Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Punktnedslag i lyriken

Elisabeth Nordgren, 11.5.2002
Jan-Magnus Jansson: Lyriskt mellanspel (diktsamlingarna Morgon och uppbrott, 1944, Enskild, 1952) s., Schildts 2002

Hufvudstadsbladets före detta chefredaktör och SFP:s ordförande på 1970-talet, Jan-Magnus Jansson gjorde några punktnedslag i det skönlitterärt lyriska livet på 1940- respektive 1950-talet med diktsamlingarna Morgon och uppbrott (1944) och Enskild (1952) som nu getts ut i en gemensam volym under titeln Lyriskt mellanspel.

I förordet till nyutgåvan av sina två diktsamlingar konstaterar Jan-Magnus Jansson att lyrikskrivandet blev en episod i hans liv som sedan kom att inriktas på vetenskap, politik och journalistik. Men impulsen till det lyriska skapandet kom från den finlandssvenska modernismen, Rabbe Enckells och framför allt Diktonius lyrik. Och det var framför upproret mot konventionerna, intensiteten i uttrycket som fascinerade den unge Jansson.

Och mycket av detta modernismsvärmeri, delvis i epigonisk tappning kan man på sätt och vis skönja också i Janssons dikter, i synnerhet i den första samlingen, Morgon och uppbrott t.ex. i dikten Mättat nu där ’mot åskmolnets / fradgiga blåa vägg / glänser en ensam mås / en minut – / krymper, försvinner / uppsugen av rymden.’

Skenbart ser alltså ovannämnda metaforexempel ut som modernisminfluerat men egentligen är det fråga om en mycket konventionell bild utan problematik.

I jämförelse med Diktonius hos vilken anslaget är hårt, explosivt, expressionistiskt häftigt också i metaforiken och rytmen rör sig således Jan-Magnus Jansson i betydligt lugnare, traditionellare sfärer då han genomgår sin existentiella ångestprocess, lider med de utsatta, upplever en nattvardsgemenskap och låter läsaren ana en sorg över världsläget.

Den formsökande och existentiellt sökande Jansson har åtta år senare i Enskild från 1952 uppnått ett ytterligare mera behärskat, dämpat tonfall.

Överlag kan man säga att Jan-Magnus Jansson i tiden skrev lättläst, underhållande, konventionellt korrekt och trygg poesi:

’Det snöar tätt:
på mina läppar,
i mitt hår,
det faller vita stjärnor
på mina ögonlock.

Bara björkarnas stammar
skimrar i dunklets flor.
Men i skymningen,
blålysande,
mjuk av fallande flingor,
bor godhet,
outsäglig.

Långt inne i mörkret
börjar en klocka ringa,
en bykyrkas späda,
barnsliga röst.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto