Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Vem ska trösta medelklassen?

Jenny Kajanus, 14.9.2012
Trude Marstein: Ingenting att ångra 350 s., Kabusa böcker 2012 Kääntäjä(t): Lotta Eklund

Vad vore Emma Bovary utan Yonville, kreatursmarknaden och den beskäftiga apotekaren Homais, som på bokens sista rad förmodligen pösande av stolthet emottar Hederslegionen? Porträttet av den otrogna småstadshustrun med sina febriga kärleksdrömmar får sin trovärdighet av den prosaiska omgivningen med småtrevlig borgerlighet, kohandel och jordnära, prutthurtig bror duktig-mentalitet.

I norska Trude Marsteins nya roman Ingenting att ångra (Kabusa böcker, 2012) är det ingen som får Hederslegionen, men visst har det varit bra nära för duktiga föräldraparet Heidi och Vegard. De har allt, villa, Volvo och vovve, tre barn och sprinklersystem i trädgården. När boken börjar håller Vegard på att lasta bilen för att åka till sommarstugan med döttrarna. Det är tänkt att Heidi ska följa efter en dag senare; hon ska bara göra färdigt halvårsbokslutet först.

Kruxet är bara att Heidi inte alls har tänkt bli sittande med något bokslut. I stället förbereder hon en kärleksnatt med Mikkel, mannen hon har träffat via jobbet och vars sms plingar rätt in i hennes hjärta.

Måste jag läsa om precis allt han drar fram ur skrubben när han letar efter fiskespöna? Ja, det är väl just vad jag måste

Följer en rad kapitel där vartannat avsnitt är Vegards, vartannat Heidis. Där hennes blir en hormonstinn orgie i lustfyllt intagna måltider, ben som tvinnas om varandra, händer som stryker över kinder, kläder som rasar av – för att inte nämna kukar som tränger in, munnar som kysser, suger, skrattar, och kroppar som knullar i olika allt mer desperata försök att fly det oundvikliga avskedet – blir hans en rasande vardagsskildring där barnröster alternerar med gummistövlar, glassar, fiskespön, flytvästar, verktygslådor, färghinkar, hängmattor, kvällssmörgåsar, handdukar, tuschpennor, färgkritor, verandor, plastkrattor m.m., m.m. i det oändliga. På landet regnar det givetvis. Och man och barn längtar efter mamma. Beskrivningen av stugvistelsen är till den grad full av vardagens alla små föremål att den får kallsvetten att bryta fram på min moderspanna. Snälla Trude, hade det inte räckt med mindre, måste jag läsa om precis allt han drar fram ur skrubben när han letar efter fiskespöna? Ja, det är väl just vad jag måste. Bara genom att genomlida barnfamiljsverkligheten i hela dess överväldigande immanens kan jag få någon sorts förståelse för Heidi, och hennes besinningslösa längtan efter en flyktväg.

Det fascinerande bekanta

Marsteins upplägg är lite plågsamt både p.g.a. förutsägbarheten och detaljrikedomen – i bästa Knausgårdanda företräder hon en hypernaturalism som inte utelämnar någonting – inte minsta hushållsdetalj, minsta bisats i vardagens eller den blinda förälskelsens banala samtal – men samtidigt är det rasande skickligt gjort. Det är det bekanta som fascinerar, det att man sett liknande utspela sig i de bästa familjer (och, får jag lust att tillägga, i synnerhet just där; för av någon anledning är det här en problematik som liksom hos Flaubert hör det trygga, ombonade, hyggliga till). Det är den trevliga, tandlösa medelklassens privata Jekyll och Hyde-drama; det som får hyggliga småbarnspappor och välkammade m-klasshustrur att i hemlighet logga in på otrohetssajter à la Victoria Milan och där leva ut sin skamlösa kärlekslängtan. För med den andra föräldern – arbetsparet, vardagskompanjonen – känner man lojalitet, inte passion. Man älskar honom eller henne, men sexet har blivit allt mera skåpmat, om inte direkt motbjudande.

Naturligtvis går det nu att invända att det här inte behöver vara enbart ett medelklassproblem, och det är det säkert inte heller, men tudelning och förträngning hör dessvärre nog till medelklassens sätt att vara i världen. Klassmarkörerna är också nästan överdrivet tydliga hos Marstein, som inleder med en diskussion om mat och vin (Vegards poäng är att bra rödvin är bättre än dåligt rödvin till dålig pizza), varefter följer hänvisningar till altanen, sprinklern, värmeslingorna i badrumsgolvet etc., samt sist men inte minst sommarstugan. Mellan Heidi och Vegard tornar ett berg av materia upp sig, eller som Heidi formulerar det då hon av slentrian går och säger åt Mikkel att hon har ett ”ganska stort inre motstånd” att övervinna. Jag tänker: ganska stort inre motstånd? Nej, inget inre motstånd alls. Motståndet är av det yttre slaget. Tiden. Barnen. Vegard. Pastamiddagar, teveprogram, vin och födelsedagar. Föräldramöten. Matbordet vi beställt. Vegards rakhyvel med små, tjocka skäggstrån och Bjørg, hon fyller år I dag, jag måste ringa henne, nej, det måste jag inte.”

Tudelning och förträngning hör dessvärre  till medelklassens sätt att vara i världen

Heidi och Vegard är mat- och inredningsintresserade, de har ett bra och jämlikt förhållande, de pratar med varann (fast ur min synvinkel sett verkar deras konversation slående tråkig, och det slår mig att jag i mitt ojämlika ex-förhållande aldrig behövde fastna i diskussioner kring barnens gummistövlar eller vantar helt enkelt för att exet vägrade befatta sig med den sortens kvinnoskit). Men Heidis och Vegards gemenskap verkar till slut inte bestå av annat än plikter, materialism och konsumtion, och som individer får de båda kämpa för att hålla sin livslåga brinnande. Vad hände med kärleken? Vem ska trösta dem i deras existentiella ensamhet? Eller som Heidi frågar sig:

[V]isar jag Vegard att jag älskar honom när jag räcker honom juicen och betraktar honom när han spacklar en vägg? Vad är kärlek? Räcker honom juicen. Brer min egen macka. [–] Kärlek. Kärlek. Andas in. Mikkel kysser min panna. Gråt inte, säger han. Jag säger: Men det var bara något jag tänkte. Kärlek i italiensk sallad och tomatskivor, typ, vadå för kärlek, vad är det för en passion?

Medicin mot tråkigheten

Med den underbare Mikkel gör Heidi å andra sidan inte mycket annat än dricker sig full och har sex, så inte ens här låter Marstein läsaren egentligen tro att det handlar om kärlek. Kåthet, visst, men med nyktra ögon sett är deras tankeutbyte lika banalt som självupptaget. Mikkel gör de facto ett direkt osympatiskt intryck, vilket antagligen också är Marsteins mening. I sexskildringarna går han an, men så fort han öppnar munnen låter han som ett fånigt eko av Heidi. Å andra sidan finns det nog också ljuspunkter, som när de finner varann i följande scen:

Spelar du med dina söner, fia till exempel? säger jag. Nej, de är för små, säger han. Men den äldsta, Matilde, säger jag. Spelade du spel med henne när hon var liten, frågar jag. Ja, massor, säger han. [–]Hur var det? säger jag. Tråkigt, säger han. Jag börjar skratta. Ja, säger jag. Obegripligt tråkigt, säger han. Eller hur, säger jag. Och så fanns det något som hette stegspelet, säger han. Åh, så tråkigt, säger jag.

Marsteins bok är de facto som en variant av den finlandssvenska – likaledes medelklassorienterade – Tråkboken (red. Tiia Strandén, Susanna Sucksdorff); tråkig vardag, tråkiga personer, och framför allt tråkiga, gnälliga barn (förlåt, men de ter sig faktiskt som krävande och charmlösa, kanske för att Vegards tålamod är så oändligt).  Tråkigheten varvas med häftiga sexskildringar som å sin sida har rejält med smak (jag gillar att hon skriver om passion på det här sättet; rått, skamlöst, detaljerat!).

Marstein har skrivit något som kan karakteriseras som en lysande skamlös sedesskildring

Att vardagen skildras som tråkig betyder inte att jag inte är full av uppriktig beundran: Marstein har skrivit något som kan karakteriseras som en lysande skamlös sedesskildring – i samma positiva bemärkelse som Flauberts Mme. Bovary var skamlös – skamlöst naken, skamlöst osympatisk, skamlöst avslöjande det borgerliga medelklasslivets tråkiga och urvattnade kärna. Vi lever i en tid som har många likheter med Flauberts, där egennyttan, förklädd till rationalism, får florera. Homaisarna firar triumfer, romantikerna marginaliseras och går under. Vad vi alla ska ta oss till med vår existentiella ensamhet är den stora frågan. Var finns trösten för medelklassen – är det på Stockmanns delikatessavdelning, hos snabblånsfirmorna eller på obskyra dejtingsajter?

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto