Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En skapelseprocess med desperata förtecken

Malin Slotte, 18.9.2003
Ulrika Nielsen: Poemer om pingviner s., Schildts 2002

Det är märkligt hur en dikt kan te sig helt annorlunda beroende på om den läses upp eller står på en boksida. Den reflektionen gör man när man läser Arvid Mörne-vinnaren Ulrika Nielsens (född 1974) andra bok Poemer om pingviner. I boken finns dikter jag hört henne framföra live – det lät bra, det fungerade. Det överraskande är att i tryckt form är samma texter inte lika övertygande.

Det verkar vara så att mångordigheten, associationerna och utvikningarna i Poemer om pingviner skall avnjutas med örat, inte ögat. Nielsen skriver estradpoesi, helt enkelt.

I tryckt form är nämligen Poemer om pingviner en både förbryllande och smått irriterande läsupplevelse. Det som tedde sig som infallsrikt och fantasieggande på scen, kommunicerar inte alls på samma sätt med mottagaren i tryckt form. En välvillig läsning av boken är att se den som ett experiment, ett sökande efter ord och uttryck, en beskrivning av en skapelseprocess med smått desperata förtecken. Nielsen verkar både försöka efterapa ”hur poesi skall se ut” och vilja bryta mot detta.

Hur lågt man kan gå verkar vara en lika stor fråga som hur långt man kan gå. Hur skall man annars förstå att någon väljer att inleda en bok med följande föga lyriskt spänstiga rader.

det är förstås inte ditt fel
att det blivit så här,
förstås inte,
självklart:
I ETT GRÄL FINNS ALLTID TVÅ PARTER
felet är också mitt; naturligtvis.

Ja, det är som taget från en dagstidnings ungdomssida. Men som ”lågpoetiskt” brott mot konventionerna ter sig raderna mera motiverade.

Därmed har Nielsen också presenterat dikternas ”handling”. Jag läser Poemer om pingviner som ett slags grälpoesi, en arg och associationsrik utskällningsmonolog. Diktjaget ångar verkligen på, och aldrig är man väl så verbalt kreativ som när man är arg, samtidigt som ilskan leder till att man ofta skjuter över mål, blir verbalt klumpig, ja, ibland ofriviligt komisk. Adressat för ilskan kan både vara ett fiktivt du i textens fiktion – eller läsaren/mottagaren – man väljer hur man läser…

Det är i alla fall fråga om en monolog som i raskt tempo snubblar sig fram över sidorna, liksom på jakt efter det ultimata uttrycket – utan att någonsin riktigt nå fram. Snubblar är just ordet: versaler som hejdar läsningen är inströdda mitt i ord och meningar. Monologen är distraherad och stoppas upp av utvikningar åt olika håll med branta associationshopp, ordlekar och överklivningar. Tanken är att det skall vara både absurt och komiskt:

Vet du om att jag
såg in i ditt öga och där fanns Ingen
ting en
Höna vet du om att jag såg bakom
Draperiet Vet du om vad jag såg Vet du om vad
jag – Vet hut, du gamle krigare ty nu seglar
fartyget åstad!

Avsändaren är inte precis anspråkslös, utan demonstrerar sin bildning genom rikligt inströdda blinkningar till andra texter: Älskad vare den som dväljs i sina gyllene sandaler eller O spång av mellanord!, o.s.v. Tonfallet är ibland parodiskt pompöst, som i citatet ovan.

Som diktsamling framstår alltså Poemer om pingviner som ofärdig och onödigt sluten. Men de svaga sidorna gör samtidigt läsaren uppmärksam på poesins konventioner och uttryckssätt, möjligheter och begränsningar.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto