Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

På spaning efter gränsen mellan fakta och fiktion

Carita Backström, 23.11.2012
Thomas Wulff: Med bästa vilja i världen 185 s., Schildts & Söderströms 2012

Som historiker och biograf har Thomas Wulff inte sin like. Han är väl påläst, men låter aldrig sin hejdlösa fantasi fjättras av fakta. Och så gillar han att fynda i historien, gärna bland nästan bortglömda, udda, kosmopolitiska personer. Ett av hans fynd är Ivar Lassy, uppvuxen i Baku och Helsingfors, orientalist och revolutionär, avrättad i Stalins Sovjetunion. Honom lyfter Wulff fram i vad som ska bli en trilogi bestående av ”fragment, incidenter och andra fantasier ur Ivarlassys liv”. Första delen, En hjälte för vår tid, utkom för sex år sedan, en lång tid när man väntar på fortsättningen. Litet tröst under väntetiden gav ett annat av Wulffs fynd, tonsättaren och skribenten Bengt von Törne, som blev huvudperson i pjäsen Apollo i fähuset, skriven tillsammans med Juha Siltanen (och när ska den komma upp på en stor scen?). Nu föreligger då volym II av Ivar Lassys liv, Med bästa vilja i världen, med underrubriken Mandom. Också den är en fröjd att läsa.

Den persiska byn

Tonen anslås i bokens motto, ur Topelius Prinsessan Lindagull: ”Och nu skola vi ila på vindens vingar till de tusende sagornas land, till rosornas och tulpanernas hem (…) Vi ila till Persien.”

Dit ilade Ivarl/Ivarlassy (som Wulff kallar honom) i trilogins första del, där vi lämnade honom ombord på en flodbåt, efter avslutad skolgång i Helsingfors, på väg till den by där han skall studera den persiska kulturen. Natten är ljum, i den smörgula månen ser ynglingen anletsdragen av Persiens skönaste kvinnor och förlorar sig ”i de ljuvaste drömmerier och angenämaste fantasier om sin snara framtid”.

Andra delen tar vid när Ivarl anländer till byn Amirhadschian, spyr som en fontän (matförgiftning) och medelst lågan från ett spritkök fumigerar sina sängkläder för att bli kvitt all ohyra. Sedan beger sig Taliben till Koranskolan, och på kvällen upptäcker han att hans fönster vetter mot husets Haram-del, kvinnogemaket, vilket bäddar för många smäktande blickar.

Samtidigt i Helsingfors …

Samtidigt i Helsingfors kämpar polismästare Jalander med att desarmera en dynamitladdning, och just då, i fängelset Moabit i Berlin, kysser den kallhamrade terroristen Kamo en duva på näbben.

Så etableras romanens ingredienser: romantik, politik, krassa och komiska detaljer, hullerombuller. Ordet samtidigt (eller just då eller någon annan tidsbestämning) återkommer ständigt. Som på en flygande matta svävar författaren över Europa och inregistrerar alla dessa samtidiga skeenden och varje revolutionär gnista som med tiden kommer att forma hans hjältes vidare öden.  Hjälten själv ägnar sig tills vidare lyckligt ovetande åt att studera Koranen, livet i huset där han bor, dess barn och kvinnor och alldeles speciellt den undersköna Baghdagyl.

Persiskor jag känt

Ivar Lassys plan var ge ut en (populär)vetenskaplig skriftserie om persisk kultur och religion, men han hann inte längre än till första delen, Bakom gallret och slöjan, persiskor som jag känt. När jag nu läser Thomas Wulffs förtjusta skildring av Baghdagyl, hennes gasellsmärta gestalt och utsökta ansiktsoval och den heta, ljudlösa kyss han tryckte på hennes brännande kind, blir jag nyfiken, plockar fram Lassys bok, och hast du mir gesehen (skulle kanske någon av pensionatsfröknarna Pallisander ha sagt), där finns Baghdagyl och alla de andra i familjen, inklusive en skiss över huset.

Här håller sig Wulff alltså tätt intill sin förlaga, till och med så att han bitvis ordagrant tar över Lassys text, utan att ange det. Först känns det litet som fusk, men sedan bestämmer jag mig för att det hör till Wulffs inkännande sätt att förhålla sig till sin hjälte, och anarkistiska sätt att ta för sig av historiska fakta. I ett senare sammanhang nämner han Bakom gallret och slöjan, liksom också Lassys andra bok, Persiska mysterier. Däremot citerar (?) han ymnigt, och i kursiv, dagböcker och arbetshäften, och jag undrar: finns sådana, eller är de Wulffs egen uppfinning? Frågan är retorisk, det kan vara både-och, och det är helt i sin ordning.

Saga och sanning

Ivar Lassy levde i en explosiv tid, som Wulff skickligt målar upp med sitt samtidigt-perspektiv. Många av historiens agenter passerar revy, och

Wulffs sätt att fabulera kring sina personer är underhållande och utmanande. Som läsare får jag finna mig i att sväva i ovisshet om vem det riktigt handlar om och hur det riktigt förhöll sig, eller så får jag försöka luska ut det på egen hand.

Spelade Lev Davidovitj (måste vara Trotskij) krocket i Wien med Inessa Armand?  Och lärde han sig faktiskt spelet i sin sibiriska exil? Åt poliskomissarie Jalander middag i Petrograd hos sin förman, markis Paulucci, ”placerad mellan änkenåden Ossendowskij, med en hörtrumpet av ansenliga mått, och en förtjusande flirtig baletthoppa, Mademoiselle Lisette från Bolsjoj-teatern”? Fanns det en änkenåd och en Lisette?

Eller: Jag vet att det inte var Lassy, Hornborg och Stolt som högg ner örnen från Kejsarinnans sten, men det kunde ha varit det, och det blir ännu roligare när Wulff låter den kepsklädde Vlad Iljitj (Lenin) litet avsides bevittna det hela, och önska att han haft en kamera till hands för att dokumentera upprorsstämningen.

Eller: Den amerikan som Ivarlassy får i uppdrag att eskortera över gränsen kallas bara ”John”, men det kan vara bra att veta att det handlar om John Reed, som skrev reportageboken från ryska revolutionen, Tio dagar som skakade världen och att hans fortsatta öde är helt korrekt skildrat (se Max Engman och Jerker A. Eriksson: Mannen i kolboxen).

En del av Thomas Wulffs lek med historien ligger i språket

En del av Thomas Wulffs lek med historien ligger i språket. Det klingar omständligt gammaldags, men inte renlärigt. Litet pastisch och lite anakronismer. Det är knappast troligt att Ivarls barndomsvän från Baku, Richard Sorge, sedermera sovjetisk spion, skulle hälsa sin vän med orden ”Salute, Brüderlein! Fancy meeting you here!” Men det sitter bra. Den märkliga förvrängda syntax som Wulff odlar bidrar också till det ålderdomliga intrycket, men smakar ibland väl mycket konstruktion.

Akademiker och aktivist

När Ivar Lassy återvände till Helsingfors hade han tänkt sig en bana som vetenskapsman men drogs in i den socialdemokratiska rörelsen, till att börja med som skribent och föredragshållare. Bland annat skrev han en serie artiklar om ”Äktenskapets Historia” för Sosialistinen Aikakauslehti i polemik med sin forna handledare och professor, Edward Westermarck. Samme Westermarck hörde till dem som såg till att socialisten Lassy inte fick någon tjänst vid universitetet.

Helst hade Lassy ägnat sig åt fortsatt forskning, men samhället och revolutionen trängde sig på. I Baku hade han sett oljearbetarnas eländiga villkor, under sin internering på Sveaborg hörde han rödgardisternas historier. När skyddskårens stabsbefälhavare Grönstrand undrade vad en bildad karl och filosofie doktor hade att göra på den röda sidan, svarade Lassy: ”Även en utbildad person kan med sympati följa arbetarklassens kamp för bättre levnadsvillkor, även om han icke stöder den till alla delar”.

Med bästa vilja i världen

Man kan läsa romanen som en skröna, ett frivolt fantiserande kring små och stora personer i en turbulent tid. Man kan också – som jag blev den här gången – bli litet besatt av att ta reda på var gränsen går mellan fakta och fiktion. Och det är ju ingen dålig följd av en läsning. Men det fina i kråksången är nog att Thomas Wulff också och samtidigt vaskar fram essensen hos Ivar Lassy. En omutligt rättrådig person som skyr alla former av våld, som håller fast i sina principer men är beredd att lyssna och argumentera. Det fanns sådana personer i arbetarrörelsens barndom. Jag tänker på Yrjö Kallinen, pacifisten och teosofen som försökte medla mellan röda och vita i inbördeskriget. Eller Edvard Gylling och K.H. Wiik, vars öden har många likheter med Lassys. Märkligt egentligen att de två inte dyker upp i de kretsar där Lassy rör sig. Kanske vill Wulff spara dem till den avslutande delen i trilogin.

Man kan läsa romanen som en skröna, ett frivolt fantiserande kring små och stora personer i en turbulent tid

Nu lämnar han sin hjälte ”i samma ögonblick som den Detektiva Statspolisens överhuvud Herman Bang med sin myndiga underskrift igångsatte den process som skulle leda till Ivarlassys fjärde arrestering och fängelsestraff på lika många år, än en gång anklagad för ”landsförrädisk verksamhet”.

En cliffhanger som kräver en fortsättning. Vilket Wulff också utlovar.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto