Det var med en sömngångaraktig intuition som jag gjorde kombinationen Steinar Opstad och Edouard Louis. Det finns skärningspunkter mellan de två författarna och deras verk, men också viktiga skillnader. I publiceringens stund står den norska litteraturen också på annat sätt i fokus genom Nobelpriset 2023.

Steinar Opstad är född, uppvuxen och verksam i Norge. Han föddes 1971 och debuterade som lyriker 1996. Sedan dess har han gett ut ett tiotal diktsamlingar. År 2012 kom ett urval av hans dikter översatta till svenska av Marie Lundquist, Den lyckligaste av alla ensamheter. Hon har senare översatt ytterligare tre samlingar, Under en omvänd himmel (2015), Kärleksförlusterna (2022) och En varaktig längtan (2022).

Det är inte alldeles vanligt att en norsk lyriker blir översatt till svenska.

Det är inte alldeles vanligt att en norsk lyriker blir översatt till svenska. Opstad är uppburen i prisbelönt i sitt hemland. Hans anslag, stämningarna i hans dikter och villkoren kring hans författarskap rör sig mellan det lojala och trogna till främlingskap, uppbrott, sorg och vemod.

Opstads ursprung är agrart, han är hemma från Stokke kommun, som finns vid Oslofjordens västra sida. Utgångspunkten för den nya samlingen att vara flera är pappans död, och hur familjen och släkten samlas till begravningen. Opstad uppehåller sig kring sorg: Sorgen och stämningarna efter pappans död, men också vänners – och ett avstånd mellan jagpersonen och omvärlden som infunnit sig mycket tidigare. Hans dikter rymmer bibliska motiv, naturlyrik, existentiella spörsmål. Opstad har bott på flera orter i Norge sedan uppväxten.

 

Författaren Steinar Opstad. Foto: Kolon förlag.

 

Ilska mot föräldrarna

Edouard Louis föddes 1992 och fick namnet Eddie Bellegueule, i Hallencourt i Nordfrankrike – 1500 kilometer från Stokke. Han har gjort karriär från en fattig uppväxt via gymnasiet i Amiens och det prestigefyllda universitetet École Normale Supérieure i Paris.

Louis är numera bosatt i New York och har gett ut fem böcker, samtliga översatta till svenska av Marianne Tufvesson. Louis behandlar sitt ursprung, sin utveckling och klassresa i alla sina böcker (Göra sig kvitt Eddy Bellegueule 2015, Våldets historia 2017, Vem dödade min far 2019, En kvinnas frigörelse 2022, Att förändras: En metod 2022).

Han tog avstånd, och de tidiga böckerna andas på ett återhållsamt men tydligt sätt hans ilska mot föräldrarna. Senare flyttades ilskan över till de villkor som gjorde att pappan och mamman blev de personer de var och fortfarande delvis är. De har förändrats.

Edouard Louis. Fotograf: Jean Francois Robert/modds.

 

Förändringens smärta

Louis senaste bok heter Att förändras: En metod på svenska. Förändringen gäller honom själv i första hand, men också hur samspelet och relationen till det förflutna förändrats. Det förflutna inbegriper familj, och klasskamraten Elena och hennes familj som han bodde hos i Amiens och som haft stor betydelse för Louis akademiska bana. Det handlar om allt från att läsa, lyssna på musik, ta del av kultur och konstupplevelser till bordsskick.

Opstads uppväxt var agrar. Hans bror har övertagit hemgården (enligt Opstads dikt):

Jag har varit borta alltför länge från åkrarna

för att kunna vara med och skörda

Det är min bror, den allvarstyngda

odalbonden, som rår över markerna

/…/

Han förbannar flyghavren och säger

att jag skulle ha försökt sätta mig in i hans ställe

Jag försöker, i dikt efter dikt,

men min kärlek räcker inte till

 

I tidigare dikter i samlingen visar författaren på besvikelser. I Omskapelse hänvisas det till Far:

Far förstod inte

mina flickaktiga gester

eller min längtan efter att dansa och dikta

Han sa att jag lever i en dröm

 

På motsatt sida i samma samling finns dikten Förlorad dotter

Min mor sa att jag var

en förlorad dotter i en pojkkropp

Det var ett mysterium för henne

att jag var hennes son

 

 

Möta föräldrar på avstånd

Exakt samma tankegångar om författarens relation till sina föräldrar finns i Edouard Louis alla böcker. Hur föräldrarna blir arga när han uppvisar feminina drag – något som gör det svårt för författaren att förlika sig med sin homosexualitet.

På den första sidan av Louis bok Vem dödade min far, står det så här: ”Platsen skulle kunna vara en veteåker, en nedlagd och öde fabrik eller en steril gymnastiksal /…/ Fadern och sonen ser nästan aldrig på varandra. Endast sonen talar /…/ av någon anledning är det som om fadern inte kunde höra honom. De står varandra nära men når inte fram.” Avståndet mellan generationerna är också här påtagligt.

Opstad och Louis verkar inom olika genrer, dikt respektive autofiktiv prosa.

Opstad och Louis verkar inom olika genrer, dikt respektive autofiktiv prosa. Och olika språk. Men finns det något i deras språkhantering som förenar dem?

All litteratur och konst om än fiktiv, hämtar ju sitt material från verkligheten. All litteratur, hur verklighetsbaserad och biografisk eller autofiktiv den uppger sig vara, innebär en tolkning av det som varit, och är.

 

Luft och begynnelsebokstav

Jag har läst både Opstad och Louis i översättning, men översättarna Lundquist och Tufvesson som båda följt de två författarskapen troget och konsekvent, för över särdrag från källa till mål. Opstads dikter saknar nästan helt skiljetecken. Ändå inleder han ofta diktraderna med stor bokstav. Det ger dikterna en speciell rytm där meningar flyter in i varandra men samtidigt skiljs åt – men på ett försiktigt sätt, som böljande vågor på vatten. Opstads diktsamlingar är tunna (har få sidor). Det gör dem lätta att läsa. De är också tematiskt sammanhållna.

Louis böcker är också lättillgängliga. Också de är tunna och skrivna på ett avskalat språk som samtidigt är uttrycksfullt, effektivt. I Våldets historia som till stora delar är en berättelse om en våldsincident återberättad av huvudpersonens syster till dennas man, bryter dialekten ställvis fram. Här finns också ett parti om hur huvudpersonen, Edouard Louis som han nu heter, tar avstånd från sitt hemspråk, dialekten.

När kvinnor kissar, omtalas episoden som att de ”ruskar busken”…

För mig framstår den (i översättning) som ett kreativt och uttrycksfullt känslospråk. När kvinnor kissar, omtalas episoden som att de ”ruskar busken”, honom är han etc., vilket gör objekt till subjekt. Att föra över berättelsen från jaget till tredje person ger den hotfulla och våldsamma händelsen dels distans, dels en bredare giltighet.

I Opstads dikter återfinns inte dialekt eller talspråk. Opstad skriver på bokmål. Det raka i hans dikter är snarast på känsloplanet. Opstad är 21 år äldre än Louis. Känslor och relationer har en tendens att, om man tillåter sig att generalisera, bli mer både mer sammanfattade och komplicerade med åren. Det är mer sällan ”raka rör”. Också Louis utveckling pekar på detta, Opstads ännu mer.

I sorgen efter pappan som för Opstad är död, finns det oåterkalleliga. Tvånget att lära sig leva med det förflutna så som det blev. Dikterna är luftiga, men de går verkligen på ett känslomässigt djupt det kan vara svårt att ta sig upp från.

 

Autentisk eller hycklare

Louis pappa lever, han är drygt 50 år idag. Han stöder numera sonens politiska engagemang. Pappan var industriarbetare, förolyckades på jobbet och lever nu som gatsopare i en grannstad med långa arbetsresor, dyra bränslekostnader. Föräldrarna är frånskilda. Mamman försörjer sig på lågkvalificerat vårdarbete. Det är som om Louis vill säga, att också fast han inte ångrar sig sörjer han det förflutna. När han uppträdde på Helsinki Lit i samtal med Pajtim Statovci talade han om vemodet som kommit till honom med tiden. I sin senaste bok skriver han också om hur Elenas familj och en del av de vänner han hade i Amiens upplever honom som en streber.

Både Opstad och Louis lever i sina verk i en dialog med sina närstående, också om de närstående kommer till tals bara indirekt. Att ge uttryck för sorg kan upplevas både som äkta och som hyckleri. De djupare klassklyftorna i Frankrike gör det här tydligare.

Båda författarna har lämnat stora delar av det förflutna, sin personliga historia bakom sig. De har fått betala ett pris, men också vunnit. Läsaren kan identifiera sig, med resenären eller med den lämnade. Kanske med båda.

 

Boktips som tangerar texten

Att vara flera. Ellerströms, 2023

Att förändras. En metod. Wahlström & Widstrand, 2022

Vem dödade min far. Wahlström & Widstrand, 2019

Våldets historia. Wahlström & Widstrand, 2017

 

 

I fotokollaget används bilder från förlagen: Kolon, Ellerströms och Wahlström & Widstrand.

Barbro Enckell-Grimm är kulturproducent på Läscentrum och frilanskritiker.