Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Mycket mer än Katrina – Sally Salminens storhet synad

Åsa Stenvall-Albjerg, 20.3.2020
Ulrika Gustafsson: Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen 376 s., Appell Förlag/SLS 2019

”Det drog kvinnorna ur fähus och stugor och det drog ut på tiden och orsakade ett missnöjt bräkande bland kor, kalvar, barn, makar och gamlingar som önskade ’alla nymodigheter med martharörelser i spetsen dit pepparn växer’”.

Så minns signaturen Vov i en kolumn i Vasabladet 1984. Vad var det djuren, männen och åldringarna var så ljudligt missnöjda med? Varför i fridens namn höll sig kvinnorna borta från sina plikter? Vad var det för nymodigheter på gång i de österbottniska byarna? Jo, Marthorna arrangerade högläsning ur Sally Salminens nyutkomna bok Katrina (1936). Kvinnorna dröjde sig kvar, ville höra mera om den stolta österbottniska bonddottern Katrina som hamnat på Åland i ett ensamt äktenskap och i hårt arbete för kaptensbönderna, ditlockad av sjömannen Johan.

Sally Salminens debutbok var inte bara ofarlig folklivsskildring. Någonting rör på sig i mörkret. En ordning är rubbad

Det här var en bok skriven för dem. En berättelse att känna igen sig i. Sally Salminens debutbok var inte bara ofarlig folklivsskildring. Någonting rör på sig i mörkret. En ordning är rubbad.

Också för författaren. ”Fredagen den 16 oktober vaknade hon upp som en nytänd stjärna.” Ett nytt liv har börjat för det åländska hembiträdet som har slavat hos rika familjer i snart sex år i 30-talets Amerika. Ofta osedd, ”en varelse av andra rang” som hon själv uttrycker det. Tidningar över hela Norden rapporterar:”’ Åländska vann första priset i romanpristävlan’, ’Selma Lagerlöf berömmer’, ’Ung åländska i U.S.A. tog romanpriset’, ’En ny Forfatterinde’”.

En feber bryter ut

Hemkomsten blir en skräckblandad affär, ”från och med nu tog hon inte ett obevakat steg”. Alla ville ha henne, också hennes pengar. En ”Salminenfeber” bryter ut. Katrina går sitt segertåg över världen, gör sin författare världsberömd över en natt. Boken utkommer i 15 upplagor under det första året, säljer i 53 000 ex de första elva månaderna, översätts snart till över 20 språk. Blir film. Kaffemärke. Och ett åländskt rederi tar författarens förnamn. Hon var till och med tilltänkt för Nobelpriset. Akademiledamöterna Albert Engström och Henrik Schück hade henne på förslag åren efter debuten.

En askungesaga av astronomiska mått. Katrina ger en efterlängtad frihet och möjlighet till ett nytt liv: författarens. Men berömmelsen blir också en bur. Romangestalten Katrina blir sin författares ok och kommer att definiera hennes liv långt framöver. Det är också så vi minns Sally Salminen (1906-1976), som skaparen av Katrina. Resten av hennes mångåriga författarskap fram till 1974 har fallit mer eller mindre i glömska. Bilden av författaren Sally Salminen har stelnat till populär och rentav lite naiv ”foklivsskildrare” och just inget där utöver. En författare i marginalen.

Salminens debut sågs av flera kritiker som ett lyckokast, hennes realistiska prosa betecknades som ”okonstlad”, ”kärv och redlig”

Salminens debut sågs av flera kritiker som ett lyckokast, hennes realistiska prosa betecknades som ”okonstlad”, ”kärv och redlig”, buren av ”frisk och otvungen berättargåva”. Hon hälsades välkommen av finlandssvenska kritiker som en god representant för ”folket” som skulle bredda den svenska borgerliga huvudstadsdominerade författarkåren. Hennes prosastil vann dock inte i längden gehör och betecknades av en del kritiker som glanslös, opersonlig och omständlig. När hon bytte genre och gav sig in på att skildra samtiden och världen utanför Åland och Svenskfinland, sprängde hon både som författare och person den bild som den litterära offentligheten gjort av henne. Med svåra konsekvenser, inte minst upplevelsen av utanförskap.

En intellektuell biografi – och en motberättelse

Ulrika Gustafsson tecknar i sin bok bilden av ett synnerligen intressant författarskap med oändligt många fler fasetter än Katrina. Hon drar fram Sally Salminen ur Katrinas skugga. Lyfter fram henne i egen rätt och läser henne i ljuset av kvinnolitteraturforskning, vilket ger både bredd och djup. Sin biografi kallar hon själv för en ”motberättelse” och ett ”systerskapsprojekt”. Ulrika Gustafsson doktorerade för övrigt 2007 på en annan författare med rötterna på Åland, Ulla-Lena Lundberg, med avhandlingen ”Världsbild under sammanställning” – en titel som, alla skillnader i övrigt, kunde gälla också för Sally Salminens författarskap.

Ulrika Gustafsson drar fram Sally Salminen ur Katrinas skugga, lyfter fram henne i egen rätt och läser henne i ljuset av kvinnolitteraturforskningen

Det har förstås skrivits spridda artiklar och akademiska uppsatser om Sally Salminen tidigare och 1986 utkom minnesboken Sallys saga. I boken Fem par. Finlandssvenska författare konfronteras (1995) bidrar jag själv med tankar om Utanförskapet hos Sally Salminen. Men äntligen får vi Sally Salminen i helfigur som den skrivande och tänkande människa hon var, beläst och berest, samhällsengagerad och med fortfarande aktuella ställningstaganden ifråga om könsnormer, religion, fascism och extremism, krig och fred bland annat. Efter Katrina skrev Salminen ytterligare sexton böcker, omfångsrika romaner, självbiografiska böcker och reseberättelser och dessutom kortprosa, debattinlägg, föredrag och opublicerade pjäser. Flera böcker var förlagda till andra kulturer som den kritikerrosade romanen Prins Efflam (1953) som utspelar sig i Bretagne. Världen öppnar sig (1974) heter Sally Salminens sista bok, en talande titel för hennes liv och skrivkamp. Stora delar av sitt liv var hon på resande fot, nästan ständigt i uppbrott. Hon ryckte upp sina rötter men kände sig hemma i världen.

Min ljusa stad är framför allt en intellektuell biografi där fokus ligger på Sally Salminens tankevärld och på de böcker av henne som inte fått så stor uppmärksamhet. Med sympati och skarpsynthet mejslar Ulrika Gustafsson fram människan och författaren Sally Salminen, låter henne själv och hennes böcker tala, i växelverkan med tidens dramatiska skeenden, inte minst krigstiden, och med den litterära offentligheten och kritikernas domar som motpart.

Sally Salminen – också en dansk författare

Om mottagandet av hennes böcker tidvis var svalt, för att inte säga kyligt på finlandssvenskt håll, fick de desto varmare mottagande i Danmark. Där tillkom största delen av hennes böcker och blev snabbt översatta till danska, ibland till och med utgivna före den svenska utgåvan. I 36 år var hon bosatt på olika adresser i Köpenhamn och på den själlandska landsbygden efter sitt giftermål med målaren Johannes Dührkop 1940. Hon var medlem i den danska författareföreningen, belönades med priser och resestipendier och räknade bland sina vänner framträdande danska författare som Martin A. Hansen, Hans Scherfig och H.C. Branner.

Man blir nyfiken på vad Sally Salminen kan ha haft för relation till en samtida författare som Karen Blixen

Här blir jag nyfiken på vad Sally Salminen kan ha haft för relation till en samtida författare som Karen Blixen som bodde på Rungstedlund, inte väldigt långt från paret Dührkop-Salminens olika hem. Också Blixen var en udda gestalt i dansk litteratur med sin Afrikavistelse och adligt-högborgerliga bakgrund. Återkommen till Danmark gjorde hon sin succédebut två år före Salminen. Men hon opererade troligen i en annan litterär krets än Salminen? Rent socialt kan de två författarna inte ha haft mycket gemensamt, inte heller ideologiskt. Salminens nära vän Martin A. Hansen hade Blixen ett ansträngt förhållande till.

Stora delar av Blixens författarskap kan läsas som en lång uppgörelse med kristendomen och etiken så som hon ansåg den  vara representerad hos Martin A. Hansen och kretsen kring tidskriften Heretica. Litteraturtidskriften med sin rationalitets- och sekulariseringskritik, sin uppgörelse med alla ismer och sin betoning av individens ansvar låg i linje med Sally Salminens tänkande. Med ett exemplar av den nystartade tidskriften i handen knackade hon och maken på i Finströms prästgård hos den legendariske prästen Valdemar Nyman för första gången. ”Hon räckte fram tidskriften som ett slags visitkort; hennes uppfattning var att människan blev hemlös i universum och greps av förfäran då hon förlorade sin tro”, skriver Ulrika Gustafsson.  

Selfmade och outsider

Bakom biografin ligger åratal av arkivforskning, närläsning av Salminens böcker och av otaliga recensioner publicerade i idag avsomnade nordiska tidningar. Sally Salminens böcker sålde överlag bra i hennes nya hemland och blev recenserade i minsta lilla lokaltidning. Ulrika Gustafsson har gått igenom dagböcker och brev, gjort intervjuer och resor i Sally Salminens fotspår – Vårdö, Manhattan, Danmark – för att komma henne in på livet, försöka förstå hur hon tänkte och agerade i olika skeden av sitt omväxlande och ofta konfliktfyllda liv.

Läsaren kan glädja sig åt ett rikligt bildmaterial som gärna kunde vara ännu större

Läsaren kan dessutom glädja sig åt ett rikligt bildmaterial som gärna kunde vara ännu större. Boken är i övrigt läckert inbunden och känns mera brett publiktillvänd än Svenska litteratursällskapets annars stiliga och påkostade utgivning. Appell Förlag i Stockholm är medutgivare, kanske där en bidragande orsak. Det är att hoppas att boken får många läsare också i Sverige.

Sally Salminen underströk själv att hon tagit sig fram som en selfmade. Det var också hon som blev den huvudsakliga familjeförsörjaren via sitt skrivande, makens tavlor inbringade inte samma inkomster.

”Man kan säga att Salminen lyckades skriva sig fram till ett ekonomiskt kapital men inte i samma utsträckning till ett socialt. / – – -/Det hade funnits utrymme för en skrivande piga, en fantastisk asungesaga – som om Salminen varit ett spektakel och den litterära marknaden en cirkus. Men det var inte lika självklart att det fanns plats för en piga som på allvar bytte skurtrasa mot skrivmaskin.”

Uppkomlingar bör veta sin plats.

Skriva som kvinna eller skriva som man

Ulrika Gustafssons karaktäristik av Sally Salminens författarkamp är träffande och säger mycket om tidens klimat för skrivande kvinnor. Här var Sally Salminen inte ensam. Berättelser om upplevd ofrihet och strävan efter frihet förenar många kvinnliga författare genom litteraturhistorien. I sanningens namn också manliga, vill jag tillägga. Att skriva sig bort från trånga sociala förhållanden har varit ett sätt att överleva oberoende av kön och härkomst. I Sally Salminens fall blir ersättandet av skurtrasan med skrivmaskinen för omvärlden en kanske förtjusande och lustig affär. För henne själv är det psykologiskt komplicerat av flera skäl: hon är med sin kroppsarbetarbakgrund uppvuxen med uppfattningen att författande inte är hederligt arbete, allra minst för en kvinna, ja rentav en galenskap. När hon tar till orda vill den litterära offentligheten sätta henne i en ideologisk och kommersiell fålla, förminska henne med traditionellt kvinnliga epitet, vilket hon inte kan acceptera. Hon vill vidare, hon vill utvecklas, drivs av kunskapstörst, rättspatos och starka ideal, men det innebär samtidigt en risk för att misslyckas. Skrivandet pendlar följaktigen mellan tvivel, skam, osäkerhet, depressioner och trotsigt uttrycksbehov och känslighet för kritik.

För omvärlden blir ersättandet av skurtrasan med skrivmaskinen  en kanske förtjusande och lustig affär

Men hon skrev vidare trots motstånd. Hennes självkänsla rubbades kanske momentant men hon gav inte upp. Hon var en överlevare. Från unga år hade hon en egen stark vilja att få förverkliga sig själv trots att hon var fattig och flicka. Hon gjorde uppror med ordens hjälp. Hon skilde sig ur som individ, bröt sig ut ur kvinnokollektivet – ”en modern människa”. Den som reser bort och bryter traditionen får också uppleva att det uppstår en klyfta till dem som blir kvar. Ett livslångt utanförskap.

”Salminen kunde inte bli författare förrän hon slutat tänka som en piga och börjat bete sig som en man”, hävdar Ulrika Gustafsson. Hennes livsval var oförenliga med vad det innebar att vara Kvinna, hon ”måste bejaka ’den galna kvinnan’ hon hade i sig, vilket sammanföll med att vara man, författare”. Det här går som en röd tråd genom Sally Salminens liv och författarskap. Tanken att ha fötts till pojke prövar hon i den mastiga fyrdelade självbiografiska romanserien om Lars Laurila, hennes alter ego. Att skriva utifrån en man var ett skydd, en förklädnad när hon ville beskriva sin egen åländska bakgrund, sin bildningskamp och författarbana, men det manliga subjektet gav också frihet till att kritiskt se på Kvinnan som objekt, framhåller Ulrika Gustafsson. Tanken att författare i gemen är dubbelkönade var inte främmande för Sally Salminen. ”Kvinnor skriver inte böcker om män”, hävdade redan Virginia Woolf i sin banbrytande essä Ett eget rum. Det gjorde Sally Salminen. Hon ”såg oskyldig ut – som så många i den samtida pressen var måna om att påpeka – men skrev farligt”.

Kriget och motståndet

Sally Salminen levde också farligt, inte minst under krigsåren. Äktenskapet med Johannes Dührkop ingicks i Helsingfors i februari 1940 efter en kort tids bekantskap. De hade träffats på ett möte arrangerat av Oxfordrörelsen. De åkte på bröllopsresa till Borgå och fick uppleva de ryska bombangreppen på staden; ett dramatiskt fotografi taget av den nygifte maken visar Runebergsstatyn mot ett eldhav och svart himmel.   Makarnas första bostad var på Brändö utanför Helsingfors. Under krigsvintern 1940 och vintern därpå reste Sally Salminen runt i Norden och talade för Finlands sak. Paret reste också runt som reportrar i norra Finland vintern 1939-1940 tillsammans med en grupp utländska journalister. Sensommaren 1941 vistades makarna som frivilligarbetare i Finland.

Under fortsättningskriget skedde dock en vändning i Sally Salminens relation till Finland. Makarna hade 1940 tagit steget att flytta till Danmark. Det blev en svår balansgång då hennes nya hemland ockuperades av tyskarna som i kriget var allierade med Finland. Hennes böcker var svartlistade i Tyskland efter hennes kritiska uttalanden mot nationalsocialismen 1938, så flytten var inte riskfri. Hon hade självmant axlat rollen som författarambassadör för Finland, men nu blev det slut på föredragsturnéerna, hon ville ha arbetsro.

Hennes böcker var svartlistade i Tyskland efter hennes kritiska uttalanden mot nationalsocialismen 1938

En aktiv handling med betydande konsekvenser för hennes innersta jag återstod: makarna tog i största hemlighet hand om en åtta månader gammal judisk pojke i oktober 1943 efter att pojkens föräldrar flytt till Sverige. Paret Salminen-Dührkop hade via bekantas bekanta inom den danska motståndsrörelsen fått förtroendet att ta hand om barnet. Han fick det danska namnet Bent och skulle senare gå ett tragiskt öde till mötes liksom hans biologiska föräldrar. Att ta till sig den judiske pojken var förenat med stora risker. Organisten i Helligåndskirken som hade hjälpt Bent och andra att få giltiga identitetspapper hade avrättats av nazisterna på sitt kontor i kyrkan den 21 juni 1944. Inte ens på landet där paret då bodde gick man säker. Ulrika Gustafsson ser omhändertagandet av den judiske pojken som parets viktigaste motståndshandling mot den tyska ockupationsmakten.

Priset man betalar som skrivande kvinna

Avsnitten om Sally Salminen som mor är smärtsam läsning. Saknaden efter Bent och efterkrigstiden var svåra för henne med depressioner, sjukhusvistelser och självmordsfantasier. Ulrika Gustafsson pekar på många faktorer som bidrog till Salminens psykiska ohälsa och drar tankeväckande paralleller till samtida kvinnliga författare, Agnes von Krustenstjerna, Nelly Sachs och Sigrid Hjertén, ”fall” som idéhistorikern Karin Johannisson diskuterar i sin bok Den sårade divan. Alla kan beskrivas med begreppet ”den nya kvinnan”, en kvinna som förhåller sig fritt till patriarkala maktordningar och söker en egen identitet och ett självständigt liv. Men till priset av psykisk ohälsa och självmord. Också Sally Salminen använde galenskapen som en roll i sitt skapande. Krigstiden födde depressioner och självmord bland känsliga sinnen, Karin Boye i Sverige tog sitt liv liksom Sally Salminens vän Jarl Hemmer i Borgå.

När kriget äntligen var slut öppnade sig världen och paret Salminen begav sig ut på många resor årtiondena därefter, vistades långa perioder i Algeriet, Bretagne och Israel bland annat. Vistelser som resulterade i väl mottagna reseskildringar. Det kan tyckas som att Sally Salminen allt mer fjärmade sig från den finlandssvenska kulturkretsen där hon aldrig känt sig riktigt hemma. Kontroverser med Schildts förlag bidrog till några års ”boktorka”, en anledning ansågs vara Salminens försvagade känsla för svenskan och hennes oförmåga att ta emot kritik på sina manus. In i det sista, innan sjukdomar bröt ner henne, satt hon vid sin skrivmaskin. Ständigt sysselsatt, alltid ambitiös.

Det dröjde länge innan man på Åland visade henne uppskattning efter att den första Sallyfebern hade lagt sig

Åland hade varit hennes utgångspunkt och långt hennes litterära värld, men det dröjde länge innan man på Åland visade henne uppskattning efter att den första Sallyfebern hade lagt sig. Ulrika Gustafsson avslutar vackert sin biografi med en ”systerskål”. Systrarna Aili Nordgren, också hon författare bosatt i Helsingfors, och Sally träffas en sista gång i Köpenhamn strax efter Sallys sjuttioårsdag. Sally kunde då inte längre prata men kommunicerade via en griffeltavla. De pratade i timmar, om hur det var när de var små i Vårdö, om New York där de bott och arbetat tillsammans, om tiden efter kriget. Mellan varven livade de upp sig med små huttar av den whisky Aili haft med sig. På morgonen den 18 juli 1976 dör Sally Salminen. Katrina var sedan länge ett passerat kapitel.

Kampen mot smakdomarna

Hon hade debuterat fyra år innan Selma Lagerlöf gick ur tiden 1940. Också Lagerlöf, världsberömd och hyllad, hade kommit fram via en romanpristävling och fått utstå kritik för det. Brevkortet Sally Salminen fick av sin beundrade äldre författare ramade hon in och förvarade som en klenod. Att läsa Ulrika Gustafssons biografi direkt efter Anna-Karin Palms nästan 700 sidor tjocka bok om Selma Lagerlöf, ”Jag vill sätta världen i rörelse”, som jag har gjort den här regniga vintern har varit en ovanligt engagerande läsupplevelse. Likheterna mellan de två författarna är trots olika socialt utgångsläge slående många. Böckerna berättar om skrivandets fångenskap och frihet, framgångens skuggsidor, risken att hamna i en viss fålla hos kritikerna, förminskas som berättare.

Likheterna mellan de två författarna är trots olika socialt utgångsläge slående många

Liksom Ulrika Gustafsson befriar Sally Salminen ur glömskan och Katrinamytologin visar Anna-Karin Palm fram Selma Lagerlöf som en mera mångfasetterad författare än ofarlig sagoberätterska och folklivsskildrare. Selma Lagerlöf behöll i motsats till Sally Salminen sina litterära positioner fram till sin död och blev mycket förmögen. Där Sally Salminen skrev sig bort och ut i världen och förblev en outsider, där skrev sig Selma Lagerlöf först bort från sitt barndomshem Mårbacka för att senare köpa det tillbaka, bygga om det till ståtlig herrgård, återuppta lantbruket och slå sig till ro i sitt Värmland.

Med osviklig precision visar de båda biografierna på två kvinnliga författares ambitiösa drivkrafter och tankevärld och på en enveten kamp för att bli läst och förstådd i en patriarkal kultursfär. Men också på den makt tidens smakdomare och senare litteraturhistoriker har haft. Selma Lagerlöf har inte glömts bort, minnet av Sally Salminen har bleknat med undantag för Katrina som utkommit i nya upplagor. Men då glömmer vi, som Ulrika Gustafsson påpekar, att hon fick gehör bland läsarna i sin samtid och hur mycket hon faktiskt lästes i Norden och övriga Europa.

Min ljusa stad och ”Jag vill sätta världen i rörelse” väcker hos mig lust att läsa de två biograferade författarnas verk, en del på nytt, andra böcker för första gången. Det våras för Selma och Sally!

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto