Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Med mättat, manande bildspråk

Ulrika Gustafsson, 10.12.2010
Susanne Ringell: Vattnen s., Söderströms 2010

Susanne Ringell hinner på etthundrafyrtio sidor med hela tolv noveller. Inom så snäva ramar gäller det att raskt leverera och det gör hon med samlingens andra mening: ”Jag ligger här i fostervattnet och är smått missbelåten med min mor.” Genom det här överraskande perspektivet, att lägga orden i munnen på ett foster, iscensätter Ringell motstridigheter i en människas psyke. Vill den gravida kvinnan verkligen bli mamma? ”Hon tror inte att jag vet, men jag vet att hennes längtan är bemängd med tvivel, hon är rädd för detta sitt nyaste älsklingsprojekt, att det mot förmodan ska lyckas.”

Novellen heter ”Intrigen” och får mig att fundera på om det är okej att tänka på ett barn som ett projekt – här har fostret en röst, är ett subjekt – och på avundsjuka i relationer som vi gärna föreställer oss som varma, generösa och förbehållslösa. Och: varför skaffar människor barn, är det av egoistiska skäl jag längtade så efter att hålla mitt eget barn?

”Intrigen” är en av de starkaste novellerna i samlingen, men tongivande för hela samlingen. SVART har jag skrivit i marginalen intill stället där fostret undrar om modern gör som hon gör ”för att vänja mig vid att ta stryk redan från början?” Ringell belyser och väcker frågor kring ämnen som är stora, viktiga och svåra. Hon skriver om människor som inte finns för att de inte passar in i språket, i de vedertagna begreppen; om pedofili; om oförmåga att komma till insikt; om hopplöshet; om skuldkänslor och om svek. Men också om gemenskap och en förortsängel som bjuder på te och därmed räddning utan att själv veta om det. De ringellska vattnen rymmer trots allt hopp.

Fostervatten, badvatten, sjöar, hav …

Vatten är en samlande nämnare för novellerna: fostervatten, badvatten, sjöar, hav, vattenfall. Somliga är geografiskt förankrade som det som slussas i Göta kanal eller det i ett badhus i Istanbul, men situationerna som gestaltas i dem är allmängiltigare än så. Ringells novellistik ter sig fri från konventioner. ”Berlin” som kan beskrivas bland annat som en samling intryck från en turistresa i staden är bara ett exempel på det. I novellens nästsista mening uppstår en spricka i fiktionen då novellen kommenterar sig själv: ”det är kanske tämligen ointressant liksom frågan om det här är en novell”.

Nej, Ringell bryr sig inte mycket om konsekvent realism. Överhuvudtaget gillar hon att hoppa över staket och krypa igenom hål. Inte heller novellernas form är förutsägbara. Här finns både berättelser av mer klassiskt snitt och korta betraktelser som fångar en situation eller en stämning. ”Barnen i Gullregnet (Lönneberga kyrkogård)” berättar på ett smärtsamt vackert sätt om barngravarna på en kyrkogård. Den ryms på knappa två sidor men med undertiteln som i alla fall får mig att tänka på Astrid Lindgrens Lönneberga, som med sin livfullhet står i bjärt kontrast till kyrkogården, når den långt utöver sina fysiska anspråk.

Minimalism och överdåd

Språkligt sett är Vattnen samtidigt minimalistisk och överdådig. Orden är få och mycket lämnas endast antytt och är därför mångtydigt, men utsvävningarna i bildspråket är många. Det här stilistiska greppet går hand i hand med att Ringell också på ett innehållsligt plan gärna överraskar. Kanske hade novellerna tjänat på något färre metaforer, för jag kan tycka att språket i dem ibland är för indirekt och svårsmält. Ett ständigt mättat och helt eget bildspråk kan motverka sitt syfte; uppmärksamheten skärps inte längre när läsaren vänjer sig vid själva överraskningsmomentet, eller blir lite trött på det.

Men min invändning känns mindre viktig med tanke på att texterna gärna ska läsas högt och välartikulerat: ”Skratt klingar, gester klyver, skämt staplas på skämt till en trappa tillfälligt högre än sorgen. / Nu är undflyendet i rörelse. / Tärningarna. / Tärningarna och radbanden, tärningarnas sökande rullande efter den ständigt lika gäckande turen.” Och här: ”Flickan var blind, en oseendets av avskurenhet formade karga klippa, en ensam grynna mitt i de seendes prunkande innerskärgård.” Det låter liksom manande. De här novellerna ska inte endast dömas utifrån vad de berättar och hur, utan också utifrån hur de låter och hur de smakar. De är mångdimensionella.

Association, koncentration

Ringell har hängett sig åt sina associationer både vad gäller innehåll och form. Till hennes signum här hör också upprepningar av ord och ljud, gärna med variation. Dessutom hittar hon gärna på egna begrepp som semesterbård, mötesvatten, vattenvatten, gryningsfrysa, rakbladsbön, gaspedalshumör, söndringssprång.

Vattnen är en koncentrerad och väl sammanhållen novellsamling, t.ex. kan tematiken från en novell ge näring till metaforer i en annan, men den ställer krav på läsarens uppmärksamhet. Ringell gillar att hålla läsaren i ovisshet och har öga för likheter och samband som en annan inte ens kommit på att titta efter. Vattnen är överraskande och ofta rolig på en lyrisk prosa – fastän så illavarslande.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto