Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Gränlös som jetlag

Robin Valtiala, 26.8.2016
Zinaida Lindén: Valenciana 250 s., Schildts & Söderströms 2016

Novellerna i Zinaida Lindéns samling Valenciana bildar, på samma gång som de är skilda berättelser, nästan i smyg en roman. De flesta av personerna är på väg mellan länder och kontinenter, över kulturgränser. Den axel deras vardag under långa avsnitt kretsar kring består av hot av olika slag, särskilt vulkanutbrottet i Eyjafjallajökull 2010, som gjorde att flygtrafiken i stora delar av världen upphörde för en längre period, och jordbävningen i Japan 2011 som resulterade i den allvarliga kärnläckan i Fukushima.

Det känns hela vägen som om det är samma röst som talar, som om samma berättare tog på sig olika teatermasker. Det här tänker jag till exempel när två helt skilda personer i två skilda noveller blir beskrivna med samma ord. Rösten läsaren följer är lite sträv, torr i betydelsen understatement (inte tråkig), lite överlägsen och kall tänker jag någon gång för att en stund senare tänka nej precis motsatsen, human och full av värme. Det här gäller till exempel i skildringen av kvinnan i det japanska paret i ”Ingen vidare äkta man”.

Det känns hela vägen som om det är samma röst som talar, som om samma berättare tog på sig olika teatermasker

Den är en variation på temat ”småningom börja älska sin man” som snarare går ut på ”att småningom och nästan helt sluta förakta honom”. Fru Hayasaka (med den formella benämningen på huvudpersonen återger Lindén skickligt ett drag i den japanska kulturen) har en gång gift sig för pengar, och hon väntar med iver på att maken ska gå i pension så att hon ska kunna få ut sin lagliga del och flytta till Finland. Han har emellertid en motöverraskning i beredskap åt henne.

För människor som inte är prydliga har författarrösten, liksom på sin tid Enid Blyton, inte så mycket till övers. Som läsare händer det kanske att man emellanåt omedvetet känner efter under sina armar om de är svettiga, eller tar på sitt skägg för att känna om det är buskigt. Men precis som när det gäller Fru Hayasaka, överraskar Lindén en med att, varje gång hon verkar vara på väg att beskriva någon som en loser, en stund senare visa fram personen som beundransvärt egensinnig och öppen mot världen på ett överraskande sätt. Jag tänker till exempel på det bisarra finska syskonparet i titelnovellen ”Valenciana”, en kvinna och en man. Den senare har en filippinsk hustru som emellanåt har en känsla av att det snarare är sin syster mannen innerst inne är gift med. Och hon är övertygad om att främmande människor som ser familjen (som inkluderar parets son) också tror det. Språket är ytterst nyansrikt. Det är till exempel intressant hur det finns ”kvinnor” respektive ”damer”.

 De trygga små rummen

En av mina favoriter bland berättelserna är ”En flygares son”, om en flygvärd vid namn Henrik, vars största passion är hotellrum som han vill få njuta av ensam. Fascinationen för de trygga och enligt honom vackra små utrymmena går så långt att han till och med har inrett sin lägenhet i Berghäll i enlighet med dem, han har till och med ett konstverk av den särskilda typ som finns på hotellrum, och en tvålkoppsliknande lavoar i sitt badrum som är trång som den på ett flygplan. Den här mannen anses av sina kollegor konstig; det här är åtminstone något han tror, delvis kanske på grund av sin bakgrund som svårt mobbad i skolan. Under en flygtur får han hand om en liten pojke som är på väg ensam över Atlanten till sin pappa i USA. Där tar ingen emot honom och han får åka ensam tillbaka. Om den här returresan får Henrik höra i andra hand, men den får honom att reagera på ett starkt sätt som gör att han når kontakt med egna begravna känslor.

En på sätt och vis skissartad berättelse, som trots det i all sin enkelhet är stark, är den inledande ”Livet är lokalt”. Om en finländsk kvinna som funderar på att sälja sin kimono, och efter ett telefonsamtal med en man som gör henne uppmuntrad besluter att inte göra det. Den här kvinnan konstaterar att hon efter 40 är missnöjd med sin karriär men väl klarar av sin spegelbild, medan det för de flesta jämnåriga är tvärtom.

Lindén är suverän på detaljer

Lindén är suverän på detaljer. När hon beskriver Leningrad 1983 (som jag inser att jag besökte just det året) inser jag vad som skapar den omtalade sovjetnostalgi som många i vår tid bär på:

De yviga popplarna hade blivit sköljda av regn. Kajens mörka asfalt andades frid. Det var som om dess sprickor och fåror när som helst skulle läka i den blida solen. Fortfarande var marken vid ån full av hundbajs, men numera fanns här ingen snö, och de väderbitna bruna korvarna var knappt synliga.

Återbesök i sovjetsamhället  –  och Pellonpääs namne

Den här berättelsen, ”Kärleken till de tre apelsinerna”, är en av dem jag tycker allra bäst om. Den handlar om en ung flicka som har försökt ta livet av sig, vilket i sovjetsamhället var oförlåtligt. Med ett enda halvhjärtat självmordsförsök i sina papper kunde man för alltid ta avsked av sina universitetsstudier, och fick inställa sig på att först tillbringa en tid på sjukhus fullproppad med mediciner och därefter resten av livet utföra alldagliga jobb, oberoende av eventuell begåvning. Orsaken till jagets kris är föräldrarnas skilsmässa och hat till varandra, familjedynamiken blir mästerligt skildrad under de få sidorna i berättelsen. Den unga kvinnan klarar sig ur situationen som först verkar mardrömslik. Hon har fått möjligheten att få tala med en psykiater, som har en samhällsprestige som gör att han i bästa fall kan skriva ut ett övertygande utlåtande där det som skett förklaras på ett bra sätt. Hon har så mycket tur man kan ha, eller är seg, beroende på hur man ser det. Berättelsen slutar också vad det verkar ganska lyckligt för den man som hon först träffar utanför mottagningen, vars hjärna vid det tillfället verkar nästan helt domnad. Det enda jag som läsare sörjer över är att jag aldrig får veta hur samtalen med psykiatern är formade. Bara för att det intresserar mig, inte för att berättelsen i sig behöver den ingrediensen.

Familjedynamiken blir mästerligt skildrad på berättelsens  fåtaliga sidor

Den enda novellen jag tycker brister är den avslutande, ”Usurpatorn”, den text som har fått på sig den tunga uppgiften att samla upp bokens trådar och åstadkomma en avslutande vändpunkt som förmedlar författarens viktiga, humana icke-rasistiska budskap. Den klarar det inte. Berättelsen handlar om en äldre man som i ensamhet mal på de sorgliga argument för ”säkerhet” mot invandring som man sedan sannfinländarnas skräll allt oftare har hört i Finland. Han heter Matti Pellonpää som den kände skådespelaren, något han alltid har avskytt (kanske av frustration över att han heter lika men inte är känd). Det här är ett roligt spår. Men jag blir inte övertygad av hur han i ett slag förändras när han hör om bombningen i Oslo där hans dotter och hennes man bor (de har skadats men klarar sig).

Här beskriver Lindén världen som den borde vara. Många av dem som idag är besatta av säkerhet månar samtidigt starkt om sin egen familj; den här mannen har en dålig relation till sin dotter, och den blir bättre; men den litterära trollspöteknik som i samband med det förändrar honom också i övrigt är långsökt.

Långt borta och nära

Om Lindén har någon brist alls som författare är det kanske just när det gäller att avsluta. De sista raderna i novellerna blir ofta förutsägbara. Det här är inte så farligt, jag har annars det spännande och roligt hela tiden medan jag läser.

I ”En kurs i konversation” har jag känslan av att jag borde ha förstått något jag inte förstod, eller att det fanns något det inte var meningen att jag skulle förstå. Vänskapen/passionen mellan två kvinnor av vilka den ena är nunna, har något av censurerande filter över sig. Något blir på hälft. Ett tomrum blir kvar som, fast det kanske är meningen att det genom sin gåtfullhet ska göra det, inte fördjupar porträttet av den intressanta nunnan, som beskrivs:

 Du är ingen moder, Teresa. Du är ett barn. Ett evigt barn. Du har aldrig haft något annat världsligt liv än din barndom.

Jag får samma svindlande och i grunden lyckliga känsla av att läsa novellerna, som jag får av jetlag. Den fylla som inte liknar något annat, där världen på en gång är ett litet torg där man kan gå till alla hörn på en halv minut, och gränslös som en halvvaken dröm. Jag har själv alltid haft en liknande fascination som Henrik för hotellrum och miniatyrlabyrinter i flygplan. Över hela boken finns en flygplansmetafor utsträckt, som fångar in en känsla av hur människor som är viktiga hela tiden är både nära och långt borta från en (inklusive sådana som har dött och sådana som är påhittade).

Boken har modet att inte buga för allt som hör till de olika kulturerna, samtidigt som den strävar till att förstå de vitt skilda perspektiven

Den här boken, skriven på svenska av en ryska som är bosatt i Finland och även har bott bland annat i Japan, är i bästa mening global. Den har modet att inte buga urskillningslöst för allt som hör till de olika kulturerna, samtidigt som den hela tiden strävar till att förstå de vitt skilda kulturperspektiven. Även intertextuellt blandar boken ingredienser på ett originellt sätt. I ”En flygares son” möter jag plötsligt några rader jag känner igen. De är ur Alexander Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv:

En dag hade gått, inget hade förmörkat den, det hade varit en nästan lycklig dag.

Lindén utsätter sig för eventuell kritik från politiskt korrekta läsare, som undrar vad Henriks vardagsglamorösa flyg- och hotelliv har gemensamt med tillvaron i ett sibiriskt straffläger under Stalinepoken. Men om man inte tar fasta på yttre omständigheter, utan istället på en grundläggande utsatthetskänsla, blir jämförelsen inte alls så långsökt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto