad triangel av ”jag”, ”du” och ”andra”: ”I ditt namn/ har jag kommit på kant/ med ett växande/ antal människor.”

På en del ställen känns det som om boken frågar utan ens avsikten att lyssna: ”Vet du? Jag vet lika lite/ som någon annan/ om tillvaron efteråt./ Men min tro är/ att människan avstannar i döden”. Dikten har så bråttom att utmynna i ett lockrop till att ”här och nu/ hinna utan att skynda”, att den tvärtom skyndar utan att hinna.

Läsaren mår kanske sist och slutligen bara bra av att ställvis vräkas från sin trygga maktposition till att vara trädan i en bok som vägrar hålla sig inom artighetsramarna för en rumsren diktsamling. Som ”brukspoesi” visar sig På utvägen var jag en annan tåla bruk så att den blir ”en annan” vid varje läsning. Det behövs goda bromsar och ett skickligt vickande på versrader för att en dikt skall lyckas väcka upp ”dig” och ”mig” där de ligger begravda i reflexiva uttryck som ”tappa inte bort dig” och ”jag slår mig.” Hela Ringells diktverk förvandlas till kropp som skälver av smärta och medkänsla för varje skymfning en kropp måste utstå.

Från saltstod till rörelse

Utvägarna” i diktsamlingen går egentligen inte utåt utan inåt mot smärtans mitt. Mitt i den framåtrusande vardagen finns spiraler utanför tid och rum där varje mörbultande dag körs genom nattens, sömnens och dvalans renande ”centrifug”. I samlingens andra del öppnar sig gatorna till ett hemmet i Helsingforskvarter både i nuet och i ett fritt fall mot den förflutna tidens minne av att vara barn. Dessutom tas utvägar via resor, både långa och kortkorta, till värmeböljan av blommor på Madeira eller vinterträdgården på Runsala.

Varje utväg leder hos Ringell bestämt till samma värld man trott sig vilja lämna

Varje utväg leder hos Ringell bestämt till samma värld man trott sig vilja lämna. Den barnlösa kroppen har tappat sitt riktsinne och måste lära sig navigera på nytt. För en kropp på luffen i Stockholm finns himlen helt enkelt i en annan kropp och en portion ”Wallenbergare på Prinsen”: ”Ännu här.” Kroppens maktläge som livets nav poängteras av att episoden placeras i diktsamlingens mitt som ett ”Mellanspel”.

Ringell lämnar varken smärtan eller kulturen där den gror. Det blir som tydligast i dikten ”Virgem dolorosa” där boken lånat sitt namn: ”utvägen” är helt enkelt utgången från ett museum för sakral konst på Madeira. Där inne har statyer väckts till liv av att en ung flicka, en av museets vakter, sitter med brustet hjärta och gråter. Det som får väja är våra finrumskrav på att vakter skall sitta i hörn som saltstoder och att gamla statyer inte bor i vår värld. Alla gränser fräts sönder där ”hennes hulkanden/ beledsagade mina steg”. I diktens slutrad har ”utvägen” fått en ny riktning och doft: ”På hemvägen köpte jag blommor. Liljor.

Ringells dikter slår beslutsamt rot i det konkreta. Man behöver inte ta till alteritetsteorier för att förstå dessa ”jag” och ”du”. Dikterna när sig på de religiösa liknelsernas språk där ”under” blir näst intill underjordiska: ”Men under iklär sig jord och jord/ i sitt mörker sina gruvor/ ädelstenar. Gömmor. Bländ-// vit sand”. Kroppsnärheten gör att dikterna försiktigt också dras mot den mustigt livsbejakande svenska fåran av sufismen.

Alla ringellska utvägar bildar tillsammans ett kretslopp, där också de mest omedgörliga och avstannade kroppar – stenen vid sin åker – får åka med. Den barnlösa människokroppen tar lärdom av den späda violgubbens sätt att ta en hel gran symbiotiskt i handen. Att fästa sig. Människokroppen klänger sig fast vid höghusvåningar och filttofflor och opraktiska äkta män. Resultatet blir en bok som börjar med att lägga huvudet utmattat mot en sval dyna och avslutas en klar höstdag, yrvaket bredvid duet, nästan i dur: ”Stå nära.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto