Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

På äventyrligt gungande mark

Bodil Lindfors, 21.3.2005
Zinaida Lindén: I väntan på en jordbävning s., Söderströms 2004

Zinaida Lindén fick Runeberg-priset våren 2005 för sin debutroman I väntan på en jordbävning. Det är i korthet en medelålders mans livshistoria, men det är också historien om två länder, Ryssland och Japan, eller två städer, Leningrad-St. Petersburg och Tokyo. Speciellt det långa ryska avsnittet i boken utgör en djupdykning i närliggande historisk tid som får rygghåren att resa sig, åtminstone hos mig. I jämförelse framstår sedan bokens andra del som mera fragmentarisk, fastän den i sig utgör en fascinerande skildring av huvudpersonens möte både med det moderna Tokyo, och under vistelsen i sumoskolan med det gamla Japans själ (yamato kokoro).

Zinaida Lindén har tidigare gett ut två novellsamlingar. Tonfallet från dem är igenkännbart i romanen, liksom det fasta grepp med vilket hon styr berättelsens gång och samtidigt låter oss möta ett både exotiskt och trovärdigt persongalleri. Ändå är det som om först romanens bredd har gett utrymme åt hennes förmåga att hålla ihop alla dessa disparata element och locka läsarens förväntningar ut på äventyrligt gungande mark. I en handvändning rycks man ombord på ramberättelsens nattåg, ett fortskaffningsmedel som är som klippt och skuret som bakgrund till berättarröstens eftertänksamma och smidigt framglidande, men samtidigt rörliga och föränderliga tonfall.

Hjältens kroppslighet

De röster vi lyssnar till på romanens drygt tvåhundra sidor är dels författarens egen, dels romanens egentliga berättarröst som tillhör tyngdlyftaren, brandmannen och sumobrottaren Ivan Demidov, som Zinaida Lindén möter i restaurangvagnen på nattåget Tolstoj på väg från St. Petersburg till Helsingfors, och sedan fortsätter samtalet med i nattågets korridor.

Ivan Demidov är en sammansatt hjälte – eller antihjälte – vars mest framträdande egenskap i berättelsen är hans kroppslighet, eller kanske hans motsägelsefulla förhållningssätt till sitt muskelpansar. ”Jag är min egen kropps eviga fånge”, konstaterar han sakligt i inledningen, och litet längre fram berättar han i samma andetag hur musklerna räddade honom från att drunkna i sörjan på utedasset i hans barndom, och hur träningsdräkten kan stinka efter upprepade krafttag med skivstången.

En tragisk bild av hans fångenskap i kroppen tecknas i Demidovs dröm strax före det psykiska sammanbrottet: ”Åskan mullrar, jag står fjättrad och viftar med mina knotiga grenar, men kan inte växa till frihet, får inte andas, kan inte fly”.

Ut ur försteningen

Det är den kumulativa effekten av moderns, broderns och den lilla sonens död som leder till sammanbrottet. Själva dödsfallen omnämns lakoniskt, Demidov tycks vara känslomässigt oförmögen till att både sörja och älska, men förlusten drabbar honom gradvis och får hans fascination inför eld och brand (som han kopplar till moderns röda festklänning, ”vacker som en brandbil”) att blossa upp i något som närmar sig pyromani, ett försök att ta sig ur den hotande förstelningen.

Vistelsen i Japan blir ett motmedel mot den rotlöshet som Demidov upplever när han, väl utskriven från kliniken, landat i det sköna nya postsovjetiska samhället. Han förälskar sig i sumobrottningen och finner småningom ett slags hemmahörighet i den ärevördiga sumoskolan med dess formalism, dess ritualiserade umgängeston varvat med häftiga känsloutbrott, dess omsorgsfulla känsla för detaljerna och deras innebörd.

Som ett jordbävningsdrabbat hus

I slutet av sin berättelse liknar Demidov sig själv vid ett jordbävningsdrabbat hus som förblivit stående, med de översta och nedersta våningarna orubbade, tillsynes intakt, medan de mellersta våningarna störtat samman inifrån. Också de verkliga, konkreta jordskalven och hotet om den stora jordbävningen skrämmer honom. I bokens epilog får man ändå veta att han har gift sig med en japansk kvinna och slagit sig ner i Tokyo, kanske för gott.

Det är med en lätt omtumlad blick som man efter läsningen ser sig omkring i den vanliga finska verkligheten, som också den rymmer skikt på skikt av omvälvningar, möten, förluster och komik, liksom de städer och länder som Zinaida Lindén så generöst delat med sig av. Det är en i bästa mening ofinlandssvensk bok!

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto